Den ofrivillige protagonisten

Två LA-kompisar tjatar om 16 Personalities, en självutvärderande test av ens personlighet. Jag är förvisso en stor vän av psykologi men tycker att det lite förtar att gradera och sortera in sig själv. Med denna teori når man grader av saker som extrovert/introvert och intuitiv/känslosam etc.

Motvilligt gjorde jag testet så att mina vänner och jag skulle ha något att tala om. Jag blev “Protagonisten“, vilket spontant känns härligt eftersom det är en så litterär (och filmisk) term.
Tossigt nog tycker jag att mycket stämmer på pricken men samtidigt är det ju jag själv som graderat och svarat på frågor här…men det här till exempel:

“But if they aren’t careful, they can overextend their optimism, sometimes pushing others further than they’re ready or willing to go.”

Det är med smärta som jag tar detta till mig, jag vet att det är sant. De förhållanden som krossats av min enormt stora och tunga och optimistiska förhoppning. Om att det ska vara något annat, något superhärligt och lyckligt. Och besvikelsen sedan när det lilla levande som höll på att gro hetsades så mycket att det dog.

Det här är också något som känns jobbigt träffande:

“Protagonists are vulnerable to another snare as well: they have a tremendous capacity for reflecting on and analyzing their own feelings, but if they get too caught up in another person’s plight, they can develop a sort of emotional hypochondria, seeing other people’s problems in themselves, trying to fix something in themselves that isn’t wrong.”

Är det jag som är lättlurad nu, som om jag läser in vad jag vill i ett horoskop, eller är detta ett legitimt och välriktat test?