Loneliness is the poverty of self; solitude is richness of self.

Man gör något bra. Man får beröm. Inför flera dessutom. Kanske inför kollegor eller inför vänner. Man ska hyllas, man har åstadkommit något eller gjort något bra. Man har nått ett mål. Men man kan inte glädjas helt för han eller hon är inte där.

Gud, jag känner igen den känslan så väl. Någon gång jag hållit i en stor intervju inför fullsatt filmfestivalpublik men den reserverade platsen långt fram är tom och efter applåderna som visserligen inte är till mig utan filmstjärnan jag intervjuat kommer tomheten. Ingenting spelar någon roll. Han såg mig inte vara bra.
En bokrelease, en enorm kick, kanske den största kicken. Folk som kommer, böcker som signeras. Det är en sån känsla – men den vore ännu större om han kom. Han som lovade.

Den känslan.

Det som slår mig när jag ser dokumentären “Billie Eilish: The Word’s a little blurry” är hur universell den är. Hur det inte spelar någon roll om det är ett litet gäng kollegor eller tusentals skrikande fans som klappar händerna. Saknas han eller hon som borde vara där kan vi inte glädjas helt.
Särskilt i en scen är det påtagligt. Billie spelar för en enorm publik som älskar henne. Hon har redan kramat och tagit några av dem i hand tidigare, en av dem säger att Billie räddat livet på henne med sin musik. De älskar henne. De skriker, sjunger med och kan vartenda ord i hennes låtar. Men han kom inte, han ringde inte. Vid ett tillfälle är det som om hon inte ens sjunger till publiken utan för sig själv och till honom som saknas och hon börjar gråta.

Vad är det med det där att vi behöver en enda persons bekräftelse ibland och utan den betyder framgångarna ingenting? Vilken vansklig definition av framgång. Men å andra sidan – varför behöver vi ens bekräftelse från andra över huvud taget, för att veta att vi gjort någonting bra. Eller ännu mer – att vi är bra.

Är det inte det Den stora Gatsby handlar om?

I Billie Eilishs fall handlar det säkert i viss mån om hennes ålder. Hon är på en business- och framgångsnivå som få tonåringar har erfarenhet av. Men hon är ju fortfarande en tonåring, då bekräftandet från andra hjälper till att forma jaget.
När jag ser den scenen ömmar jag verkligen för henne, för att den där känslan är för mig mer bekant än alla andra känslor hon sjunger om. Den är så öppen och ren, man vill bara krama henne och visa henne meningen jag fick i en lyckokaka nyligen: “Oroa dig inte, du har redan allt du behöver”.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands