Att stå i klunga

Man ska aldrig gå med på att stå i klunga, som en vis man en gång sa.

Igår pressfotades vi (=jag, programledaren Fia och de två teknikkillarna Stealing Shots) för Popfakta. Fotografen hade keps. Hon sa åt oss att stå “tätt ihop”, så vi bildade en slags klunga.
Sedan sa hon att vi skulle le men det var det bara jag som gjorde. Så resultatet blev en nervös klunga folk varav en flinar jättemycket. Den typiska obs-klass-bilden med andra ord.

Visa mig en klunga och jag ska visa dig en skitdålig pressbild.

Tiggarcoaching

Jag tycker att den mest effektiva tiggarstilen är den som anspelar på det dåliga samvetet, utan de religiösa/underkastande implikationerna som bönestilen kör med. När jag såg en bönetiggare utanför Sacre Coeur tänkte jag bara “Come on“. Fattade tanken, men hon tänkte helt fel. Det fattas lite PR-strategier i den undre världen. Skulle jag coacha/vara säljledare för ett team med luffare skulle jag peka på de här tre gyllene reglerna istället:

1. Djur Tiggare med hundar eller andra former av sällskapsdjur som signalerar övergivenhet och ruffighet får mynt av mig. En lapp med “Behöver hundmat” skulle kunna generera i en skänkt tjugolapp till och med. Lägg dit ett hjärta eller ett illa ritat hundansikte och jag får en tår i ögonvrån.
2. Ledsen uppsyn Vinner alltid i längden, men endast då den samspelar med personens övriga kemi. Ledsen uppsyn och fina kläder till exempel, fungerar inte alls lika bra som ledsen uppsyn och lappade skor. Ledsen uppsyn och ledsna kläder får mina mynt.
3. Tandlöshet Höjdare inom tiggeriet. Tyder på genuinitet.

Till Paris på en gris

Snabb lägesrapport från Paris (kom precis hem): den “nya” bönestilen bland Stockholms tiggare verkar ha sitt ursprung från kontinenten. Kan den letat sig upp hit från söder? I Paris var det nämligen uteslutande den som gällde bland luffarna. Jag kommer nu att besöka Italien för att forska närmare i frågan och väntar fortfarande med spänning på rapport från Malmö.

NYTT DATUM: 26 april!

Nytt datum för Ztv-programmet: 26 april. Det är spikat nu. Programmet heter fortfarande Popfakta. Nej, Bubble Boy har inget med saken att göra. Men bilden är fin.

Barnuppfostran i förorten

Butiken All Ting i Högdalen har “50-70% på allt”. (Vill man fynda klockor med grisansikten, smink av märket Sabina eller hundra meter vaxduk så vet jag ett bra ställe).
Liten kille, typ tio år, med för stor jacka som det står HÖGDALENS IF på, står vid kassan. Kassamannen säger “Har du spelat match? Förlorade ni?”. Lillkillen säger att de förlorade med tio-noll. Kassamannen säger att han “borde skämmas”. Lillkillen bortförklarar sig med att motståndarna var ett år äldre. Spelar ingen roll, säger kassamannen strängt. Du ska skämmas. Tio-noll. Shiiiish.
Oj. Livet i förorten är sannerligen mer uppfriskande hårt än jag vill minnas.

Extas. Plus återuppstånden Elvis.

Tillbaka från Dollykonserten. Mycket bra. Förutom ett förvirrande nummer som involverade en återuppstånden Elvis var allting femstjärningt. Kvinnan är ett proffs.
Jag var där med mamma (iklädd Dolly-tröja från Dollywood), hennes snubbe (skinnväst med fransar) och min kompis Fia (läderjacka, 70-talsjeans och scarf). Jag (rutig skjorta och snusnäsduk) köpte två t-shirts och hade kunnat tänka mig en tredje. Jag drabbas alltid av köpyra, har det efter mamma. Hon köpte också två t-shirts och ställde till en scen när Dollymuggarna visade sig vara slutsålda i pausen.
Köpyra, som sagt.
Imponerades för övrigt av att Dolly spelar blockflöjt. Det gjorde jag med, i tvåan, så jag vet hur svårt det är. Men framför allt hur mesigt det är. Det kräver sannerligen sin kvinna att hotta upp ett sådant instrument.

Alla dessa medelålders män

Filmen Wild Hogs. Fyra medelålders män tycker att deras liv är inrutat. De inser att lösningen heter en veckas motorcykelsemester, med lite slagsmål, lite nakenbad och lite flirt.
William H Macy spelar en programmerare som bär runt på sitt eget bajs i en plastpåse. John Travolta spelar tuff man i bandana, typ ledaren. Tim Allen spelar tandläkare som behöver kissa hela tiden. I en scen äter han smör. I en annan badar han näck och konstaterar att det är livet. Vi lever så konstlat nu för tiden. Martin Lawrence spelar hunsad man som efter ett rejält uppfriskande slagsmål med Ray Liotta inser att han måste säga emot sin fru mer. I en scen häller han senap och ketchup på två bikers.
För att åka motorcykel handlar ju, som alla vet, om att vara totalt fri och hitta tillbaka till sin manlighet. Som Peter Fonda (!) säger i slutscenen, där han dyker upp som superbiker.

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 7

Ytterligare en lektion, ytterligare ett steg närmare målet: att bli trubadur. Jazzhands pratar med Kennet efter hans sjunde gitarrsession.

Hur gick det?
– Om jag säger så här; just nu är jag jag typ bland de bästa i klassen. Jag och rejvtjejen ligger i topp! Gubben och kärringen, men framför allt kärringen, är sämst. När hon spelar så låter det verkligen för jävligt, hon trycker ned alla strängarna på en gång. När vi spelade upp för varandra sa läraren Janne “Du kör Metallica, du?” till kärringen. Till och med gubben som är hennes polare på nåt sätt skrattade då. Sedan första lektionen har jag velat skratta henne rakt i ansiktet så det kändes skönt att få göra det tillsammans med de andra. Hon bah “Jag får öva hemma, det är ingen idé att jag sitter här…” men jag sa “Nej, försök du!”. På ett snällt sätt.

Vad gjorde ni mer?
– Vi pratade om Melodifestivalen. Janne ansåg att det är väldigt mycket 60-talsinspirerat nu. Inget illa menat med det, han konstaterade mest. Han ansåg att The Ark var bäst. Han hade sett en konsertfilm med Metallica i helgen. Det var väldigt mycket snack om Metallica när jag tänker efter.

Gubben var ju bra förut. Men inte längre?
– Gubben hade en grå t-shirt med stora, gröna pilar som pekade uppåt. Jag tyckte faktiskt den var snygg. En spinkig popkille hade verkligen burit upp den. Gubben hade den instoppad i ett par jeans med ett rött skärp.

Men gubben är alltså inte bra längre, du har gått om?
– Alla var rätt kassa, utom jag som rockade hårt. Fingerspelet fixar inte gubben och kärringen. Som gubben konstaterade “Det måste vara nåt med koordinationen”. Jag hade övat mycket. Har fått ont i pekfingret, vilket har börjat hindra mig som fan. Nu har vi lärt oss A-moll och D-moll. De gör att vi kan börja gå över till låtar som What shall we do och Vyssan Lull.

Vad spelar du mer?
– Jag var med min vän på stan som påstod att mina låtar hade en dold kommunistpropaganda. Hennes namn börjar på C och hon skriver den här bloggen.

Hur långt anser du att du har kvar till trubadurmålet?
– Jag har kommit ett steg närmare på vägen. Nu behöver jag bara lära mig C och G7 egentligen, för då kan jag spela Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Kan man spela den så är man trubadur skulle jag vilja påstå. Den låten är trubadurernas trubadurers låt.

När får vi höra dig spela?
– Måste fixa lokal och såna där grejer. Vad finns det för bra pubar?

Pub Anchor?
– Neeeej, trubadurpubar! Mosebacke kanske? Jag vill ha min bild där. Du får fixa det åt mig. Du kan bli min manager.

Okej. Men jag tar 10%
– Okej.

Då måste vi ta promobilder på dig. Så snart som möjligt.
– Absolut. Tills nästa gång.

Skitgrej

Fan! Jag har ju en ny trubadurskola som bara väntar på att få läsas men bilden vägrar låta sig laddas upp. Uppladdas. Uploadas. Vad ska jag göra? Förlita mig på ordens kraft?
Nej.
Jag skulle också gärna visa en fräsch bild, unik kan man säga, från vår första studiodag. Tänk mörka träpaneler, vita bokstäver och ett David Letterman-skrivbord. Ja, det har succé skrivet över sig.
I morgon ska jag se Wild Hogs och nästa vecka ska jag se Teenage Mutant Ninja Turtles. Livet leker för oss filmkritiker.

Inspelningsdag nummer ett

Gillar producentlivet. Mobilen går varm, snack om scheman och logistik. Jag funderar på att börja bära dräkt nu. Har väntat på rätt tillfälle, jag tror tiden är inne. Har redan börjat köra på högklackat och halsband med berlocker.
Vad mer? Jag bör givetvis införskaffa Blackberry eller vad det heter (Blueberry? Bluetooth? Blacktooth?). Ska jag gå på GI-diet? Gör inte power-ladies det? Kanske yoga. Hett med yoga inom media. Bör också dricka kaffe. Men nä, där går gränsen. Inte kaffe. Så länge man kan få take away-te så räcker det. Eller? Kanske tar jag alldeles för lätt på mitt uppdrag.
Måste köra kjol i morgon. Obviously.