- Postad 2007-09-09
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
"Höjdpunkten!"
Go Wes
Okej, slutsnackat om Wes. (Eller? Folkets vilja, min lag) Jag har ramat in hans autograf nu. Kanske hänger jag den bredvid Matt Groening, kanske bestämmer jag mig för att det är töntigt.
Faktum kvarstår: nu är jag tillbaka från Venedig och det riktiga jobbet börjar. Att kryssa mellan lyxhotellen tar sin tid och planering men ärligt talat, det är inte så mycket att klaga över. I alla fall inte jämfört med transkribering som är den kanske tristaste delen av jobbet, alla gånger.
Tråkiga saker är en stundande flytt, min brorsas alldeles för korta visit från Japan och allmän oro som jag tror går ut på att det var en och en halv månad sedan min pappa dog och jag har egentligen inte gråtit så mycket över det, men om jag till exempel tar upp hans gamla klocka, håller den i handen och kanske luktar lite på den, blir jag alldeles vek, måste sätta på musik och kanske till och med lämna lägenheten och gå ut.
Annars är det bra, tror jag. Kände mig så ytterst priviligerad och – ja, proffsig – i Venedig där jag verkade vara den enda månadsmagasinsfrilansaren. Jag fick lust att klä mig i dräkt. Eller vad proffsiga människor nu har. Köpte en fejkad Chloéväska av en gatuförsäljare som gav mig “special price” dessutom (30 Euro), kände att det var det minsta jag kunde göra.
Såg en del från dagspressen, som jag inte vågade hälsa på. Men ingen frilansräv förutom Gunnar Rehlin men TT Spektra räknas inte. De är ju alltid med.
Och förresten gjorde han tv.
Borde ladda upp lite bilder för att ändå visa poängen. Alltså, hur stort det var. Alltså hela vattenfestivalen fast i filmform. Det är stort.
Och här hemma öser regnet ned. Kanske passande. Skulle jag göra ett filmklipp om hur jag känner alldeles precis nu, efter att ha lagt på luren från A, som sovit borta i natt, och efter att ha packat upp det sista från Venedigveckans stjärnbeströdda bagage, och denna sista dag med brorsan, så skulle det bli just så här; jag i soffan, med en kopp kallt te framför mig. Regn utanför. Och Bruce Springsteens I’m on Fire i bakgrunden.
“Did he go and leave you all alone? Oh, I’ve got a bad desire…oh oh oh, I’m on fire”. Medan regner strilar ned för fönstret. Ja, det är tyvärr en sån dag idag.
- Postad 2007-09-08
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
Sista natten med Venedigganget
Slut pa jobb, slut pa intervjuer. Idag gjorde jag min sista. Nu vantar beachen, de mystiska granderna och en hel del gelato. Basta intrvjun hittills blev otippat Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far from Heaven och nu Bob Dylan-filmen I’m not there). Trevligare an vantat: Heath Ledger. Ocksa otippat bra intervju med Adrien Brody. Jag har traffat honom forut, da var han lite trott, svar och allmant butter pa ett konstnarligt New York-satt. Nu var han glad och trevlig och garvade.
Men hojdpunkten var sjalvklart Wes. Kan jag saga nagonting annat? Nej, det kan jag inte. Man kan inte ljuga nar det kommer till Wes. Jag ska rama in hans autograf. Man ser inte vad det star. Jag skulle kunna saga att det star George Clooney eller Jaques Chirac. Men det gor jag inte. Det star Wes Anderson och jag vill inte ha nagon annan autograf i varlden. Forutom Shakespeares som tydligen ar vard miljarder.
Na.
Slut pa jobb, slut pa filmhang. Maste saga att det ar cool med mig, jag vet att jag kommer tillbaka nasta ar. Jag bara maste.
- Postad 2007-09-05
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Tio minuter fran Heath Ledger
Ja, tio minuter fran Heath Ledger. Igar var jag fem meter fran Woody Allen. Men ingenting slar femtio centimenter fran Wes Anderson.
Wes Anderson. Jag dor. Wes! Jag till och med dromde om honom i natt, sa nervos ar jag infor att traffa honom igen idag. Jag bad om autograf. Jag tycker det ar totalt oproffsigt, det far verkligen inte handa. Man ska inte gora sa. Jag har bett om autograf “i tjansten” endast tre ganger i mitt liv; Todd Solondz, Matt Groening och nu – Wes Anderson. Det ar en samling som heter duga.
Men Wes Anderson. Jag dor. Jag holl pa att svimma bara pa presskonferensen iar och idag ar det intervjutajm. Jag dor. Jag dor. Jag har Goonies-trojan pa mig, det enda som duger i sana har tillfallen.
Wes, ah Wes. Sag The Darjeeling Limited igar kvall. Mycket bra, men inte Tenenbaumsniva. Spela roll, det ar Wes. Sa jag att jag fick hans autograf?
Antalet pizzaslices jag atit pa fem dagar: cirka tio.
- Postad 2007-09-04
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 8
Det är ett tufft jobb men nån måste göra det…
Satan i gatan. Låt oss spola framåt. Förbi att jag blir hämtad i limo på flygplatsen av en kostymklädd chaufför med Adrien Brody-utseende. Vi spolar också fram privattaxibåten från fastlandet till Venedig, som kör mig ända fram till lyxhotellet som ligger precis vid vattnet med egen brygga.
Vi kör från festivalen istället. Satan i gatan, som sagt. Det är vattenfestivalen all over again, fast bara med filmgrejor. Stånd med filmer, filmgrejor, t-shirts och kylskåpsmagneter…och så matstånd med pizza och smörgåsar. Var är jag? Stockholm 1998? Nej, Venedig filmfestival. I fucking love it. Eller, på svenska – jag älskar det, för fan.
Jag bär mitt ackrediteringskort runt halsen som vore det ett pärlhalsband. Jag utnyttjar allt. I detta nu utnyttjar jag pressens wifi-hörna med gratis internet. Annars utnyttjar jag alla gratis koppar te, alla stickers och alla presskonferensminuter jag får tillgång till. Igår var det In the Valley of Elah med Charlize Theron och Paul Haggis som imponerade mest, även om intervjun med Tilda Swindon gick som en dans. Citat: “Låt oss vara ärliga. Jag var aldrig menad att spela den snygga tjejen, eller hur?”.
Opeppad på att åka hit? Jag borde ha stryk.
- Postad 2007-09-02
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 6
Så vi möts igen, Keira
Efter en trygg redaktionssommar är det dags för den opålitliga frilanshösten att börja. Jag kick-offar med att åka till Venedig filmfestival. Jag tar med mig datorn så att jag kan blogga därifrån. How’s that for a filmjournalist? (Redan börjar angloismerna hagla, jag ber verkligen om ursäkt).
Jag måste säga att jag inte är helt pepp.
Missförstå mig rätt. Jag vill inte verka sån. Det är inte synd om mig. Många skulle vilja byta plats med mig. Det är på gränsen till enfaldigt att klaga på att “behöva” åka till Venedig en vecka och intervjua filmstjärnor.
Men jag är inte pepp. Jag är totalt opepp på att lämna landet igen efter förra veckans semester som jag gärna hade njutit av dena vecka, som en post-semestervecka. Det är ju en av semesterresans stora bonusar: post-semesterveckan där man får skryta, visa bilder och ge sina kompisar löjliga små souvenirer man köpt. Inget sånt för mig den här gången. Det hanns inte med. I stället blev det stress, planering och samtal till filmbolag och uppdragsgivare. Allt ska klaffa, och jag vill bara sova.
Är heller inte pepp på all stress det faktiskt (faktiskt!) innebär att försöka bocka av så många filmer och stjärnor som möjligt under Venedigveckan (eller vilken filmfestivalvecka som helst). Det är ett himla meckande. Stress är bara förnamnet. Stjärnbeströdd stress är fortfarande stress. Faktiskt!
Och så är min brorsa här igen, denna gång under trevligare omständigheter än förra månadens begravningsomständigheter. Det hade varit bra för mig att umgås lite med honom. Egen sorg växer sig jättestor. Delad sorg halv sorg. Och min sorg är instängd någonstans mellan bakhuvudet och hjärtat känns det som, med ett slags epicentrum i halsen. Alltid under kontroll, men också alltid där.
Hade behövt mer post-Barcelonatid. Då hade den kunnat mildras kanske?
Men visst, det skulle vara skönt om det, om ett par dagar, visar sig att Venedig är värsta toppstället och att jag trivs som fisken i vattnet. Det skulle vara skitskönt om nån i så fall ville trycka ned det jag skrivit tidigare i halsen på mig och kalla mig dryg och bortskämd. Det skulle göra mig gott.
- Postad 2007-08-30
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Alarmerande bebisnyheter!
Det värsta har hänt. Jag har fått reda på att jag ibland pratar med bebisröst. H sa det till mig i morse. Han sa “Jag har läst på din blogg att man bör säga till om man hör någon prata med bebisröst (djupt andetag)…och du gör det ibland”.
AAAAAARGH!
Alla ni som känner mig. Alla ni som hört mig tala. Alla ni som någon gång hört mig yttra en begriplig mening. Snälla, svara. No mercy, var ärliga: talar jag ibland med bebisröst? Jag måste få veta. I can handle the truth.
- Postad 2007-08-28
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 20
Estoccolmo
Tillbaka från Spanien. Dags att dodga alla “men vad ska du göra nu då”-frågor och get down to the nitty gritty: min bokplan. Man ska egentligen inte prata planer och projekt som inte är på banan. Ja, av uppbara skäl. Men min idé är att om jag sprider grejen om att jag har ett bokprojekt på gång så tvingas jag rycka upp mig och skriva klart det där fruktansvärt bra synopsiset (synopsis i bestämd form?) och sälja in det som den charmerande businesswoman jag är. See whut I’m sayin’?
Nåt om Spanien förresten. “Den spanska klädsmaken skiljer sig något från den svenska” stod det i Klas Ericssons Barcelona-guide. Det är ett ytterst väluppfostrat sätt att säga att spanjorernas känsla för smak inte når upp till samma nivå som deras känsla för pinxos och tapas. Om man säger så. Om jag tvingades kategorisera (och det gör jag ju givetvis) skulle jag säga att de klär sig som slinkor och svennebananer. Eller vad kallar man annars kombon nätstrumpor, tube top och neongul minikjol i elastiskt material? Men laga paella, det kan de.
Nå. Bokprojektet. Om jag talar om det i tid och otid kommer folk börja fråga “Hur går det med boken?” och då blir den klar. Snart. How is that for a plan? Och under tiden ska jag skriva en avhandling om bebisröstens tillbakagång (Tack, Nanci, för ett underbart utlägg i frågan. Hon heter Joey Lauren Adams och är mycket riktigt babyröst Supreme. Hon har också varit ihop med Vince Vaughn som ju är ett Babyface. Sammanträffande?) och fila på “Vilken är den bästa religionen” för Pauses räkning. Jag har svaret.
- Postad 2007-08-26
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
Vamos a la playa
Semester! Vilken tokig uppfinning. Jag minns faktiskt inte när jag hade semester senast. Alltså visst åker jag utomlands med ganska så jämna mellanrum. Jag har slitit ut tre resväskor på lika många år. Men det är alltid jobbrelaterade resor. Ibland mer ibland mindre. Och visst kan man fundera på definitionen av “jobb” när det rör sig om två veckor i LA med filmvisningar och kändishäng. Men ja, det är jobb. Man är inte helt flexibel. Man har saker att göra, tider att passa.
Vad vill jag säga?
Jo, att jag ska på en veckas semester för första gången sedan…2000? Det blir Barcelona. Jag vill äta tapas. Tillbaka om en vecka. Då är det knegdags igen. No rest for the wicked.
- Postad 2007-08-17
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 2
Sista natten med gänget
I morgon är det sista dagen på sommarkneget. Lite trist, jag gillar gänget på City. Chefen kallar mig stöddig men det är okej. Kanske för att jag dissar hans idéer i tid och otid men kan jag hjälpa att jag är cityslick och inte folklig? Nej.
Skoja.
Nå, det ska bli lite vemodigt i alla fall att sluta även om frilansandet lockar väldigt mycket just nu (och i synnerhet när klockan ringer halv åtta varje morgon). Alla frågar “Men vad ska du göra nu då?” och lägger huvudet lite bekymrat på sned. Svaret är att jag ska göra precis detsamma som jag gjorde innan: skriva frilanstexter, åka på junkets utomlands och lyssna på knasiga italienare, testa krogar och shoppa på Ebay. Livet är inte slut för att sommarjobbet är över. Don’t cry for me, Bonnier.
Har ju faktiskt inte bara ett utan flera jobberbjudanden i skjortärmen, så nog ska det gå bra någon månad till. Kan redan nu go official med att jag är Diegos nya filmredaktör. Yay! Och så har jag lite sköna möten inbokade av typen “Hej, jag har hört att du har olika idéer, skulle du vilja komma upp till kontoret/redaktionen och diskutera vidare”.
Och som bonus: jag har ÄNTLIGEN kommit på vad jag vill skriva en bok om. Måste bara stylta upp det lite snyggt på papper, sedan är succélivet ett faktum.
Så därför tycker jag att jag kan åka till Barcelona med gott samvete på lördag. Min första semester på…jag vet inte…år! Jag kommer säkert sova bort halva tiden bara för att jag kan, men hey, it’s my life to ruin my own way som en vis man sjunger.
Sista dagen med gänget alltså. Hade tänkt baka men det får bli köpebröd i morgon istället. Då kanske chefen inte tycker jag är så stöddig. Vem kan vara stöddig med ett par wienerbröd i näven? Jag är så jävla smart.
- Postad 2007-08-15
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 20
Recent Comments