Ny skönhetsbloggare i stan

I morgon händer det grejor.
I morgon tar karriären en ny, fräsch riktning.
I morgon börjar jag skönhetsblogga på en spännande sajt ni alla känner till sedan gammalt.

Och nej, inte bronzertester eller “det här gäller i vår!”. Mer tankar om beauty, historien om en doft och vem man vill vara när man använder Chanels Coco Rouge.
Jag är inte villkorslöst smink- och parfymintresserad. Jag är ganska ointresserad av många märken. Jag är mer en selektiv entusiast. Så det kommer inte finnas en enda bild av mig i en “så här bra blev det!”-pose.
Icke.
Men däremot massor av bilder på Alexa Chung, Florence Welch och Ali McGraw säkert.

Le PEPP est grand!

I morgon smäller det.

The sound of AIDS

Reportage om AIDS-drabbad person i Fråga Doktorn. “Streets of Philadelphia” spelas.

Pillerpåverkade tankar om natten

Plötsligt slår det mig, precis innan den drogpåverkade sömnen kickar in. Undrar om det finns vuxna människor, som än idag, härmar Macken?

Som säger “Hej då Macken”, som en skön grej, med bebisröst.

Ungefär som det fanns människor, för ett par år sedan, som sa “Oh no, they killed Kenny!” sådär på kul.
Finns de kvar? Lever de? Vad säger de idag?
Kanske är de gifta och lyckliga nu. Då kanske de inte längre behöver en skön gimmickfras att luta sig mot.

Ja, sen somnade jag.

Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack

Det började med att jag lyssnade på bra julskivor. Bra på riktigt, som Aimee Mann och Chris Isaak. Sen letade jag nya grejor. Och insåg hur ofantligt många dåliga julskivor det finns.
Det är ingen hejd.
Dåliga julskivor makes me wanna smoke crack. Och så lyssnade jag på Magnus Carlsson som sjunger om hur han slår in sig själv i julpapper, åt mig.

Det var då det började. Pass the crack pipe.

Alla artister verkar någon gång i livet ha haft dåligt med pengar/ett legalt bindande kontrakt och gjort en julskiva. Mariah Carey? Två stycken? Jag inhalerar. Gary Glitter, Bryan Adams, Miley Cyrus, Diana Krall, Jan Johansen. När jag väl fått upp ångan (och crackberoendet) så kan jag inte sluta. Jag kör Galenskaparna och Aftershaves “Jasså, jul?” i bara farten. Har nått nån slags gräns.
Behöver tyngre grejor efter det. Letar julskivornas opium. Sarah Brightman funkar.
Pokémon, Il Divo, Bon Jovi, Olivia Newton-John är också bra.
Jag drar iväg till opiumgrottan nu. Jag trodde jag kunde sluta när jag ville. Det kan jag inte.
Josh Groban.
Michael Bublé.

Ja, Michael Bublé.

Nu händer det grejer

Oboy, oboy….nu händer det snart grejer. Nya projekt, nya kontrakt. 1 december smäller det.

För övrigt…

…är jag jättestolt över att bli citerad på Ladyfest, i deras fina intervjubok. Kolla bilden också, det är jag till vänster.

”Aktivt jämställdhetsarbete kan spela all roll i världen! Fler perspektiv, mer skoj och färre skäggiga män med sjal och en liten stickad mössa på bakhuvudet. Så trött på skäggiga män med sjal och en liten, liten stickad mössa på bakhuvudet!”
//Caroline Hainer, Film- och tevejournalist

Franska insikter

Insikt ett: Jag måste verkligen jobba på min hållning. Vad gör jag? Hur står jag? Är jag gravid? Fast jag jobbar ju på det, jag går på balett.

Insikt två: I alla fall inget fel på håret!

Konspiration, för den som vill

Såg Grotesco igår. På ettan. En av sketcherna visar ett debattprogram som heter “Tänkvärt”. I publiken sitter ett gäng verklighetens folk – samt Jerry från Ung och bortskämd (!?) Ett program som också går på ettan, för övrigt. Kolla själva, ett steg upp och till vänster om jobbiga göteborgaren som håller låda.

Antingen är det en ren slump, han gillar statistgig.
Eller så tillhör han Strix/ettans stab, och är skådespelare, vilket skulle underbygga allt skvaller om att Ung och bortskämd är fejk.

Teorier?

Brad Pitt hann före

Varför köpte jag inte rättigheterna till filmen om gruvarbetarna? Jag var ju tidigt ute! Jag visste det! Jag kände lukten av succé i den instängda, kolfyllda luften.

Jag skulle stått där i Chile, precis vid gruvan, med kontraktet klart i handen när de kom upp en efter en. “…och så bara en signatur där så får du träffa din familj sen. Gracias“.

Då hade jag kunnat sitta vid förhandlingsbord idag, låtit min agent föra talan osv.
Jazzhands Productions hade fötts.

Men som vanligt hann Brad Pitt före.

Jag lider för konsten. LIDER!

Jag som hade tänkt skriva ett inlägg om den fabulösa gårdagen tillsammans med världens coolaste man, Romain Gavras. Istället tvingas jag skriva att jag har feber, ont i hela kroppen, och drömmer scharlakansröda drömmar om mormor. Hur hon ringer och säger att hon är hemma nu (har faktiskt haft exakt samma dröm om pappa!), hur hon håller mina händer jättehårt. Hur hon tar hand om mig när jag nu ligger totaldäckad i sängen. Hon gjorde alltid det när jag var liten. Då fick man rostat bröd med smör, ost och gurka. Kalas!

Jag förvarnade filmfestivalfolket att jag inte skulle kunna genomföra mitt F2F med världens coolaste man. Man vill bara ta på honom, rufsa hans hår och bjuda honom på middag. Samtidigt känner man sig som den största tönten, att man inte är värdig etc i hans närhet. Vilket i sig är ett tecken på hur cool han är, antar jag.

Jag bad dem försöka hitta någon annan eftersom jag kände de kalla feberkittlingarna dra ned längs ryggen. Men jag ringde med lite väl kort varsel, det fanns ingen volontär som bara sådär inte hade något annat för sig en lördagskväll och som kunde tänka sig att klä upp sig lite, se en fransk film och ställa några frågor till Frankrikes coolaste regissör framför ett fullsatt Skandia. Så jag drog på mig alldeles för kalla kläder (klänning) och åkte dit. Satt och hostade och nyste i publiken, men genomförde sedan intervjun och körde några publikfrågor också. I någon slags feberdimma. Surrealism!

Men jag gör det för konsten.
Du vet det, jag vet det. Konsten vet det.