I Love Europe

Såg Christer Sjögrens framförande av I Love Europe i helgen.
Fantastiskt.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
På plussidan måste man ju säga att han är proffssig, Christer. Han vet sannerligen hur man för sig, hur man rullar med höfterna precis så oskyldigt att tanterna i Värnamo inte sätter kaffet i vrångstrupen, men så pass uttänkt att de nickar förnöjt.
En taxichaffis sa att han sålt mer skivor än ABBA i Sverige. Verkar troligt, dessvärre. Och i så fall mycket logiskt.

I Love Europe. Jag vet inte om jag hört inställsammare låt än Israels fredsbridag “Peace” för några år sedan. Framförandet involverade ett fång vita duvor.

Varenda rad i I Love Europe är klockrent på randen mellan ironi och folkpartistisk Europakärlek. MUF hade ju en tröja med texten I Love Europe för inte så länge sedan, om jag inte minns fel. Eller var det I am Europe?
Så helt fel ute är han inte, Christer. Han följer bara en skönt naiv tradition av oförfalskat Europa-smöreri.

Och sedan vann tydligen ett par bredbentsdansande tvillingar utan hår i helgen. De var med i SVTs morgon-tv i morse. De pratade i fem minuter men jag förstod inte ett enda ord! Det var bara fnitter, ryggdunk och nåt om att man inte kunde skilja dem åt.
De är enäggstvillingar.
Det brukar vara svårt, generellt.

En händelserik helg med andra ord. Tror Expressens rubrik “Carolas stalker portad från efterfest” sa det mesta.
Är det ett scoop eller är det ett scoop.

The Gravedancers

Ingen älskar film som K. Jag har nämnt min väns videosmak förut. Jag beundrar den. Folk som säger att de gillar trash brukar ofta mena socialt accepterad trash.
Min vän är hardcore.
Han gillar verkligen trash.
Idag såg vi en film som heter The Gravedancers.

Så här beskrivs den på Lovefilm.se:
“Harris, Kira och Sid bryter sig in på en kyrkogård en natt. De läser märkliga skrifter och dansar på gravarna – ett stort misstag. Ritualen råkar utlösa en förbannelse, coh de blir alla jagade av varsin komplett ursinnig gast! Innan nästa fullmåne måste de lyckas häva förbannelsen, eller själva hamna under jord…”

Sug på den, trashlovers.

Ärligt, sa Bull

Jag som trodde idag var en bra dag. Men nej.
“Du ser sliten ut och har ett antydan till veck i pannan”.

Jag säger som min “vän” sa vid ett tillfälle: “Hellre en ärlig vän än ingen vän alls”.

Jordgubbsfälten för evigt

Okej, så någon kom på idén att göra en film byggd på Beatleslåtar.
Tja, man har ju gjort musikaler byggda på Queenslåtar, ABBA-låtar och Madnesslåtar så det är väl inte så himla långsökt trots att det är precis vad det är.
Men okej.
Beatleslåtar.
Handlingen då?
Behövs det en? Låtarna talar ju för sig själva.
Eller?

Vi döper rollfigurerna till Jude, Sadie, Lucy och Maxwell så det inte verkar konstigt att någon plötsligt svamla om en “silverhammare”.
Okej. Snyggt.

Och så låter vi det hela utspela sig på sextiotalet, då kan vi kasta in lite psykedelia. Beatles gillade psykadeliska saker. Som jordgubbar och tjejer som klättrar in genom badrumsfönster, det måste vi ta med. Kanske Bono kan sjunga I am the Walrus? Det vore maxat.

Och så måste vi ha med knark. A Little Help From My Friends handlar ju om knark. Vi kastar in knark i den scenen. Knark och golfbollar. Och kanske en bild på Brigitte Bardot.

Vi måste ha med äpplen också, förresten. Det är viktigt. Beatles skivbolag, det där äpplet. Hmmm.
Ja! Vi låter en snubbe sitta och måla av äpplen, det är väl subtilt nog? Ja! Och så tar han upp en jordgubbe och bah “Hmm….låt mig ta med dig till jordgubbsfälten”. Så kommer introt…
Det är skitbra. John Lennon skulle älskat skiten.
Vi måste få med Johns fredstankar också. Så vi låter killen kasta jordgubbar helt vilt omkring sig så att allt det röda blir som blod. Publiken bah “Shit, det är jordgubbar men det ser liksom skitläskigt ut när det rinner rött från dem!”
Men fattar dem grejen? Kanske inte. Lika bra att vi korsklipper med lite bomber, och krig. Vietnam. Och så mer jordgubbar. Mer jordgubbsblod. Det blir liksom okej, oskyldiga jordgubbar, hårt krig. Mot varann.
Kan vi inte låta jordgubbarna symbolisera bomber också? Skitbra. Jordgubbar som bomber. Och så sista scenen. Killen bah stirrar på sina händer och det ser ut som om han har blod på dem, men det är krossade jordgubbar. Mäktigt. Sjukt mäktigt.
Och så fadear vi med “…strawberyy fields forever…”

Yesssss! Har vi en vinnare här eller vad?!

Årets första "årets"

Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: “Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film”

Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.

När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.

Nå.

Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. “Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör”.
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.

Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.

Hej då Roy!

Roy Scheider har gått ur tiden. Vi på Jazzhands måste hedra honom. Han spelade Bob Fosse i filmen All that Jazz, där gesten “Jazzhands” har en mycket framträdande roll. Man skulle kunna hävda att det var den filmen som gjorde gesten (tillika danssteget) känd för allmänheten.
Roy Schieders förtjänst.
Roy Scheider var Mr. Jazzhands.

Bob Fosse hade en ritual. Efter duschen varje morgon kollade han sig själv i spelgeln, och sa sa “It’s showtime, folks!” medan han gjorde jazzhandsgesten.
Roy Scheider förstod.
Han fattade varför man ibland måste göra jazzhandsgesten framför spegeln efter att man duschat på morgonen.
Roy Schieder förstod.
Han bestämde sig för att ge folket jazzhands. Och folket fick jazzhands.
Vila i frid, Roy.
Vila i frid.

Experimentet som misslyckades

Jag har slutat vara allergisk mot katter! Herren vare prisad, jag älskar ju katter! Eftersom jag klarat av att vara hemma hos mamma och hennes fina katt Marius i ett par timmar utan problem drog jag den glädjande slutsatsen att jag är botad på nåt vis, och tjatade till mig att få vara kattvakt i 36 timmar för att kolla saken närmare.

Det har gått ungfär sex timmar. Ögonen rinner, näsan rinner och jag har ont i huvudet.

Herren ger och herren tar.
Trettio timmar kvar.

Kvällen då jag blev glad

“Du ser ut som en brunhårig Scarlett Johansson”.

Det fick jag höra. Helt oprovocerat.
Det var en bra kväll.
Jag är fortfarande glad.
Dock snarare rödhårig.

Äntligen får jag använda ordet "förödande"!

En bra filmupplevelse är bland det bästa som finns. Plötsligt fattar man, om än bara för en sekund, hur världen egentligen hänger ihop och hur allting funkar.
Det är en upplevelse, och det kanske allra bästa med att vara filmfrilansare.
Men det näst bästa är ju att råka hamna på en riktigt usel film, och i synnerhet om man sitter bredvid en god vän, kanske en som heter K, i salongen.
Det är som att vara på fest.
Jag och “vännen” hamnade på P.S. I Love You idag och slösade bort två timmar av våra liv. Jag kan i alla fall lägga mig med gott samvete för jag var där “i tjänsten” men K känner sig enbart smutsig och vill ta en kalldusch i ett par timmar.

* Vi listade ut hela ploten under filmens första två minuter.
* Giveaways var Lisa Kudrow, Harry Connick Jr. och Kathy Bates i rollistan (Vi bah “knasig sidekick”, “love interest” och “morsa alternativt psykolog”)
* Ett spänne som tappas på golvet får en sekunds mer uppmärksamhet än det förtjänar. Vi bah “okej, hon kommer hitta det när det är femton minuter kvar av filmen”.
* Alla killar är skitfula. Harry Connick Jr. Var väl snygg en gång i tiden? Nu ser han nedgången, utvecklingsstörd och plufsig ut och får därför spela mongo med sociala problem. Vad är grejen med hans snea mun och hans dubbelhaka? Han ser ut som min gamla historialärare Kaj.

De andra killarna som ska vara heta ser ut som neddankade trubadursnubbar man ser på röda linjen efter två på fredagkvällar. För att filmmakarna ska kunna komma undan med det har de gjort dem irlänska. Alla vet att irländare än charmiga, lite nedsupna men otroligt attraktiva. Kvinnor älskar dem.
Producenter också, för bara de har irlänsk accent kan de vara med i romcoms och slipper kosta så mycket. Pengar de istället lägger på en snygg tjej i huvudrollen. Hilary Swank i det här fallet.
* När en kvinna “råkar” se en man som duschar eller byter om betyder de att de kommer få ihop det. Speciellt om han sedan säger “Jag borde nog gå nu.”
* Alla irländare sjunger folkmusik och kan spela gitarr.
* Alla irländare gillar The Pogues.
* Alla män gillar tjejer i tossiga hattar, och som fnittrar mycket.

Nu ska jag skriva recension. Det känns så roligt, som om jag ska gå på fest. Jag älskar att se ruttna filmer.
Förutsatt att nån betalar mig för det.

Jag vill leva som vanliga människor

Lyckades med bio igår! Tricket är tydligen att köpa sina biljetter någon timme innan “föreställningen”.
Jag gillar att de meddelar vilken rad det finns platser kvar på. “Hur många rader är det i salongen”, kontrade jag som den biografkonässör jag är.
“Det finns dubbla säten längst bak i salongen också!” sa kassatjejen glatt och sneglade på mitt fina sällskap.
“Ja!” skrek jag, eftersom jag direkt såg en möjlighet att leva ut gamla high school-drömmar.
Nå.
Men nu var det filmen jag skulle berätta om.
Jag gillar Ben Afflecks regidebut. Gone Baby Gone handlar om en försvunnen liten flicka och korruption som går högre upp än vad privatdetektiv Patrick Kenzie (Casey Affleck – alltid förtjusande) först tror.
Men så här. Jag tänker mest på att Ben är pappa nu. Ben har läst boken och blivit berörd av dialogerna i stil med “Vet du hur det känns att förlora sitt barn?”
Ben är pappa. Han vet inte hur det känns men tyvärr kan han tänka sig. Och så har han låtit just de delarna ta alldeles för stor plats.
“Utnyttjar man ett barn”, väser Ed Harris, “så förtjänar man inte att leva”.
Patrick Kenzie ifrågasätter litegrann men bara tillräckligt lite för att det hela ska passera som en hyfsat vedertagen sanning.
Det är inte Casey Afflecks fel. Det är heller inte Bens fel, i alla fall inte direkt. Det är Bostons fel. Det Boston som Ben Affleck visar upp (och som han själv kommer ifrån) är superhårt, superknarkigt, skitigt och fult. Men fullt av katoliker, kors runt halsen och Ave Maria.
Nu har Ben blivit pappa, tänker jag. Då tänker han tillbaka på sina rötter, på de värderingar han vuxit upp med och som han, mer eller mindre omedvetet, kommer att överföra på sin dotter. Han är förälder.
Och jag minns när jag intervjuade honom i London och han sa det som alla föräldrar som också är kändisar säger “Min son/dotter är det viktigaste i mitt liv, jag ser vad som är viktigt nu på ett helt annat sätt”.
Men till skillnad från andra jag intervjuat som sagt precis samma sak kändes Ben helt 100%-igt uppriktig. Inga fler Gigli, superpartyn eller bröllopsplaner åt skogen. Ben är tillbaka på mammas gata, med en söt tjej som ser ut som snällaste cheerleadern i high school, och en fin liten dotter som förändrat hans liv.
Klart han gör en film om kidnappning med inbyggd anti-abort-propaganda.
Han kommer från Boston, han är en enkel man, och av alla berättelser han hade kunnat filma väljer han den här.
Jag vet inte, men jag börjar mer och mer hysa den djupaste respekt för bröderna Affleck.