Musikalkvällar

En konstig slump har kastat musikalbiljetter åt mitt håll. Blir medbjuden först på Bullets over Broadway på Göta Lejon och sedan Book of Mormon på Chinateatern.
Först kort bakgrund: älskade musikaler som tonåring, kunde inte tänka mig någon mer upplyst plats i samhället än som musikalartist, såg Les Mis fyra gånger på raken och så vidare.
Snabbspolning: Såg Cats i vuxen ålder och vred mig i stolen.

Först Bullets over Broadway då. De har en fenomenal stjärna i Shima Niavarani men det är knepigt att låta Johan Rheborg sjunga tufft om att vara gangster. Det är sammanfattningen.

Sedan till Book of Mormon, mycket knepigare. Jag inser att jag och den 88-åriga damen framför mig är de enda i publiken som inte asgarvar. Damen går sedan i pausen. Jag stannar.

Visst finns det stunder som är roliga, visst kan jag totalbeundra dansnumren och sångerna. De är ofattbart snyggt gjorda. Men det är någonting problematiskt här. Och det är såklart påtagligt att jag är i total minoritet i att känna detta. Det är någonting med att “men det är ju ironi!” och någonting med att men är det så jävla kul att skoja om att våldta bebisar, kvinnlig omskärelse och att förvandla ansiktet till en klitoris? “Det är ju ironi”.
Jag vet, jag vet.
“Det ska vara provocerande”.
Jag vet, men hur mycket kan man komma undan med så länge man säger “jag bara skojar” som en brasklapp?

Detta trots att jag såklart gillar den stora bilden, den som handlar om att vilken skrift som helst är lika bra som något annat påhittat rättesnöre, allt är bara fantasier och goja ändå. Och att det är vansinne att försöka rädda människor som har fullt upp med fruktansvärt tragiska levnadsförhållanden med frälsning. Jo, så långt är jag med. Och vissa nummer är som sagt oerhört smarta och fantastiskt framförda.
Men jag tycker faktiskt inte att det är så skojigt att mormonerna – trots allt – är de stora hjältarna i detta och att trots att man hela, hela tiden skojar om att Afrika “inte är som i Lejonkungen” ändå framställer det som ett näste för enbart aids och omskärelse.

Jag är antagligen fel publik. Fel sorts humor helt enkelt.