Det blev Starbuck’s idag och inte stamhaket Scout. Men det är lugnt det också, det är något gammalt och betingat med Starbuck’s som gör att jobbnerven kickar in.

Vi äter middag ute, på vägen till restaurangen uppenbarar sig ett tillfälle för mig att inflika att jag och A var ett par en gång i tiden. Jag har velat säga det tidigare men det har inte känts som läge. Han har ju träffat A nu också, han vet att vi är goda vänner. Tänkte att jag borde i alla fall nämna att vi också en gång för många år sedan varit mer än så.

Jag kan inte avgöra hans reaktion. Antingen stelnar han till eller så bryr han sig inte. Han säger att det är lugnt, rycker på axlarna. Men samtidigt också “Det har du inte nämnt förut”.

Jag överkompenserar en aning, är superglad och charmig och uppmärksam middagen igenom.
“Alla är inte som du”, sa A en gång när jag under stor vånda berättade för honom att jag träffat någon. Det var flera år sedan och jag trodde, förstås, att alla reagerar som jag på nyheter om ex och nya kärlekar: med rädsla och förtvivlan. I alla fall obehag (som blivit mindre med åren men i alla fall).
“Alla är inte som du”, sa A och ryckte på axlarna. Han brydde sig inte ett dugg. Bad mig berätta mer, tyckte det var kul.

Så när jag nämner vår tidigare relation i bilen pendlar jag mellan As ord och rädsla baserad på mina egna erfarenheter.

Jag vet fortfarande inte men jag tror i alla fall inte att det hade någon katastrofal påverkan. Vi åt middag, åkte hem och kollade på Downton och åt massor av glass. Cookies & Cream, jag kunde verkligen inte sluta äta. Sedan somnade han långt före mig, jag hörde honom snusa medan jag höll på att borsta tänderna. Jag kröp ned försiktigt bredvid honom, jag var egentligen inte ens trött. Jag såg på honom och tänkte “Han är vacker” och sedan “Jag är så tacksam”.

• Postad 2016-08-15
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None