Din chef eller min?

Bruce “The Boss” Springsteen heter “Sjefen” på norska. Roligt.

Pitch

Allvarligt, schackmördaren.

Den ryska schackmördaren fick sitt straff idag, för att ha mördat 48 personer. Han kallas så för att han planerade att mörda 64 personer, alltså antalet rutor på ett schackbräde.
Han mördade sina offer genom att säga att de skulle gå till en viss park och kolla på mördarens hunds grav (“Det ligger en hund begraven…”). Där bjöd han på en sup och sedan drämde han till offrena med en hammare.
Vad exakt i denna historia är inte filmstoff? Den har allt; ett creepy namn på mördaren, de bisarra omständigheterna som involverar hans begravda hund, och sedan siffer-fixeringen.
Jag tycker att det andas Seven-succé över det hela och kan slå vad om att det bara är en tidsfråga innan The Story of the Chess Murders kommer på bio.

Grattis!

Födelsedagsgaratulationer till Nancy Cartwright som fyller femtio år idag. Allvarligt, Barts röst görs av en medelålders dam. Tänk på saken.

Tjockisar som sjunger

Hairspray, förresten. Den går på SVT ikväll och bör inte missas. Originalet av John Waters alltså. Och innan jag skriver en enda rad om John Travolta i fatsuit så måste jag fråga om någon vet varför jag fått för mig att The Godfather of Kitch uttalar sitt efternamn på tyskt vis, alltså som [wah-trs]?
Jag tycker mig ha läst det någonstans, och har till och med börjat rätta folk som säger [wå-ters] på regelrätt engelskt vis. Men nu har jag gjort det så länge så jag glömt bort var jag “läst” det någonstans till att börja med…och börjar därmed tvivla på att det stämmer.
På samma sätt som jag “har för mig” att man säger Marc Almond, på franskt vis [all-mån] och inte engelskt. Detta tillbakavisades dock starkt av Mattias Dahlström, vilket fått mig att tvivla på Waters-grejen…Så. Hur uttalar Baltimores stolthet sitt efternamn egentligen? Och finns det bevis för detta?

Ja, och så Travolta i fatsuit då. Filmen som går på biograferna i detta nu har ju i stort sett ingenting med originalet att göra men vad gör det. Jag har aldrig varit främmande för sång, dans, romantik och lättsmälta moraliska dilemman som snabbt och smidigt löses genom plakatdemonstrationer.
Michelle Pfeiffer är fin som WASP-häxa och det lilla charmtrollet Nikki Blonsky har en ljus framtid framför sig. Hon dansar the bus stop som ingen annan och smittar verkligen av sig med energi (tönting mening). Så visst finns det anledning att se “nya” Hairspray trots att det är en tvättad, polerad och av-kitchad version där John Travolta i fatsuit är det knasigaste inslaget. Och hur harmlöst är inte det? Han spelar mamma Turnblad som är tjock, tvättar åt andra och är gift med Christopher Walken. De har en duett tillsammans som ska vara totally romantic men den går mer ut på att nästan, nästan kyssa varandra men ändå aldrig göra det. Plus att Walken får Fatboy Slim-dansa lite. Är inte sånt trist? Lika trist som att Travolta/Turnblad, när han/hon får chansen kör det där Pulp Fiction-danssteget med fingrarna framför ögonen. Alltså, cameos är kul (här finns både Waters och Ricki Lake med från originalet) men referenser som vattnats ur redan tidigare är inte kul.

Förutom det så blir man på gott humör, och inser att Hollywood har en ny hunk i pipelinesen. Snart dröjer det inte förrän Zac Efron blir utnämnd till saker som “Månadens Babe” i en Cosmopolitan nära dig. And rightly so.

Tecken på för mycket fritid?

Saker jag gjort inom loppet av de senaste 24 timmarna:

1. Målat köksgolvet
2. Bakat dajmtårta
3. Gjort fet lasagne (med stuvad spenat och vitlökssvamp)
4. Skurat golven, old school med mopp och sånt
5. Ringt Försäkringskassan
6. Ansiktsmask
7. Kastat tre lass med återvinningsgrejor
8. Handlat kökssaker som “bricka” och “rivjärn”.
9. Cyklat till Willy’s för att handla billig mat

Nu anser jag att jag förtjänat rätten att lyssna på Robbie Williams.

Alltid dessa flammor

Har målat köksgolvet. Fick ett totalt ryck och handlade färg till ockerpris på Wirströms, den där färgaffären på söder som skyltar med att de har öppet 365 dagar om året.
Det var värt det för mannen i kassan var snäll och hjälpsam och behandlade mig inte som en idiot fast jag sa “Plast eller linoleum?” på frågan om vad jag hade för golv hemma.
“Stor skillnad, faktiskt”, sa han. “Det ena går att måla på och det andra inte.”

Anyhoo. Nu har jag målat golvet. Det var roligt. Det blev totalfräscht. Det tog åtta timmar för färgen att torka. Då och då satte jag mig vid tröskeln till köket och bara stirrade på den nya golvfärgen medan den, supposedly, torkade.

Det var en viss känsla över att saker som brukade vara självklarheter nu var helt utom räckhåll för mig. Vattenkokaren till exempel. Mmmm, det vore gott med en kopp te, tänkte jag. Men tyvärr. Det gick inte. För långt bort. Plötsligt kändes te som det godaste i världen. När färgen väl var torr gick jag in i köket som om det vore ett nytt, hemligt rum jag aldrig sett förut.

Det blev färg över, dessutom. Jag bättrar på lite här och var, tänkte jag, helt berusad av min uppenbara talang för hantverket.

Ingen bra idé. Nu är golvet helt zebrarandigt. Det ser ut som om en infantil person fått leka bildterapi i mitt kök. Jag blir äcklad av att se det. Jag vill inte ens gå in i det. Hela rummet har offentlig lokal över sig, helt plötsligt. Mongo.

Måste åka tillbaka till överprisaffären och handla mer färg och åtgärda snarast innan mitt humör sjunker ännu mer.

Hur dum tror de att jag är?

Saxat ur diverse svenska tjejtidningar:

“Det finns män, och så finns det Måns Zelmerlöw”
“Lyssna på din hud när du solar, den försöker säga dig något!”
“Hur skulle din kropp reagera på en vavavavoom-makeover?”
“Om din kropp är kurvig, som J-Los…”
“Om du till exempel drömmer omm Johnny Depp kan det betyda att du är imponerad av hans karriärval eller identifierar dig med någon av hans många rollfigurer.”
“Ola Rapace är både snäll och rebell på samma gång”
“Funkar aromaoljor bäst i badet för dig, eller föredrar du kanske en lyxig bodylotion? Lyssna till din kropps behov!”

Avdelningen för konstiga sammanträffanden presenterar: Elvira Barsotti

Hej Elvira! Du såg nyligen På Smällen på bio. Då upptäckte du en konstig sak, var det inte så?
– Askonstig. En riktig Jag-mötte Lassie.

Vad var det som fick dig att sätta popcornet i halsen?
– När paret i filmen är inne i en babybutik så kollar de på en Baby-Björn med en bild av en perfekt familj på kartongen. De säger något i stil med “Kommer vi någonsin bli så lyckliga som den här familjen på Baby-Björnpaketet?”, och killen på bilden, alltså han som ska föreställa pappan i den lyckliga familjen, känner jag! Jag kan ju inte påstå att han är en av mina bästa vänner, men ändå! Crazy stuff.

Har du talat med din bekant om hans exponering via På Smällen?
– Jag har inte sett den här killen på ca ett år, men nu när du säger det så ska jag nog skicka ett sms.

Festligheter

De har det inte lätt, spelkillarna. Igår var jag på trevligt samkväm i Gamla Stan hos Anders, Klas och Sam. Kultur/teknik-journalist (typ), popkulturjournalist och speljournalist repektive.

Jag behöver kanske inte säga att det var fullt av journalister där?

Saken är den, vad gäller journalistfester, att alla kan prata med en musikjournalist. Man frågar vad de tycker om en viss ny skiva. No probs. Filmjournalister likaså. Men så fort en speljournalist presenterar sig – med undantag från Sam – blir konversationen lätt trevande. Inte minst från min egen sida.

“Är du mycket i Second Life…?” var mitt försök till konversation med en speljournalist. Det är väl ungefär som att fråga en filmjournalist om man “ofta är i videoaffärer” eller nåt. Svaret blev i alla fall nej.

Då var det hans tur att försöka konversera med mig, och jag antar att hans tankar gick ungefär som mina. “Hm. Film. Kolla film. Se på film. Hm…vad gör man när man kollar på F.I.L.M.” eftersom hans fråga blev:
“Uhm….Har du surround?”

Haha! Jag kunde verkligen inte sluta fascinationsskratta över den frågan. Fantastisk. Surround? Han skulle lika gärna kunnat fråga “Har du videokanon hemma?”.
Tyvärr tror jag att mitt spontana skratt hade för mycket underton av hån för att spelkillen skulle förstå hur mycket jag uppskattade hans knasfråga, så långt från standardfrågan “vad går det för bra på bio nu då?” man kan komma.

Felsägning

Jag har ett problem. Jag vet inte varför men jag uttalar ordet förhinder med betonging på ö. Alltså FÖRhinder.
Men ska ju säga förHINDER, ungefär som förSENAD. Men det gör inte jag, hur mycket jag än försöker (förSÖKER).

Jag ringde och avbokade en telefontid för att jag fått FÖRhinder. Då blev det tyst i luren.
Du är förHINDRAD menar du, sa tanten.
Jag skulle svara att det var jag men tänkte för mycket på att uttala det korrekt så att det blev “Ja, jag har fått FÖRhinder här på morgonen.”

Nu är jag generad men vet inte helt varför.