Gothmusikal!

Mörka Londongator upplysta endast av lyktor. Anonyma män i plommonstop och hatt på väg någonstans, och en liten pojke som med en korgosses klara stämma brister ut i sång.
Sweeney Todd är en musikal.
För den som inte visste.
Och den handlar om hämnd och att skära halsen av Alan Rickman.
Musikalen är så fina på det viset att det alltid finns ett fint, enkelt budskap. Oftast att livet är värt att leva och kärleken segrar alltid till sist på ett sätt eller ett annat.
Alltid ett stort tema, som gång efter annan riktigt hamras in med hjälp av pampig orkestermusik. Så även här. Hämnd lönar sig inte, och man ska inte fastna i det förflutna för då missar man nuet. Ungefär.
Detta illustrerat av gother, äckliga engelska köttpajer och Alan Rickman i ännu en klockren skurkroll som sexuellt frustrerad domare med ett gott öga till unga, oskuldsfulla blondiner. Tröttnar han inte på att spela sexuellt frustrerad? Till och med i de två roller jag spontant kommer att tänka på där han inte är skurk (Love, Actually och Förnuft och känsla) är han sexuellt frustrerad. Vad är det med Alan Rickman och hans frustration?
Hur som helst. Rickman är frustrerad och Sweeney Todd är arg. Och allt är väldigt emo. Bra film.

Oh Heath!

Jag trodde att han skulle vara trulig som en jobbig tonåring. Svår. Obekväm. Jobbig, helt enkelt.
Men det visade sig att han var precis tvärtom. Han var öppen, trevlig, eftertänksam och varm. Det var i Venedig, det var i september och solen gassade. Jag och några andra journalister satt tillsammans med Heath Ledger vid ett bord i hotellets trädgård. Alla satt vi och svettades utom Heath som, cool as a cucumber, satt tillbakalutad under bordets enda parasoll iförd hatt.
Hatt!?
Det var ju trettio grader varmt ute.

Men han bar hatt, utan ett enda tecken på att bli för varm. Kanske trivdes han bäst under nåt form av skydd. Under alla andra intervjuer han gjorde bar han solglasögon.

Han berättade om Nick Drake, hur han känt en sån samhörighet med honom sedan första gången han hörde hans musik. Han använde ordet “besatt”. Han hade livit besatt av honom, till och med åkt till hans lilla hemby i England, besökt hans barndomshem och hans grav.

Heath sa att han drömde om att göra en film om Nicks korta liv. Men det skulle inte gå, sa han, för “ingen kan veta hur han egentligen var” och “det är så sorgligt. Jag försöker skriva en dialog men det blir bara fånigt, man är ju aldrig samma person i verkligheten som när man gör en intervju och jag har läst alla intervjuer som finns med honom men jag vet att det inte är han på riktigt.”

Oh Heath….
…om vi bara hade vetat.
Du är saknad.

Favorit i repris

Fortfarande lika. Fortfarande kul.

Rörande reklammän

Café på söder kl. 11.38

Reklamare ett: “Mission Possible” då? Är inte det jävligt coolt?
Reklamare två: Jo, det är fan kul! Haha! Och så har man en typ Tom Cruise-lookalike i filmen. Eller, jag såg en trailer i helgen om en film med en tidsresa, eller en sån där tidsresa där man förflyttar sig. Typ teleporterar sig.
Och allt ska ju ha taglines nu för tiden, och den här var “Anywhere is possible”. Du vet, istället för “Anything is possible“. Jag bah, det där skulle man göra nåt coolt på. Med rätt kund så.
Ettan: Jag gillar “Somebody is perfect” också.
Tvåan: Snuddar lite vid den förra vi gjorde.
Ettan: Ja. Men vi kan inte köra den där andra grejen, för de har redan gjort en spoof på CSI.
Ettan: Nån cybergrej då?

Jag tackar inte nej till en björnkram från den här knarkaren

Vissa människor gör oss knäsvaga. Vi vet inte varför. Vi ser dem och någonting händer. Ett faktum hela filmindustrin bygger på, förstås. Att projicera massa människor på en duk som vi blir kära i.

Funkar för mig.

För mig är Benicio Del Toro den människan. Jag kan inte se honom utan att räta på ryggen, slicka mig om läpparna och stirra dimmigt.
Såg Susanne Biers (första utländska storfilm) Things We Lost in the Fire igår där castingen av Benicio som knarkare kändes lite väl given (han ser ju redan ut som en knarkare) men visst. Många scener med en knarkfrossande Benicio, en plufsig Benicio som försöker sig på en joggingrunda, en yrvaken Benicio som säger “You fucking with me?” och en totalförstörd Benicio som duschar med kläderna på.
Och allt jag tänker är “Han. Är. Så. Jävla. Snygg!”

Vilket får mig att känna mig skamsen, som att jag missar hela poängen. Det handlar om en bruten människa det här, skärp dig nu. Det handlar om hur man inte ska ge upp hoppet och hur en varm klapp på axeln kan vara den styrka man behöver för att gå vidare och…ja, yada yada yada.

Jo, jag fattar men kan jag få dregla lite mer över Benicio nu?

Ah, och nu säger han nåt annat med sin gulliga brytning. Aaaaw, gud vad sött det är när han läspar sådär spanskt när han säger “crystal meth” och “overdose”. Gulligt!

Sedan rodnar jag, förstås.

Detta är casting gone too far, säger jag. Det borde Bier ha tänkt på.

Så här många poäng av fem får Juno

Jag, direkt efter andra titten på Juno. Den växer (nej, jag tänker inte dra nån ordvits som syftar på hennes gravida mage).

Make Air Not War

Det här är Bjorn Türoque (uttalas som “to rock”). Han spelar luftgitarr. Idag såg jag en film om honom och andra, mestadels män, som spelar luftgitarr. Den var rätt fin. Den hette Air Guitar Nation.
Nu är jag mycket fascinerad av män som spelar luftgitarr. I synnerhet Bjorn Türoque.

Filmen fokuserade främst på två “spelare”, nämligen C-Diddy och Bjorn. C-Diddy körde en crazy/spex-routine men hade mycket bra teknik. Bjorn körde mer klassisk rock’n roll, och var dessutom snyggare.

Jag tyckte lite synd om Bjorn efter filmen (av anledningar jag inte kan avslöja, för er som vill se den, vilket jag tycker ni ska), så jag surfade upp hans hyfsat taffliga hemsida och skickade honom ett mail där jag frågar om jag kan få fråga honom lite om hans luftgitarrskills.

Fick svar från honom nästan direkt och han bah “Wow, visas den filmen i Sverige? Vad tyckte du och kan jag adda dig på Facebook?”

Så han addar mig på Facebook och det visar sig – till min stora förvåning – att vi har en gemensam vän i Los Angeles. Hur stora är oddsen?

Nästa gång jag åker till LA (vilket borde bli snart) måste jag, nej SKA JAG, därför fika med en luftgitarrmästare. Allvarligt.
Jag längtar.

Ett klipp som gör mig fylld av hopp

Jag har förvånats idag. Jag trodde inte att det var möjligt att göra jazzhands (gesten) och samtidigt behålla sin värdighet men Lou Reed lyckas.
Det ger mig naturligtvis nytt hopp om precis allting. Kan man se cool ut och samtidigt köra en knarkvariant av jazzhands så är allting möjligt.
Jag har Andreas att tacka för detta.

Motsatsen till kvalitetstid är…?

Plötsligt går det upp för mig hur många riktigt, riktigt dåliga filmer jag sett i mitt liv. Vissa har jag dessutom sett två gånger.

Mycket är vännen Ks fel. han gillar Big Momma’s House. Vad kan jag göra åt det? Ingenting, bara omfamna hans individualism och totala vägran till konformitet. Försök stå upp för att ni gillar Big Momma’s House får ni se. Ni får inte använda ironi och ni får inte lägga till ord som “faktiskt” eller “postmodernism”.
Att bara säga “Big Momma’s House till exempel” på frågan om vilka filmer man gillar kräver mod, styrka och en total integritet.

Jag beundrar K för detta.

Jag gillar dessvärre (?) inte Big Momma’s House. Men jag gillar att se film med vännen K. Vi har sett White Chicks tillsammans, till exempel. Och andra filmer vars framsidor i videoaffären pryds av tjejer i bikini och killar i gäng.

Vad kan jag göra? Jag gillar att ligga bredvid honom i den där skabbiga skinnsoffan och småskratta som Beavis och Butthead.

Men när jag står i videoaffären och bockar av den ena skitfilmen efter den andra i huvudet, så inser jag att jag fyllt uppskattningsvis tio veckor av mitt liv med ren och skär dynga. Tio veckor! På tio veckor hade jag kunnat uträtta underverk!

Ångest. Och vad gör jag för att dämpa min ångest? Ser Fletch II med K. Jag har inte ett ont ord att säga om Fletch men tvåan alltså…

Hjälp mig

Vaknade med den starka övertygelsen att det finns något jag bör skämmas över. Kan bara inte komma på vad.

Bar jag clownnäsa igår omedvetet? Nej.
Gick jag ut utan byxor? Nej.
Förolämpade jag någon å det grövsta? Tror inte det.

Vad är det jag ska skämmas över? Hjälp mig, påminn mig. Jag har glömt. Kanske ska jag också besträffas för min handling på nåt vis. Men jag har svårt att utmäta ett straff eftersom jag inte vet vad jag gjort.

Låt mig veta. Jag är idel öra. Och tills dess går jag omkring med slokande huvud och brännande kinder. Okej?