Good times! (Ahead)

Ännu en dag då jag bockar av grejerna på en lista. Tillfredsställelsen ändå, när man får saker gjorda.
Skojade med A igår (har inte sett honom på flera dagar) när vi insåg att han skulle kunna beskrivas i tidningarna som en granne som “mest höll sig för sig själv” och jag som en person med ofantligt kontrollbehov, “hennes hem var närapå pedant”. Gärningsmannaprofilerna.
Allt det där blir extra tydligt i tider av stress. Hur man hanterar tjocka scheman. A blir galen och skriker, jag försöker bena upp och skriva listor och vara systematisk.

Vi åt indiskt och löste korsord. En avslappnande syssla. Indiern glömde såsen till mitt ris, det var den fattigaste indiska måltid jag någonsin ätit. Tills jag frågade om sås och han kom på att han glömt och ställde fram en karott utan minst uns av ursäkt. Fick betala fullt pris. Jag var för snäll för att påpeka någonting. Sedan var det taxi till Breaking news och en i mitt tycke hyfsat obekväm medverkan.

November, november. Snart blir det distans och lugn. Relativt i alla fall. Kollar kalendern på väggen. Fyllda dagar, så många erfarenheter som ligger framför mig. Så kan man också se det och det gör jag.

Söndagar

Söndag, regn. Den sista lugna luckan innan hjulen börjar snurra igen. En liten andningspaus där möjligheten till att faktiskt ta en dusch, ta på sig mjuka sockor och lägga sig på soffan och läsa en bok faktiskt finns.
Veckan har varit snurrig. En sådan vecka då jag varje morgon behövt kolla på min stationära kalender som hänger på garderobsdörren för att kolla vilka punkter och hålltider som gäller just idag. Ibland har jag till och med behövt skriva ned dem på en post-it som jag burit med mig för att sedan i huvudet kunna bocka av möte ett, två och tre. I genomsnitt en intervju om dagen de senaste tio dagarna. Det låter lyxigt, det är lyxigt. Men man blir också matt, av fokus, energi och allt sånt man inte tänker på. Formuleringar, ett försök att hålla sig till klarhet, de sakerna. I alla fall tror jag att det är det som har den mattande effekten men det kan lika gärna vara min introverta sida som får sig en törn.
Regnet är bra, lugnande och renande. Jag ställer mig på vågen och ser att trots mina halvhjärtade men medvetna försök är det fortfarande rekordvikt som gäller. Jävla skit. Måste börja träna i USA. Alltså från dag ett. Där, på andra sidan tunneln, där ett lugn väntar.

En väldoftande trötthet

Vaknade strax efter åtta och blev glad av blomdoften i lägenheten. Alla vackra blommor jag fick igår! Av alla lika vackra vänner som kom på releasefest. Idag är jag matt, helt trött. Det är ju det här med känslor, de kräver ork.

Det här med skillnaden mellan fakta och fiction vad gäller skrivande. Fiction kräver mer under skrivandet men man släpper den lättare, faktiskt ganska så direkt, när boken väl är färdig och ute.
Fakta är lättare att skriva, man behöver inte aktivera så många känslor, därmed kommer alla känslor och nojor när boken sedan är släppt.

Där är jag nu. Ugh. Tänker på korrfel. Får kommentarer om att “jag hade precis samma bokidé men du hann först!”. Tänker på fler korrfel, tänker på faktafel och åsikter och bara väntar på de små stilettsticken som naturligtvis kommer att komma.

Jag vet, jag borde glädjas och känna mig on top of the world. Och det gör jag! Men mest för alla vackra människor och vänner jag har i min omgivning och som kommer på fest när jag släppt en bok. Inget fejksnack nu, jag menar det. Det betyder ju allt.

Mutanter

Sjuk grej ändå. Brände fingertopparna i lördags kväll. Stora blåsor, gjorde så ont att jag inte trodde att jag skulle kunna somna. Lade om fem fingrar med kompress och plåstertejp. Kunde inte skriva ens på datorn, det gjorde för ont. Kunde inte ta ut linserna knappt. Det gick med hjälp av lillfingrarna, de minst brända.
På söndagen är fingrarna inte längre röda, blåsorna mindre och det har bildats en läderaktig yta på dem. Igår räckte det med att jag hade plåster bara. Idag kan jag skriva utan problem. Känner mig som Wolverine. Läker omedelbart. Är oövervinnerlig etc.

Alert

Världens kortaste inlägg: har bränt fingrarna och kan bara skriva med ena ringfingret. Återkommer.

Fact fiction

Skillnaden mellan att skriva en skönlitterär roman och en faktabok är att man blir mer nervös. Det finns mer att attackera mig för. Om någon inte gillar en kille som kan härma en åsna som jag hittat på så är det en sak. Att säga att jag har fel, resonerar fel, drar fel slutsatser, inte ska uttala mig, inte har all fakta är en annan.
Lyckligtvis har ingen sagt så. Än. Men jag väntar bara på det.

Beskrev detta igår för en skrivande vän som håller på med sin första roman. Om hur den skönlitterära skrivprocessen är personlig, handlar om att fantisera, leva sig in, leva med och så vidare. Att skriva en faktabok är att lajva forskare och att aktivera de slumrande hjärncellerna som måste drillas i att agera analytiskt.

Nu är det så den tiden i processen där man ska intervjuas och berätta om verket. Det är en lika delar spännande och rolig tid som det är en utmattande tid. Det viktigaste för mig under den här tiden är att jag själv får formulera vad boken handlar om. Åsneprinsen handlar förvisso om en kille som kan härma en åsna men den handlar också om vad som händer när man inte vågar fatta beslut. När man ser beslutsfattande som att välja bort någonting, istället för att välja någonting.

Så vad handlar MVKFM om? Ja, precis. Det är det som ska formuleras nu, av mig och för mig. Det som får stå som en försvarande sköld när kritiken kommer. Vilket den gör, såklart.

Men fram tills dess: intervjuer. En om dagen denna vecka och lite spiller över i nästa. Sedan är den perioden över och man går in i nästa: tomheten.

The way you hate me is better than loving

London är som Paris för mig i det att ibland är det kallt, stängt och smutsigt. Andra gånger som att stiga in i ett vykort: varmt, vackert och en enda lång dans.
Det här Londonbesöket var av den senare sorten: en enda lång promenad längs vackra längor av hus där Mary Poppins och Paddington bor, där man äter toast med marmelad och kyrkklockorna ringer i en melodi.
Däremot glömde jag att ta med laddaren till datorn vilket gjorde min datortid begränsad. Kanske lika bra…även om det innebär att jag får jobba dubbelt så mycket i helgen med artiklar som ska skrivas klart. Nåväl, nåväl. Kanske hade jag ändå inte hunnit skriva så mycket som jag hade hoppats eller planerat även om datorn varit fulladdad hela tiden. Jag kryssade mellan intervjuer, jobbmöten (ja, faktiskt) och långa, ensamma promenader där jag knäppte rockknapparna och lekte infödd Londonbo. Hur skulle det vara att växa upp i denna stad?
Jag såg många hemlösa, en annan slags hemlöshet än här även om all hemlöshet i grunden är densamma. En mer smutsig, drogad hemlöshet med ögon som tappat hopp och munnar som tappat tänder. Var gick det fel? Vad hände? Alla dessa blickar som en gång i tiden var unga, som satt på ett barn. Jag vet att det är banalt att tänka så men jag kommer inte ifrån det. När händer det, när kommer steget som går utför stupet? Jag såg två damer, gråhåriga och i sextioårsåldern. Nästan mammas ålder. De satt tätt tillsammans i varsin sovsäck vid ett brofäste. De såg ut att ha känt varandra länge, varför kan jag inte säga. Jag kom på mig själv med att tänka att det var bra att de höll ihop och att jag hoppades att de var trygga, i den mån man ens kan vara trygg i en sådan situation. Jag kom på mig själv med att tänka att jag fattar högerrösterna, de som resonerar som så att “vi kan inte ens ta hand om våra egna hur ska vi då kunna…och så vidare.”
Jag kände mig dum när jag passerade dem med shoppingpåsar i handen.
Livet, livet. Herregud livet.
Jag kom hem igår, åkte direkt till Tv4 och spelade in en intervju som ska sändas i veckan. Jag vet inte när. Jag åkte hem, sov och gick upp tidigt för att äta frukost med en vän. Den här känslan av tid som står på paus. Middag med A som beskrev en vän till honom som “rar”. Han sa “Det är inte många jag kan kalla rara, helt och fullt men hon är en av dem. Hon är rar.”
Jag frågade om jag är rar och han funderade, sa ja och sedan nej. Ja, i betydelsen att du är snäll och vill folk väl men samtidigt nej, du är hårdare.

Olika ljud

Jag läser in ljudboksversionen till nya boken. Man sitter i en liten studio som snabbt blir kvav eftersom den är tät. Där sitter man och svettas, koncentrerar sig på varenda stavelse och ord. Man får inte staka sig eller sluddra, då avbryter teknikern och man får börja om igen.
Jag gillar i och för sig utmaningen men efter ett tretimmarspass är man rätt så mör.

Nu har jag läst in under två sådana pass, det sista är i morgon. Jag går därifrån med lätt huvudvärk och en trötthet som sätter sig i både huvudet och bakom ögonen. Jag gissar att det är en kombination av den kvava luften inne i den lilla studion och den kraftiga fokusen.

Jag ogillar att jag låter Dramaten-muppig när jag läser, en slags märklig onaturlig intonation. Men dels är det svårt att låta naturlig när man ska artikulera alla ord, man låter som om man är med i en film från 30-talet. Dels är det också lite så man läser ljudbok, det ska vara en sån där behaglig radioröst som man kan köra bil till eller somna till på tåget.

Men ändå. Idag är jag helt slö efter mitt pass. Men så sprang jag på möten och skrev artiklar innan jag hoppade in i studion också. Det får väl räknas det med.

Vart var jag nu igen…

En journalist som intervjuat mig inför dickpicsboken säger att det blev bråk på redaktionen. Någon manlig kollega i staben hade tagit åt sig och vägrat publicera intervjun i vilken jag säger ungefär som så att ja, det finns kvinnor som tycker att det är obehagligt att få bilder av erigerade kön från hyfsat obekanta män. Inte första gången, vänner har också blivit arga och upprörda. Tyckt att det är smörja, att jag gör höna av en fjäder etc. Det är väl bara att deleta? Och förresten är det knappast så vanligt, jag har till exempel aldrig fått någon bild.

Men här är det roliga: ingen av dem har läst boken. Nej, inte manliga redaktionskollegan heller. Inte vännerna. Boken finns ännu inte, den trycks i detta nu.

Ja, alltså, jag hoppas att jag hinner bli immun tills den kommer ut. Mot förhastade åsikter, mot “men är det inte så att…” utan att ha läst den och så vidare. Men tvivlar när jag får ett mail från en gammal klasskompis jag knappt har kontakt med som skriver att hen sett vad jag skriver på och meddelar att det är tråkigt att jag blivit “batikvänster” och “manshatare” och att hen tar bort mig som vän på FB nu.

Igen: Hen har inte läst boken. Det har i stort sett ingen, förutom jag och min redaktör.

Ett eko från det undermedvetna

Drömde ytterligare en variant på pappadrömmen som jag drömt regelbundet i tio års tid nu, sedan han dog. Den som alltid handlar om att han ska iväg på något helt omöjligt uppdrag som alla, inklusive han själv, vet kommer att sluta dåligt. Som att dyka ned till “havets botten” utan dykarutrustning eller något annat idiotiskt. Jag gör allt för att förhindra det men det slutar alltid med det oundvikliga.
Drömde en ny variant denna gång, så jobbigt verklig att känslan sitter i fortfarande: han “var tvungen” att åka i en bil av typen van genom ett krigsdrabbat område och “skjuta alla fiender.” Alla, inklusive han själv, visste att ingen skulle komma levande ifrån något sådant uppdrag. Ändå var han tvungen att åka.
I drömmen ringde jag advokater och frågade om han kunde häva detta jobbkontrakt, detta löfte. Jag gjorde allt för att försöka förhala eller hitta alternativ. Jag sa “men om du vägrar…då blir det fängelse, men det är väl bättre än att du blir skjuten?”. Men förgäves. Jag såg honom åka iväg och visste att han inte skulle komma tillbaka någonsin.

Känslan, som sagt, sitter i fortfarande.