Livet går vidare. Business as usual. Det går ju inte att göra annat. I den mån det går. Fortsätter städa, skrubba men också beundra mitt nya, vackra kök. Tänker “Någon tidning borde ju göra ett reportage om detta, visa upp min goda smak för världen” och inser omedelbart att det tänker exakt varenda person som målat om i sitt kök och skaffat en ny hylla.
Generas lite av detta.

Business as usual, som sagt. Åker till märkliga Mall of Scandinavia som känns som ett litet samhälle helt oberoende av andra samhällen, som en flygplats. Går fel, hittar inte, irriteras och förargas. Till slut hittar jag biografen. Ser Tarzan som jag ska recensera i Kulturnyheterna nästa vecka och känner hur det rycker i socialantropolognerven i mig. Jag tänker om det någonsin – och i så fall hur – är okej att skildra “vilden” på film? Hur gör man det ens?
Funderar på den frågan resten av dagen. Ett gott tecken inför live-recenserandet i tv nästa vecka. Eller inte, kanske börjar jag svamla om vildar helt förvirrat. Jaja. Då får det väl bli så.

Äter jordgubbar, lyssnar på avlägsna ljud från gatan. Någon som sjunger och spelar gitarr lite för högt för att det inte ska vara meningen att man ska lyssna. Får ett meddelande från fotbollskillen som vaknat. Jag förundras ännu en gång över hur ingenting i mig får mig att tro eller tänka att vi inte kommer ses igen.

• Postad 2016-07-07
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None