I'm a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och “hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak” som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att “Alla har en pappa som Homer” har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga (“Är din pappa som Homer?”) men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
…och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

I’m a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och “hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak” som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att “Alla har en pappa som Homer” har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga (“Är din pappa som Homer?”) men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
…och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

Ändrad tid: 8:45!!!!

Fredag 27/7 kl. 8:45 på Tv4 alltså. See me dazzle.

Tv4 Nyhetsmorgon i morgon kl.7:45

My time to shine.

..och så lite info.

Ja, just det. Något om filmen. Jag försökte att hålla förväntningarna låga. Jag har inte alls, som många i min omgivning, slukat trailerserna och försökt snoka. Faktiskt inte. jag vågade väl inte hoppas, skulle jag tro.
Mitt försvar inför tveksamheten var flera gånger detta: “Det funkade ju för South Park och Beavis och Butthead”. I deras fall blev 90-minutersformatet skitbra. Ju. Så man kunde ju hoppas.
En annan sak talade för att Simpsonsfilmen också skulle lyckas: otroligt skickliga manusförfattare. Det är det gamla gardet med Groening, Al Jean och Brooks i spetsen som ligger bakom filmer. Järngänget som satte guldavtryck på seriens kanske absolut mest fulländade säsonger; de mellan 2 och 6.
Så visst fanns det en del som talade mer till filmens fördel än säg, Mr. Bean-filmen.

Så är det bra? Funkar det? Svaret är ja. Tveklöst, faktiskt, trots pajig handling och lite för mycket action för att vara…ja, vaddå. Homer?
Men varför gillar man Simpsons. Jo, persongalleriet, replikerna, referenserna och de säkra skratten. Och att få det i en och en halv timme är fantastiskt. Det blir tummen upp.

Det enda jag verkligen saknar är några klockrena gäströster. Jag fattar inte varför de uteblev. Det här var väl världens chans att slå världen med häpnad och bah “Men Gud, fick de verkligen BUSH att säga det där?” precis som de gjort så många gånger innan. Som att få Michael Jackson att vara med. Liz Taylor. Tony Blair. Och – gasp! – folkskygga Thomas Pynchon. Rupert Murdoch himself är inte heller illa.
Så varför slog man inte på stora trumman/triumfkortet där och pepprade på med den ena celebriteten efter den andre? Skumt.

On a lighter note, så är det här ett av ytterst få tillfällen där jag faktiskt tycker Bart är cool. Jag ser honom mer som en jobbig unge, en som finns till i programmet för eventuella småsyskons skull. Jag har aldrig riktigt sett honom som en figur man, eller någon, kan ha som favorit. Han har helt enkelt inte personligheten. Brat, javisst, men då finns det roligare brats att favorisera. Nelson, till exempel. Eller Jimbo Jones.
Men här får Bart faktiskt en egen scen som han totalt stjäl. Inte bara det, han imponerar. Jag ska inte avslöja för mycket, man lär märka vilken jag menar. Kan bara droppa att han visar en sida av sig själv man inte tidigare sett. If you know what I mean.

Så, in short: Jag kan pusta ut. Jag behöver inte ljuga och försvara filmen av ren sympati, som jag kanske måhända gjort med till exempel senaste säsongen av 24. Nej, jag kan, med handen på hjärtat, säga att det roligaste man kan göra till helgen är att se till att se Simpsonsfilmen på bio. Jag kommer i alla fall göra det. Igen.

Tv4 Nyheterna kl. 19.00 idag

Jag uttalar mig grötmyndigt om …ja, gissa vad.

Den kulturella mobben shall rise again!

Jag tar bladet från munnen.

Geek men inte freak

Jag är nervös inför fredagen. Jag ska tydligen tituleras som “Simpsonsfreak”. Hm. Jag vet inte. Är det så rätt? Är jag ett freak verkligen för att jag kollat på en del simpsonsavsnitt i mitt liv?
Att jag varit med och bakat både en och två Homertårtor har i alla fall inte jag avslöjat för fyran. Det var ju för övrigt tio år sedan och borde vara preskriberat.
Jag trodde att jag var expert. Eller “kunnig” i alla fall. “Simpsonskunnig”. Om det inte räcker med “frilansjournalist” och/eller “filmskribent”. Är jag överkänslig?

Efter lunch: Puh! Har ändrat. Jag är expert nu. Hellre expert än freak även om själva “expertisen” är lite upp till bevis…
PS. I morgon: filmen! Tune in för lite förhandsinfo utan spoilers.

Här harry ditt liv

Yes! Jag har senaste Harry i min hand! Sista gången jag beställer mitt ex från nätet. Hade jag gjort som vanligt folk och köat mitt i natten hade jag varit halvvägs igenom boken nu.
Eller som Erik, som råkade befinna sig i folktomma Sickla klockan tio på lördagsmorgonen och tänkte “Skulle kunna kila in på Akademibokhandeln och köpa boken” och fick se sig själv köa, som enda vuxna, bland en liten skara morgonpigga barn vid ett Harrybås hos en bokhandlare med ett målat blixtärr i pannan.
Nu måste jag speedläsa innan någon fåne börjar läcka om vem som dör. Det är bara en tidsfråga. Varför kan folk inte hålla käften? Kommer ihåg att till och med på Laura Palmers tid var man tvungen att avslöja “hemligheten” innan det var dags. Wtf? Och vid förra boken åkte jag över Lidingöbon där någon clever person hängt upp ett stort lakan med texten “XXX dör i Harry6!”.
Nice one.
Hur ska jag göra för att hindra detta från att ske igen? KAN jag över huvud taget skydda mig själv mot oönskad Harry-information? Jag behöver åka till någons land (Per!) och kapa alla band till civilisationen. Sedan sträckläsa i en vecka. Hjälp mig.

PS: Har fått info om att man redan på Kulturnytt avslöjat vem som dör i en recension (får man göra så? Miffon!) och att Alex Schulman i hans blogg rabblar upp döingarna. Brinn i helvetet. Båda två.

På förekommen anledning: Claire Danes!

Ja, mitt svar på frågan “I filmen om dig och ditt liv, vem skulle spela dig”, har alltid varit Claire Danes (Erik H-S är vittne till detta, Hannes!). Inget skulle smickra mig mer.
I kanske åtta års tid har det alltid varit Claire.
Jag gillar henne. Hon har en skön smart girl-utstrålning, kombinerat med en överkänslighet. Jag slår vad om att hon kan börja gråta på kommando. Hon har en skön röst. Dessutom är hon vacker.
När hon spelade mot Billy Crudup in drag, i Stage Beauty lämnade han sin höggravida fru för Claire. Nu har hon lämnat honom för en engelsman som har gayrykte. Det är Claire. Väljer och vrakar som hon vill.

Nå.

I fredags såg jag Stardust där Claire spelar stjärna. Bokstavligen. Baserad på en bok av Neil Gaiman. Förlåt, grafisk roman. Om en stjärna som faller till jorden. Jag måste säga att jag är imponerad.
Jag gillade Englandsvurmeriet. Hus med halmtak, trevliga gröna fält och sånt. Jag gillade Claire. Jag gillade romantiken. Självklart fanns romantik. Pampig fantasy-musik. Trollkonst. Och allt funkade bra på mig. Kritik som att mycket var förutsägbart och precis som det brukar i sagor biter inte på mig så länge det är välgjort. Man ser ju inte en nyversion av Romeo och Julia för att man vill se vad som händer på slutet.

Och så det här med klassiska upplägg; en ung man som inte vet om att han är en ung riddare, missriktad kärlek och ödesdigra uppgörelser prinsar och häxor emellan. Jag har inga problem med det. Tvärtom, Stardust är en film man blir småkär av, och förlåtande gentemot lajvare. Man kan ju faktiskt nånstans förstå den där längtan efter en enkel kärlek, redan planerad av ödet, styrd av stjärnorna. Och kan man drömma sig bort till en sådan i två timmars biomörker är jag på.

Helvete. Ja, jag hör ju hur det låter. Ni hittar mig vid hyllan för “NY FANTASY” i scifi-bokhandeln i Gamla Stan, antar jag.