Två veckor av magiskt tänkande

Har börjat sorgdrömma.

Dröm ett:
Går i skolan, kanske mellanstadieålder. Måste plötsligt ringa pappa, det är jätteviktigt. Men någon skoltant säger att det inte går. Jag fattar inte varför. Jag måste få tag i honom. Det går inte, säger hon. Du kan inte, han är borta. Jag får förvirrad panik.

Dröm två:
Är i USA. Irrar runt. Blir förvirrad av dagens datum och inser plötsligt att – herregud – jag måste hem, pappa ska begravas i morgon! Vad gör jag här? Försöker desperat få kontakt med flygbolagsfolk för att de ska hjälpa mig hitta en biljett hem. Det går trögt, biljetterna är slut och klockan bara tickar. Jag får förvirrad panik.

Några hobbydrömtydare out there som har lust att tolka?

Ain’t nobody like to be alone

Dags att styra upp! Cykelturer på min nya beauty (Hon är preliminärt döpt till “Lauren” efter världens tuffaste donna Lauren Bacall), lite späkande dammsugning och lite näringsrik sallad. Nya livet börjar nu. Pronto.
Lyssnar på Bruce Springsteen. Allt ändras inte över en dag. Bruce består.
Var hos mormor igår med mamma och brorsan men blev trött och rastlös efter tio minuter och ville hem. Det är något knas där. Jag vill inte prata med någon heller, utom ett par stycken. Mobilen på ljudlös. H är den enda jag kan vara med längre än någon timme. Är det ett vanligt sorgesymptom eller har jag bara blivit galen? Eller också är H extra special. Får se hur det går på jobbet på torsdag.
En annan grej: har blivit tokig i pussel. Lägger dem hela tiden. Köpte två nya på Röda Korset. De stillar rastlösheten. Jag håller på med ett motiv som heter “Covered bridge” just nu. Snart klart. När jag lyssnar på Human Touch (ja, jag vet) och lägger ett par bitar av något som ska vara en trädkrona mot en ljusblå himmel känner jag mig lite lugn. “You’ve been broken and you’ve been hurt/Show me someone who ain’t”.
Word, Bruce. Word.

Ain't nobody like to be alone

Dags att styra upp! Cykelturer på min nya beauty (Hon är preliminärt döpt till “Lauren” efter världens tuffaste donna Lauren Bacall), lite späkande dammsugning och lite näringsrik sallad. Nya livet börjar nu. Pronto.
Lyssnar på Bruce Springsteen. Allt ändras inte över en dag. Bruce består.
Var hos mormor igår med mamma och brorsan men blev trött och rastlös efter tio minuter och ville hem. Det är något knas där. Jag vill inte prata med någon heller, utom ett par stycken. Mobilen på ljudlös. H är den enda jag kan vara med längre än någon timme. Är det ett vanligt sorgesymptom eller har jag bara blivit galen? Eller också är H extra special. Får se hur det går på jobbet på torsdag.
En annan grej: har blivit tokig i pussel. Lägger dem hela tiden. Köpte två nya på Röda Korset. De stillar rastlösheten. Jag håller på med ett motiv som heter “Covered bridge” just nu. Snart klart. När jag lyssnar på Human Touch (ja, jag vet) och lägger ett par bitar av något som ska vara en trädkrona mot en ljusblå himmel känner jag mig lite lugn. “You’ve been broken and you’ve been hurt/Show me someone who ain’t”.
Word, Bruce. Word.

En god och trevlig värld

Jag har säkert en psykos av något slag, jag känner inte så mycket sorg alls just nu. Säkert en grej innan begravningen. Jag pratade med prästen (hardcore-katolik!) och han sa att om jag ville kunde jag skriva ett brev till pappa som kunde sänkas ned tillsammans med urnan. Det gjorde mig plötsligt tårögd, så visst ligger sorgen någonstans och skvalpar. Den har bara varit ganska osynlig efter Budapest och ersatts av en slags redig konstruktivitet. Om inte jag styr upp den här begravningen, vem ska då göra det, ungefär.
Länge sedan jag såg en film. Jag borde se en film. Jag försöker läsa lite också, men jag är för trött. Mest av allt är jag trött. Jag orkar prata i telefon i högst tre minuter. Så visst finns det någon skum sorgpsykos begraven här någonstans.
Eller också är jag totally in tune with the world, och kan gå vidare. All sorg kanske förspilldes i Budapest? Jag var hemskt ledsen i Budapest.
Nu är min bror i Sverige. Det är bra. Vi ska ses idag. Han var här för ett år sedan senast, annars bor han i Japan. Vi ska handla begravningskläder. Vi har bara en förälder. Igår var jag tvungen att ändra meningen “träffa mina föräldrar” till “träffa min familj”.
Det kommer ta lite tid detta.
Planerar dock att vara tillbaka på jobbet, som smått, på torsdag.

PS: Tack alla för fina kommentarer. Trots att jag är trött och lite konstigt världsfrånvänd för tillfället blir jag mycket glad och varm av dem. Tack. Tack alla.

Vidare

Livet går vidare. Alltså, allvarligt. Det är inte meningen att detta ska bli en blogg om livets mysterier och människans hårda villkor. Fan heller. Det här är en nöjesblogg. Jag är en glad person. Pappa var en glad person. Han hade sagt till sin fru “Varför ska Carro komma för, hon gråter bara”.
Jo, det stämmer. Jag gråter egentligen jämt. Men jag skrattar lika mycket.
Kanske är jag inne i en konstig bubbla av chock, men allt var så hemskt i Budapest att allting efter det ter sig lite, lite ljusare. Detta eftersom jag fortfarande har någon slags ställtid, jag kan inte göra någonting annat än det jag känner och orkar. Faktiskt.
Och att göra det man behöver, and nuthin’ but gör mig stegvis lugnare. Jag orkar inte mycket.

Jag orkar till exempel inte:
a) vara hemma
b) svara på samtal från ytterst välmenande släktingar som säger saker som “Men har ni tänkt på det här med begravning…”. Även om det är i all välmening alltså. Inget illa ment. Jag orkar bara inte. Alla är vi olika. Låt oss tala om annat. Som pappas sköna små kardborreskor.
c) deppa ihop. Det har jag gjort så många gånger förut och det är vansinnigt tröttsamt. För att inte tala om comebacken sedan.

Istället är strategin denna:
a) vara på rymmen. Undvika hemmet.
b) ha mobilen på ljudlöst. Jag är så otroligt tacksam för alla sms jag fått, de har gjort mig både rörd och stark. Jag är otroligt lyckligt försedd med en uppsättning helt otroligt fina vänner, som genom små meddelanden bara får mig att känna mig mindre ensam och mer stark. Ibland orkar man inte prata, men jag får meddelanden ändå. De gör mig stark. Mest av allt påminner deras sms mig om detta: Jag har varit glad. Tillsammans med mina vänner kan jag bli det igen.
c) strosa, ligga ned på gräset, vila, sova.
d) spela spel med mina kompisar, de som får mig att skratta.
e) Tacka nej till jobb för första gången någonsin. Hardest working woman in the business drar ned på takten. Word.

På onsdag är det begravning. Vi får se om strategin håller tills dess.

Ett farväl

Ungern. Så där bedövande hett, och så alla dessa ord på ett obegripligt språk. Har jag känt mig mer vilsen? Och på det känslan av att någonting är fruktansvärt fel, och jag är på väg dit. Snart ska mitt liv förändras för alltid.
Jag fattade att någonting inte stämde när jag plötsligt slutade få sms av sorten “Sämre” eller “Ring. Viktigt. Dålig puls.”
Men jag trodde inte det värsta, inte än. Jag skulle hinna krama hans hand, hinna känna hans skägg kittla mot kinden. På tåget mot kuststaden var jag lugn. Jag såg landskapet susa förbi och tänkte att det passade honom. Pappa gillade naturen, ofriserad och lite gammeldags.
Jag kom fram till staden Siofok på sen eftermiddag. Fortfarande gassande varmt, jag kände mig nästan febrig. Att jag bara fick svaret “När kommer du?” på sms:et “Hur mår han idag?” gjorde mig naturligtvis orolig. Och med all rätt. Jag steg ur taxin utanför sjukhuset, en ganska liten skolliknande byggnad, och möttes av beskedet att jag kommit för sent.

Jag kom för sent.

Fatta.

Jag kom för sent.

Jag tog mig till Ungern, till Budapest, till tågstationen, till kusten, till staden, till sjukhuset. Jag var där!
Men för sent.

Läkarna beklagade. Jag fick ringa min bror. Jag fick sitta under ett träd och gråta. Jag såg en fågel. Sedan minns jag inget mer.

Därpå följde två hemska dygn av beslut man inte vill behöva ta (kremering? kista?) och allt på knastrig engelska med tydliga språkluckor mellan informationen. Allt under en tryckande hetta som lämnade ett svettigt, febrigt, dimmigt spår efter sig precis överallt.

Jag bad att se kroppen. Jag kände mig säker. Man vet nog inte förrän man är i en sådan situation vad man vill. Men jag ville se den, jag bad om det med stadig röst. “Vi har inte nyckeln till bårhuset” sa doktorn. Som sagt, sjukhuset var inte särskilt stort.

Morgonen därpå fick jag se honom. Han var kall och blå. Men han log lite, lite grann. Det gjorde mig lugn. Jag smekte hans hår och hans skägg. Jag försökte krama om kroppen där den låg på den sterila, smala stålbritsen. Det gick inte. Jag lutade huvudet mot hans bröst istället. Sedan kom jag på att han hade ju dött av hjärtproblem så kanske var det bättre att luta huvudet mot magen. Jag grät såklart, men mest ledsen blev jag när hans lilla, knubbiga hand ramlade ut från under lakanet. Jag höll den. Hans lilla, lilla hand. Som nyss lagat ett trasigt halsband åt mig. Som spelade Tetris på datorn utan att någonsin nå upp till Peters rekord och som puttade bort min hand när den pokade honom i magen. Handen var blek och gul. Jag kysste hans huvud. Detta var farväl. Han skulle fyllt 66 år idag, men han försvann från oss.

Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

Vad gör man?

Ballongsprängning, blodpropp och aritmi (arytmi?) Ord som tidigare bara hörde till Dr. House och ER. Fuck. Fuck allt. Det kan gå bra, det kan gå dåligt säger läkarna. Just nu är inget säkert. Om han försvinner finns bara mamma, mormor och Peter kvar. Den minsta familjen i världen. Och såklart alla de där sakerna som aldrig sas. De finns också kvar.

Alltid på en onsdag

Får flera kortfattade sms hela dagen som alla går ut på att pappa är sämre. Åker dit på onsdag morgon.

Midsummer in Hungary

Verkar som om det blir midsommar i Ungern. Vad vet jag om Ungern? Budapestrulle, de är rätt goda. Är de ungerska? Jag vill inte tänka på sjukhus, jag vill bara tänka på andra saker som har med Ungern att göra. Piroger. Ballet.
Alltså, så här. Jag har så lite information om pappa, jag får bara sporadiska sms i stil med “sämre” eller “ok nu”. Fick också “blodtryck 90-30” vilket inte säger mig så mycket annat än att jag borde oroa mig.
Ja, jag oroar mig. Men mest av allt är jag avdomnad på ett för mig totalt obekant vis. Sämre, oj, det var väldigt tråkigt. Ska jag ringa någon. Bättre, det var mycket bra. Jag borde ringa min brorsa.
Ungefär så. Jag vet inte varför. Jag är ju egentligen en worrying kind. Men för mycket oro slår över och blir avdomnat tillstånd där allt går lite, lite för långsamt och ruckas någonting i den vanliga lunken blir det katastrofalt, men så länge allting rullar på som vanligt så kan man fortsätta sömngången.
Och sedan har jag ju, precis som många andra, en total skräck för sjukhus. Eller, att besöka folk på sjukhus där de ligger nedbäddade, bleka och taniga i små, patetiska linnen. Jag undviker det om jag kan.
Men nu lutar det åt att jag inte kan längre. Jag kommer väl ångra mer att jag inte åkte än att jag åkte?

Nej

Ah, damn. Nu är han sämre helt plötsligt.