Lägenheten luktade fyllo

En hög med goodie bags!

Lyckad inflyttningsfest i lördags!

Trotsade regnet totalt och byggde ett “charmigt” tak av paraplyer ovanför, tja, “terrassen”. Ett infall som visade sig funka ganska bra. Alla gäster hade ju paraplyer med sig. så taket byggdes ständigt ut.
En trevlig granne langade ut två stycken spontant genom fönstret och en dam med hund tre trappor upp signalerade att vi fick låna hennes feta parasoll. Ka-ching!

Hängde lyktor i paraplyskaften för en “charmig” touch. Det gick att grilla trots att det duggade då och då, och paraplygrejen gjorde det hela till en liten intimare bjudning. Anser jag.

Dessutom var det ju tropisk hetta vilket gjorde att det inte var några större problem att befinna sig utomhus. Jag var fuktig så att jag fick torka ansiktet med servetter och baksidan av handen precis hela kvällen. Bildbevis ovan!

En del hade, trots allt, verkligen läst inbjudan och följde 50-talstemat. Idol-Mårten (ni hittar honom på tv4.se) var bäst i puffiga chinos, slapp skjorta och slipover.
Slipover!
Och med sitt blonda Brandon Walsh-rufs såg han totalamerikansk ut. Som en utbytesstudent.

Fick många fina inflyttningspresenter i samma anda; fejktatueringar, amerikansk pannkakssirap, hembakade brownies och Twister, till exempel. Boy! Vilka fresh vänner man har!

Vid tio öste regnet ned så då flyttade tjugofem, trettio pers in i min etta. Det var schysst det med.
Min idé med goodybags tror jag gick hem. Alla fick välja en när de gick, genom att läsa på en lapp med en “ledtråd” (kopplingen var i nio fall av tio sjukt svag, men i alla fall).

Det blev fyra över om min plan är att lämna/dumpa/placera ut dem på stan i morgon. Så om ni ser en övergiven goodybag på en bänk eller på en tunnelbanestation så är den er.
Varsågod.

Dagen då jag blev rörd

Den här fina och oväntade presenten gjorde förstås att jag blev alldeles varm och pirrig inombords idag. Det är inte ofta man får fina saker tillägnade sig.
Åh, vad jag blev glad.
Så glad – och rörd – att jag var tvungen att kolla på den här videon igen. Den är mitt egna Cute Overload. Nu outar jag den.
Och mig.
Ibland bara måste man.
Jag skäms inte. Jag tycker den är fin.

Pajigt blogginlägg

Idag blir det paj. Det är ett roligt ord – paj. Jag ska baka massor av pajer idag, minst fyra. Det blir feta, amerikanska sommarpajer som kommer se ut som de där superpajerna i Richard Scarrys barnboksvärld. De som man drömt om att få sätta tänderna i sedan man var fem. Så kommer de se ut. Och varför? Jo, för att nu är det dags för inflyttningsfest, och har man fest gör man ingenting halvdant. I alla fall inte jag. Det blir 50’s housewife-tema all over, med dresscode och allt. Jag ska ha blommig klänning och förkläde, tänker jag mig. Och servera paj.
Paj!
Halvdana fester är för whimps. Riktiga katter kör all the way. Minst fyra sorters paj, som sagt. Minst.

Mysteriet med Mulder och Scully

Jag kommer på en massa skojfriska meningar i huvudet som jag skulle kunna krydda en recension av Arkiv X-filmen med. Men jag ska inte recensera den för någon tidning, så de kommer aldrig att se dagens ljus.
Om jag inte väljer att recensera den här förstås. Lite smått i alla fall?

Rubrik: “Arkiv Nix” (kanske) eller “Är det en avhuggen hand du har i fickan eller är du bara glad att återse mig?”: “

Skojfrisk mening ett: “Det största mysteriet är huruvida en katolsk präst tillika pedofil är synsk ellr inte, utan varför den här filmen över huvud taget gjorts”.
Skojfrisk mening två: “Det är lättare att tro på UFOn än att Mulder och Scully verkligen är ihop”.

Fox Mulder, i fullt rockskägg, har dragit sig tillbaka från omvärlden och tillbringar dagarna i sitt förvuxna pojkrum där han tapetserar väggarna med tidningsurklipp om knasiga mysterium. Han mår jättebra, försäkrar han sin sambo (!) Dana Scully. Never better. Verkligen. Ingen som helst längtan tillbaka till varulvar och inavlade freaks.
Men när FBI knackar på dörren och behöver hjälp med att verifiera en synsk mans eventuella förmåga (jo, det är kanske lite krystat när man tänker efter…) så dröjer det inte länge förrän galen professor-skägget åker av och trenchcoaten är på igen.
Scully är inte lika pigg på att hoppa på FBI-tåget utan trivs bättre som läkare på ett ruttet sjukhus i katolsk regi i mitten av ingenstans, där hon varken har inflytande eller arbetsro.
Eller hur.
Men inte heller där dröjer det särskilt länge förrän mobiltelefonerna Scully och Mulder emellan går varma med diverse “Jag hittade något som inte stämmer…” och “Mulder? Svara! Det är något du bör veta!”
Jaja.
Efter ett tag tappar man verkligen intresset, trots allt gore och alla avhuggna kroppsdelar. Jaja. Men lös det där jävla fallet nu då. Jag vill höra signaturmelodin igen. Kör er grej nu då och tvivla/tro och bråka sådär sexigt. Eller vänta, det behöver ni ju inte, ni är ju redan ihop. Men varför kallar ni då varandra vid efternamn fortfarande? Är det normalt eller bara “nåt ni gillar”? Jag vet inte om jag vill veta.
Sammanfattningsvis är denna film ett ytterst mediokert avsnitt av Arkiv X, med alla typiska ingredienser. Minus, möjligtvis, utomjordningar.
Den som orkar stannar kvar efter eftertexterna (tillika den vidriga syntmusiken) får en tre sekunder lång bonusscen som ser ut att vara tagen ur The Sims!

Jag känner igen en nörd när jag ser en

Morgonsoffan är ingen morgonsoffa utan ett bord. Dockan är min, det är Enid i Ghost World, och tröjan jag har på mig under västen (väst!) är en tisha med The Goonies. Så jag drog minsann mitt nördströ till stacken i morse.

Men jag fick oerhört lite sagt, tyvärr.

Tar därför tillfället i akt och tillägger dessa viktiga saker som inte blev sagda:

* Att Mattias också skriver tv-boken tillsammans med mig (och just nördområdet är dessutom mer hans område än mitt. Trots att han saknar både glasögon och uppdragna brallor).
* Att Ernst Kirschsteiger är en fet nörd, en av de största vi har här i landet. Sätt på honom ett par bågar och lyssna till landets största förvåningsandetag när sanningen går upp för befolkningen.
* Att modebloggerskor (eller shoppingbloggerskor som faktiskt är en mer korrekt beskrivning) också är nördar, vår nutid kanske främsta exempel på sådana till och med.
* Att kvinnliga nördar är ytterst marginaliserade i samhället och tillåts varken vara sexuella eller coola. Till skillnad från manliga sådana. Orättvist!

Nej, istället fick jag än en gång outas som Simpsons-fan. Inte för att jag klagar. Men är det så intressant liksom? Jag följer serien och läser gärna Simpsons-kuriosa.
Så är det med den saken. Inte så mycket mer att orda om, anser jag.
Jag blev också kallad nörd, mot min vilja. Men det är ett snäpp upp från freak i alla fall! Så vem vet – nästa år kanske jag kallas “expert” eller “kunnig”.

Och mitt efternamn uttalas, för övrigt, HAJNER. Ungefär som det stavas.

Nerdytime

Fyrans morgonsoffa i morgon kl. 8.15. Jag pratar nördar och – här är nyheten – om boken jag och landets främsta sång- och dansman Mattias D håller på att skriva.

Samtal 16:43

“Hej, i morgon ska vi prata om nördar och vi har fått tips om dig.”

We-he-hell. Look who comes crawling back efter att jag blev kallad freak förra gången jag var med i fyrans nyhetsmorgon, det var förra året. I morrn är det dags igen alltså.

"Netikett" – en fråga för allmänheten

Funderar vidare på om man får radera bort kontakter på Facebook för att man inte orkar med deras jobbiga status-uppdateringar.
En tjej jag inte känner skriver om sitt krossade hjärta, hur hon lider och saknar. “X saknar Y mer och mer varje dag. Varför? Kom tillbaka!” och “X kommer aldrig att hitta någon att älska som hon älskade Y”.

Puh-lease.

En annan bekant lämnar regelbundna, i det närmaste suicidala uppdateringar, lite väl detaljerade. “X vill gå och hänga sig”, “X känner hur ensamheten sveper in och han måste ta till flaskan”, “X är så jävla trött på allting. Lyssnar på Lundell. Enda trösten.”

Ungefär så.

Och så finns det de vanliga, harmlösa svennarna med sina eviga “X is working” och “X is hungry” och “X längtar till helgen!!!!”

Intressant! “Caroline is so not interested”.

Jag är för elitism, i många fall. Jag är också för ordning och reda. Får man “rensa” bland sina kontakter? Och i så fall – är det okej att rensa bort dem, enbart baserat på deras fåniga statusar?
I samma anda skulle jag kunna lägga till – och bli vän med – någon okänd person vars statusar alltid roar.

Det utvalda folket

Liksom rockjournalister sägs vara misslyckade musiker kanske man kan hävda att regissörer på något sätt är misslyckade skådespelare.
Finns det en enda etablerad regissör som är snygg? Bara de som tidigare varit skådespelare i så fall (Sean Penn, till exempel. Clintan i unga år. Robert Redford och så vidare. Men inte tänker man väl på dem i första hand som regissörer?).
Kanske, eventuellt, att Oliver Stone i unga år skulle kunnat vara snygg. Kanske. Men det är en undantag som bekräftar denna regel: Regissörer tillhör de fulas släkte. I alla fall männen. Och de är ju i regel män.

De kan helt inte vara framför kameran, de platsar inte, så deras trynen förpassas till bakom. Jag blir mer och mer övertygad.

Det kanske tydligaste exemplet är Christopher Nolan, som jag dessutom hade äran att träffa förra året.
Han gör snygga filmer. Väldigt snygga filmer. Memento har en slags metallisk smak och The Prestige en underbart snygg-gotisk touch. För att inte tala om Batman Begins! Så visst väntar man sig att Nolan i alla fall ska ha en air av skönhet omkring sig, om än vag. Inte att han ska vara pigface-ugly? Men tyvärr. Han är ful som stryk.
Och så är det ju alltid.
Coen-bröderna, Tim Burton…alla coola filmskapare på sitt sätt. För att inte tala om Woody Allen men det säger ju sig självt. Dit går vi inte ens.
Säg en enda regissör som har ett utseende någon annan än dennes mor faktiskt kan kalla vackert!
Jag kommer inte på någon. Jag kommer på en del medelmåttor och “average Joes” som Paul Thomas Anderson och David Fincher. Men ingen snygging.
Wes Anderson har visserligen gjort ett ordentligt uppsving från Bottle Rockets nörddagar, mn envisas fortfarande med en Mr. Burns-hållning och en konstig page. Han är många saker, men snygg är han inte.

Som sagt: Regissörer är misslyckade skådespelare, filmens motsvarigheter till radioröster. Jag blir bara mer och mer övertygad.

Dödsalger och apor

Nytt scoop!
Dödsalger!
Man kan dö av dem!
Man blir förlamad och så drunknar man. Dör, alltså.
Dödsalger!

Jag älskar att vistas på kvällstidningsredaktioner. Jag lär mig SHIT hela tiden. Plus att jag gillar ordet “dödsalger”.

Jag gillar ordet “stigmata” också och är rätt pepp på Arkiv X-filmen. Insiderkällor (du vet vem du är) har sagt att filmen inte på något sätt drar upp en massa trötta, bortglömda trådar om Mulders syster och/eller Scullys eventuella alien-kidnappning. Filmen är ett fristående avsnitt, ungefär, och någonstans inom mig känns det som om ett fristående avsnitt av Arkiv X är precis vad som behövs just nu.

Söder fortsätter att behandla mig väl. Härom natten samlades ett gäng fyllon utanför porten tvärs över i vanlig ordning (det finns en bänk där, och inbjudande porttrappor – perfekt för that late nite ölklunk). Jag börjar vänja mig vid fylleljud, vrål och stoj. Däremot var jag inte upplagd för APVRÅL, alltså classic åpvrål, klockan två på natten, även om jag uppskattar det i vanliga fall. Fyllona härmade apor med imponerande skärpa. Jag var ändå tvungen att öppna fönstret och snällt be dem lugna sig (de började hoppa och dunka på diverse föremål också, i sann apanda) och fick den kanske mest klassiska fyllegesten av dem alla tillbaka; en utspretad hand i vädret och ett pekfinger framför munnen i en tystnads-gest.
Uppskattade även det.