När stunden är inne

Ett av filmvärldens bästa slut är förstås sista scenen i Mandomsprovet. Hoppas jag inte spoilar något nu men ni vet, den där stunden efter adrenalinet. Efter att man gjort det omöjliga, trotsat alla konventionerna och bara superchansat.

Okej, sen då? Tänkte inte på det.

Det här är en svår tanke att förmedla, den jag ska försöka få på pränt nu. Jag måste tugga på den lite. Den dök upp lite för några dagar sedan tror jag och sedan igår. Då hände nämligen två saker, till synes helt oskyldiga.
Vi såg på sista avsnittet av amerikanska Gifta vid första ögonkastet, där paren ska bestämma om de ska fortsätta vara gifta eller inte. En av dem säger att hen funderat hela veckan, legat sömnlös hela natten och bestämde sig för tio minuter sedan.
Jag blir superirriterad, jag skulle leva resten av tiden med denne med den Stora Darren om jag visste att beslutet var så ogrundat.

Å andra sidan, tänkte jag, kan man någonsin veta? Polarna peppar beslutstagaren med “om du kan tänka dig att leva med hen i tio år framåt så ska du säga ja”.

Kan man tänka sig att leva med någon i tio år framåt? Hur ska man veta det? Befängt ju.

Okej, den andre grejen är att vi sakta, sakta börjat prata om hund. Jag har ju varit inne på hund tidigare men alltid känt att det inte är realistiskt ändå. Jag vill kunna resa, kunna spontangå på bio och inte oroa mig för att Fido eller Rex behöver gå på toa. Så det har varit en sån där trygg fantasi som man vet inte är värd att ens investera i eftersom den är en omöjlighet.

Tills nu då. I landet med tomter, sol, bakgårdar, parker och hundar, hundar och åter hundar. Alla har en. Alla tar med dem överallt. Jag stannar ofta hundägare och ber att få klappa deras små vänner. Och han har börjat göra detsamma och nu säger han att vi borde ha en hund.

Sen att vi kan ha en hund. Att det är en möjlighet. Med tanke på väder, boende och allt.

Och då blir det sista scenen i Mandomsprovet för mig. Och detta är svårt att formulera eftersom vad jag än säger kommer att låta hårdare än vad jag menar. Det är bara det att samboskap, hundägande, ett liv som bygger på tio år framåt (en hund lever ju länge) är något som tidigare känts så bekvämt avlägset. Inget man behöver tänka på nu.

Inte samma som att freaka, inte samma som att tänka Gud vad vill jag. Bara “men hur skulle det kunna se ut egentligen?” och mitt sinne är helt blankt, helt tomt. Jag vill ju inte ens bo i USA. Jag bor på Södermalm i Stockholm och tänker fortsätta med det. Det har sett ut så länge. Att rucka på den bilden och jag blir Benjamin Braddock.

Legoförfattare

Det roliga med att få i uppdrag att skriva en fiktiv berättelse är att jag aldrig gjort det förut. Böcker jag skrivit har utgått från mig och mina idéer. Artiklar är något helt annat, där kan man skriva med eller utan egen iblandning. En glidande engagemangsskala från ett till tio.

Känner mig fiktiv själv, faktiskt, när jag kryssar mellan caféerna på gågatan. Köper en te, öppnar laptopen och försöker komma på en story. Handling, figurer och allt. Detaljer har jag lätt för, dialoger också ibland. Men det där med att det ska hända saker hela tiden, det är svårare.
Tänker mig en lång, smal farsa. Plirig blick, beskrivs som “humoristisk” av bekanta men familjen vet att han kan blixtra till i en handvändning och straffar alltid med tystnad och kyla.

Okej, vi börjar där då.

Tänker jag och tröttnar, svarar på mail och börjar skriva på annat. Hur fiktiv är jag inte? Jag är som en påhittad författare. Ett proffs skulle ju rita upp strukturer och vara teknisk och sedan fylla linjerna med köttiga detaljer. Inte tvärtom, som jag.

Men jag antar ju utmaningen såklart, gillar att tänka på mig själv som legoknekt. Helt hyrbar, skriver för bäst betalande. Som en diversearbetare som smider, snickrar och garvar skinn. Inga problem.

Säger jag, går ut i solen och tar på glasögonen. Tycker mig förtjänat en tid i den fina köksbutiken.