Björntjänst (haha! En ordvits!)

Det första pressdamen säger till oss är att Semi-Pro är riktigt, riktig grabbig. Sedan säger hon att björnen som förekommer i filmen faktiskt dödade sin tränare.
Jag tycker att det ger en viss tyngd åt filmen. Björnen vägrade vara villebråd. Vägrade vara clown och dansa efter nåns pipa.
Men kanske var det något av en björntjänst att låta oss få ta del av den informationen, björnen förekom trots allt ganska mycket och varje gång tänkte man “Stackars björnen” eller “stackars tränaren” eller “oj, oj, oj, nu är den arg på riktigt!“
Filmen i övrigt? Idel grabbskämt. De flesta kul. Dock en liten parantes i Will Ferrells karriär, detta, det måste väl sägas. Vad är grejen med att han ska låtsas vara sexig hela tiden? Är Old School den enda filmen han inte låtsas vara playboy i? Eller har jag fel?
För övrigt är Will Arnetts eviga pokerfeja en gåva till mänskligheten. Eller “kvinnorna” om man nu ska köra på Ferrells sexy-grej.

Häjner?

Högaktning

Fel, fel, fel. Jag högaktar svensk diplomati. Jag gör en kovändning och bockar.
Rörande.
Rosenbads lunchrestaurang är helt enkelt rörande. Som en skolmatsal, med skolmat, skolbestick och sån där mjölkautomat. Där sitter de, diplomaterna, i sina trista kläder och stirrar ut genom fönstret.
De har fula tjänsterum. När de får viktiga besök, kanske från andra länder, erbjuder de besökarna kaffe i pappersmugg, från automat.
Tyvärr finns inte mjölk. Man har inte råd. UD sparar in pengar på det viset, genom att skippa mjölken.
Rörande. Och ganska så störande.
Jag åt panerad fisk (pollock) med “örtsås” till. Väldigt skolbespisning. Lite pizzasallad. A såg Margaretha Winberg svassa förbi. Totalt oglamoröst allting.
Jag som trodde att en lunch på Rosenbad skulle vara som att äta lunch med den innersta kretsen, en slags herrklubb fast för diplomater av alla kön. Kostymer och eleganta dräkter. Jag såg en kvinna i gul poncho och svarta gympadojor. Det kan ju inte vara okej?
Jag rördes över min diplomatväns eleganta kostym. Bäst klädd på hela Rosenbad, från vad jag kunde se.

Everybody Wants to Rule the World

Idag ska jag äta lunch med diplomatvännen på UD. Jag skriver inte hans namn. Jag ska odla honom hon en slags “Deep Throat”, för alla som sett Alla presidentens män.
Haha.
Jag ska krossa dem inifrån.
De jävlarna.

Underskattade människor

1. Gary Barlow. När de andra i Take That fick trosor, rosor och nallebjörnar uppkastade på scenen fick Gary ingenting. Möjlighen en “We like your songs, Gary“. Sjukt underskattad man, som egentligen var både hjärnan och hjärtat i tidernas bästa pojkgrupp.
Ögonen i Patience-videon utstrålar “Jag lämnar dig aldrig”.
Det trygga marriage-material-sättet han spelar piano på för barnen i Everything Changes, medan de andra spolingarna (med Robbie i spetsen) springer runt och busar och åmar sig.
För att inte nämna Pray. De bara överkropparnas video. Där syns det vem som är man och vem som är gosse som kommer knarka upp royaltypengarna inom tre månader.
Gary. Underskattad.

2. Charlotte York. Den enda av de fyra Sex & the City-slamporna som har lite klass. Kan vi inte enas om det en gång för alla?

3. Björn Skifs. Sveriges troligtvis mest reko snubbe. Tänk om man hade honom som morbror! Fick jag sätta ihop min egen superfamilj skulle jag tjinga Björn Skifs.
Och sen skulle det bli sköna practical jokes på födelsedagen, helikopter och soul på studenten och alltid en gammal skinnpaj man kunde ta med sig hem för den skulle ändå slängas.
Han bor i Haninge.
Haninge!
Han gillar skogen bäst.
Skogen!
Och så har han en hes entertainerröst och dito stajl, som bara eventuellt kan matchas av Christer Sjögren, Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.
Eventuellt.

Fula låtar

Ett blandband med världens fulaste låtar skulle inehålla dessa Jazzhandiga dängor:

1. Taco – Puttin’ on the Ritz. Världens fulaste låt.
2. Limbo rock. Också ful.
3. Bobby Mcferrin – Don’t Worry Be Happy. Är det sant att han tog självmord?
4. Life is Life. 80-talsfilosofi.
5. Vad som helst, nästan, med fucking Cornelis.

Konspirationen

Man konspirerar mot mig. Folk hävdar att “piedistal” uttalas som det låter. Med ett i-ljud där i början.
Det köper inte jag.
Jag säger “pedistal”.

Var på en trevlig mediafest i Linda och Fredriks nyköpta lägenhet på Kungsholmen (108 kvadrat! Jag gick runt och skrek “108 kvadrat!” mest hela kvällen i nån slags avundsjuka/imponerad förvåning) och där framkom andra konsirationer mot mig.

Jag: “Säger man pedistal eller piedistal?”
Spel-Magnus: “Piedistal, väl?”
Andreas: “Hehe! Där hör du, baby”
Jag: “Lägg av. Pedistal säger man.”
Spel-Magnus: “Pedistal? Ha! Säger du Schweisch om Schweiz också?”
Andreas (superflinande): “Ja det gör hon! Hihi!”

Konspirationer.
Jag säger inte Schweisch. Och inte marängschwisch heller. Eller jo, kanske, men det är ju bara charmigt. Har jag hört.

Jag tror helt enkelt man vill krossa mig. Och det får jag väl leva med.

Dumkomedier är dumma ibland

Jag skrattar fortfarande åt Drillbit Taylor. Mattias vågade bara hoppas på fyra hjärtliga skratt, vilket i vår bok ändå hade betytt att filmen fick godkänt. Det blev mer än så.
Tyvärr blev det också slagsmål.
Varför ska det vara med slagsmål för.
Och inte vilket slags slagsmål som helst utan det jag anser vara värsta sortens slagsmål (om man kan kategorisera) nämligen barnslagsmål. Den typen av fight där kids står i ring och hejar på medan käftslag uttdelas.
Nördarnas revanscher har blivit mycket grymmare på senare år. Men så får de tjejer också, för tjejer imponeras av sånt tydligen.
My ass.
“Du ska inte tro att jag är en sån som slåss för att imponera på tjejer”, säger Primo Nerd.
“Det var ganska coolt”, svarar hon.
My ass.

Men Owen Wilson är fin. Jag vill ha honom i miniatyr, i fickan. Ta upp honom då och då och klia honom på huvudet. Kanske gnugga näsan lite mot hans rufsiga konungakrull.
Charmtroll där.
Jag hoppas att se honom i mpnga, många fler dumkomedier framöver. Men skippa våldet, Owen. Det är, till skillnad från vad man kan tro, inte alls coolt.

"Funny" indeed

Sällan, mycket sällan, har jag känt en besvikelse över att en film inte varit tillräckligt våldsam. Men Funny Games U.S. gjorde mig ytterst besviken på den punkten.
Och på ett dussin andra punkter.

Den är helt enkelt en mycket blek kopia av originalet. Och jag som haussade upp Erik som inte har sett den, och sa att han skulle få svårt att sova i natt, att det är den läskigaste filmen jag sett, att det inte finna många filmer som är så skakande, och hela grejen med att det är trovärdigt etc etc.
Och så slutar det med att den är ofrivilligt rolig på sina håll istället, och att den inte ens är kittlande med Funny Games-mått mätt, utan bara en bagatell om två golfklädda gossar som vill lattja lite med golfklubbor och gevär.

Där originalet vill lattja lite med vårt psyke, som en jämförelse.

Ja, det är en milsvid skillnad.

Visst är Michael Pitts slöa brat-leende och dito snedbena väldigt träffande, och hans polares blick lagom pervers. Visst.
Men Naomi Watts är alldeles för bra på att se sliten ut, hon ser liksom proffssliten ut och inte alls betagen. Hennes tänder är för vita men det hör inte hit. Vad som är relevant är att hennes spelade hopplöshet blandat med överlevnadsgeist bara ter sig teatralisk at times.
För att inte tala om den annars så levande Tim Roth. Hans sminkning är mer övertygande än mannen själv; blek i ansiktet och rödögd.
Inte för att han är dålig. Men han har liksom inte den där hopplösheten man lider med i originalet, och som man önskar infinner sig hos nån som tagits gisslan av två illvilliga psykon som terroriserar för sitt höga nöjes skull och inget annat skäl. Det är liksom då det är riktigt utsiktslöst. Men Tim Roth är för lugn, för samlad, för ledsamt grinande. Nej, det håller inte. Så tar han en tugga av en närliggande baguette och då hånskrattar spridda delar av publiken.
Så illa är det ju inte, men man vill gärna ställa sig upp, be om ordet och framföra att för de som inte vet så bör man alltså inte döma ut Michael Haneke baserat på detta, och att Funny Games i original går att hyra för en oansenlig summa i de flesta välsorterade videobutiker. Tack för ordet.

Årets comeback. Grattis Owen!

Vad är roligare än tjocka barn? I stort sett ingenting. Möjligtvis tjocka barn som springer. Snubblar i matsalen och landar på en paj.
Det är roligt.
Det var också roligt när K sa att det fulaste som finns är kvinnor som föder barn. De är svettiga, tjocka, skrikiga och slemmiga. Då vände sig en svennetjej om, spände sina sminkade ögon i honom och sa med gäll, överförnärmad röst “Men vad är det du sitter och säger?”
Det var kul.
“En kvinna som föder barn är väl det vackraste som finns?
Armarna i kors.

Nå, det var ett sidospår. Men det finns ju så mycket kul här i världen och bland det roligaste är tjocka barn, nördar, komedier i skolmiljö och Owen Wilson.
Och, hör och häpna, alla de ingredienserna blandas i en film som heter Drillbit Taylor!
Idag har jag sett trailern sju gånger. I morgon kommer jag se den ännu mer. Jag är såååå peppad på pressvisningen! Jag kommer bänka mig först och fnissa redan vid förtexterna.
Jag kommer ge Mattias, som troligtvis kommer vara där, en noogie på huvudet. Träffar vi nån jag ogillar på vägen därifrån får de en wedgie. Helt klart. Mattias nämnde nåt om “blåtutte”. Jag vet inte vad det är men det lät askul. Är det kanske när man vrider om bröstvårtan på en ung, tjock man?
Drillbit Taylor!
En trio nördar ska börja högstadiet och är trötta på att mobbas och hyr en bodyguard. Gissa vem. “Han är inte bäst, men han är billigast” som det står i presstexten. Wham! Har jag nånsin läst en bättre premiss för en komedi? Kanske. Men den innehöll troligtvis inte Owen Wilson.
Jag är peppad.
Jag fnissar redan. Vilken comeback för Owen! Jag unnar honom allt gott och vill att han ska må bra och vara frisk. Och att han tagit den här rollen tyder faktiskt bara på att han går i rätt riktning.
Vaddå, skulle han ta en seriös Wes Anderson-auteur-roll sådär direkt efter självmordsförsöket? En seriös roll som visar att han “förändrats”?
Nej, för fasen! En film om tjockisar som springer! Där han får vara fina, gamla skoj-Owen igen! Jaaaaa!
Han är tillbaka!