Åh nej…

Succélivet

…lunkar på som vanligt annars. Jag har fått sommarjobb. Det bästa sommarjobbet. Bästa. Jag ska ta första steget in i den lilla värld vi kallar “tv-världen”.

Det var inte länge sedan jag skickade mail till alla prouktionsbolag jag kunde komma på och bad att få jobba för minimilön, om jag bara fick var med och casta deltagare till realitysåpor. Det är en av flera drömmar jag har. Den andra är att göra reseprogram.

Men alla sa “Har du ingen tidigare erfarenhet så är det kört”. Tack och hej.
Men nu har jag fått ett fantastiskt sommarjobb på ett tv-produktionsbolag, entry level som researcher, vilket betyder erfarenhet. En fot inne och allt det där. Plus fun, fun, fun!

Jag är nöjd. Glad. Börjar 11 juli så innan dess säger jag “Ring inte mig, jag ringer dig” för mellan typ 1 juli till 11 juli har jag semester. Detta exotiska och obegripliga ord, för en frilansare. Men man ska ju ha semester, säger de. Vila upp sig, ladda batterierna. Skaffa perspektiv och landa. Landa i sig själv.

Sen ska jag vara reseacher. Som i förlängningen är ett steg närmare drömmen.

Den här tiden…

…för fyra år sedan trodde man inte att man skulle kunna leva normalt någonsin igen. Eller jo, det trodde jag, men jag tänkte att det skulle ta flera, flera år. Fem, tio, femton.

Och det kanske stämmer.

Jag har väl levt okej på senare år, även om jag ibland ser en bekant profil eller siluett och börjar gråta. Det hände bara härom veckan, jag var på ICA och handlade stressigt ihop en stressig middag. Såg en man som hade pappas gubbfigur med mage och allt och jag började gråta. Ställde mig vid hyllan med städprylar, satte på mig solglasögonen och stod där och samlade mig ett tag.

Men äsch, det där är ingenting. Förut hände det ju flera gånger om dagen. Sen någon gång om dagen. Sen ett par gånger i veckan.
Så det där är ingenting.

Det var ju inte bara sorgen, skräcken, förvirringen. Det var ju ensamheten också. Och samboskapet som övergick till ensamboende i samma veva. Allt det där hänger ihop, och då var det bara en stor bubbla av förtvivlan.

Jag trodde inte då att jag skulle kunna sitta här, såhär i midsommartider, och till exempel glädjas åt att jag fått ett skönt sommarjobb. Glädjas!
Men det gör jag.
Det blir bättre. Det blir alltid bättre.
Till slut.

Glad midsommar.

Sälj-sälj

Går in i skum sängaffär.
Går ut ur skum sängaffär.
Stoppas av leende expedit med vita tänder och fult hår.
“Heeeej, vad kan jag hjälpa dig med”
“Tack jag tittar bara lite”
“Nåt särskilt du är ute efter?”
“Nej…”
“Påslakan, örngott…vi har jättemycket fint från Kenzo Home, känner du till dem?”
“Jag var på jakt efter något mörkrosa…men jag hittade inget så…”
“Mmmmm…..kollade du där borta?”
“Ja…”
“För den här [tar upp randigt påslakanset från Sonia Rykiel i brunt, vitt, gult, svart och rosa] tar ju upp rosa, här har du ju den färgen…”
“Jo men jag var ute efter helfärgat så…”
“Mmmm….den här tar ju upp om man har annat i samma…”
“Jag har inte riktigt den stilen hemma..”
“Mmmmm…man kan ju ha fler stilar, vet du”

Min egen version av ginseng

När jag är skitstressad över deadlines och sånt, och har så mycket att göra att jag glömmer att äta lunch, ja då köper jag alltid skor för två tuss i en liten butik och sen är jag pepp igen.

Besvikelsen

Bachelorettefinalen igår. Besvikelsen. Den iskalla obehagliga överraskningen (jag hoppade i soffan som om jag stuckit mig på en nål). Det var Bobby-gate all over again.

Ni minns väl Bobby i Mammas pojkar? Klart ni gör, hur kan man glömma? Han som valde mellan den härliga, kurviga underdog-en Jane Timglas och den aspirerande Stureplansbruden Julia och valde Julia eftersom han ville leva ett liv i glamour. Helt fel, helt fel. Helt uppåt väggarna fel. Inte nog med att Julia dissade honom direkt efteråt (hon träffade andra på samma gång, något hon “glömt” tala om för Bobby), hennes påklistrade Stureplanssnobberi visade sig bara vara en pose…

Igår hände samma sak igen. Samma tragedi utspelade sig framför mina ögon. Frida, som enligt föräldrarna tidigare valt killar mest på utseendet, valde Christian, som idag bloggar på Finest och visar bilder på sig själv festandes, båtåkandes, chillandes och poserandes. Hon valde alltså bort SuperSeb som vuxit sig enorm i allas ögon tack vare sin hemmasnickrande Paolo Coelho-doftande livsfilosofi, sin ärliga glädje och spontanitet. Varför? Jo, för att hon ville ha ett liv i glamour och en snygg snubbe (snygg i det här fallet likamed reklamare med hästsvans).

Fick hon det? Nej. Det stod naturligtvis klart för alla i sofforna hemma att det inte skulle gå vägen. Christian har visat föga entusiasm för ett liv i tvåsamhet. Och i “Vad hände sen”-filmen som snabbt langades upp på treans hemsida framträdde en sliten, trashig och något svennifierad Frida och berättade att det inte höll mellan dem. De hade “mycket att göra” när de kom tillbaka till Stockholm, magin från Cypern fanns inte kvar och “det kändes inte lika bra”.

Det trista med detta är att Fridas val nu banar vägen för så många olyckliga val i kärleksteve framöver. Att vi förväntar oss en “Vad hände sen” direkt efter programmet ger inte utrymme för att tänka “de är säkert lyckliga nu”, utan vi vill få svar direkt på frågan och i de allra flesta fall är svaret “nej, det är de inte. Inspelningen tog liksom bara 2 1/2 vecka, och under den tiden fick de resa till Dubai, bo på flotta hotell och sova i tält i öknen. Det blir lite skillnad sen när de kommer hem igen”.

Dock finns en poäng med att kolla sista avsnittet, och i synnerhet de sista minuterna när Frida deklarerar sin kärlek till Christian med fuldumpar Sebastian. För det första är klippningen genialisk. Eller retsam och ful, vilket man vill. Därav soffhoppet. För det andra syns en skön person i bakgrunden mitt i det kritiska “…och det är inte du”-ögonblicket som helt förstör stämningen. Antingen säger det något om produktionen eller så är det bara en fet metafor för kärlek framför kameran – verkligheten ska alltid komma in och störa, förr eller senare.

Tjockisjeans

Minns helt plötsligt och oväntat varför jag inte gillar J Lindeberg.

För att en gång för flera år sedan var jag på nåt tidningsrelaterat jippo och erhöll ett par J Lindeberg-jeans. Eller, man fick nåt kort eller liknande som man skulle visa upp i en J Lindeberg-butik på Grev Turegatan, där man skulle få prova ut ett gratispar.

Jag gick dit. Presenterade mitt ärende. Var glad. Såg fram emot att prova jeans.
De sa “Vi har nog inte så stora storlekar….”.

Kände mig som en inverterad anorektiker. En som ser sig i spegeln och genom sin warpade kroppsuppfattning tror att hon är smal fast hon egentligen är enorm tjock.

Jag fick prova ett annat par jeans än de man hade tänkt sponsra diverse mediafolk med, för i just den modeller hade de storlekar för tjockisar som mig. Eller i alla fall ett ex som man gjorde en stor affär av. “Vi hade ett par i din storlek, den största!”.

Omtöcknad och sänkt gick jag därifrån med vad som kändes som statligt sponsrade fettojeans – eftersom affärerna inte syr upp jeans till jättar som mig – i en påse. Måste lämna kuponger till utvalda affärer som av barmhärtighet skänker specialjeans till utsatta etc.

Därför och för att jeansen kliade och gav mig röda utslag (true!) gillar jag inte J Lindeberg. Gissar på billig textilfärg i jeansen. Fast de tycker väl att vi fetton liksom ska vara tacksamma för vad vi får och bara hålla kieft.

Sol i påse

Kolla! Vilken grej! Solskydsservetter! Wipes!
Man köper dem i 10-pack, har dem i handväskan eller strandväskan och helt enkelt bara tvättar/smörjer sig när man behöver. Inget kladd!
SPF 30 dessutom.
Och som om det inte vore nog – servetterna ska tydligen dofta blodapelsin också.

GAH!

Varför har vi inte Toccas fulla utbud här i Sverige? (Förutom lite grann här) De som har så fina parfymer också. NK, hör ni mig? Jag vet att ni har fina doftljus ibland, men Tocca har så mycket mer. Var skriver jag på protestlistan/uppmaningspappren?

Och…varför säljer inte fler företag sina briljanta produktidéer i små, bruna papperspåsar?

Det viktigaste

Igår fick jag telefonsamtalet “Är det Caroline? Är det samma Caroline som har bloggen Jazzhands?”

Och jag njöt varje sekund.

Helgen kan börja!

På söndag är det final i Bachelorette. Det är det enda som betyder någonting för mig just nu. SuperSebbe måste vinna och han och Frida måste leva lyckliga i alla sina dagar. Annars förlorar jag tron på allt. ALLT!

Jag har mäktiga kontakter på tv4 och kanal5, men inga på tv3. Även om jag hade det – hade jag vågat ställa frågan? Den som kommer att avgöra min syn på kärleken för resten av mitt liv?

Jag vet inte. Jag håller andan till söndag. Då kommer det att avgöras – är kärlek värd att kämpa för eller inte?
Sebbe måste vinna.
Allt står på spel.