Om jag finge vara

Börjar Alexa Chung-a mig nu. Eller om det är Scarlett-ifieringen med Lost in Translation i konstant och ständigt minne. Någonting är det i alla fall, till och med frisören sa det. Nu berodde det väl säkert på att jag tagit med bilder på både Chung och Johansson dit förut och generat bett dem göra sitt bästa. Gör om mig. Gör om utsidan så kanske insidan också hänger på.
Äh, vad är det för fel på insidan?
Den passar inte längre. Ungefär som de svarta manchesterbyxorna jag precis till lika delar sorg och förvåning tvingats skänka till Stadsmissionen eftersom de är för stora. För stora! Ja, de passar inte längre, jag kan inte ens försöka hävda att de är “baggy”. De är helt enkelt fel storlek nu. Lite så känns själen och personligheten också, Jag har vuxit ifrån dem båda.

Strange fiction

Jag umgås mest med fiktiva människor just nu. Största delen av dagen hänger jag med dem. De påhittade, vars öden ligger i mina och andras händer. Jag har dem i väskan, i datorn och i huvudet.
Jim, min alldeles egna hjälte, som fötts i mitt huvud, mitt hjärta och som nu börjar teckna sig klarare och klarare. Jag önskar att jag kunde ge honom allt, ge honom total lycka utan motgångar. Jag önskar att jag kunde skydda honom från allt ont, från all hjärtesorg och från livets alla kamper. Men det går inte. Jag kan inte det. Men jag kan ge honom kärlek, det är allt jag kan erbjuda honom.
I min väska och vid mitt nattduksbord bär jag också Garps värld. John Irvings gamla 80-talsroman som jag läser av ett alldeles speciellt, hemligt skäl (soon everything will be revealed) och som jag känner ett starkt band till. Inte bara för att det var en av de första “vuxenböcker” jag läste, en av de första “vuxenfilmer” jag såg men också för att Garps mamma också försöker att skydda honom mot livets allt men det går ju inte. Det går ju inte. Och hur mycket hans mamma än berättar, guidar och leder, och hur mycket hon än bäddar för honom så är det ju så att ingenting lär man sig om man inte erfar det. Mitt hjärta blöder lite också för Garp, och alla oss andra som måste leva för att leva.

Under en annan himmel

Lyssnar på REM ikväll, började med Automatic och har betat mig igenom alla fram till Around the Sun som jag lyssnar på just nu. It’s easier to leave than to be left behind sjunger Michael Stipe. Jag har lyssnat på den några gånger under någon mellanlandning på väg till LA. Leaving New York’s never easy.

De är väl min musikaliska motsvarighet till “comfort food”. Alltid smakar de likadant, ständigt marinerade i 90-talet då saker var lätta. Det spelar egentligen ingen roll om jag lyssnar på 80-talsskivorna eller 00-talsskivorna. De har ändå samma krydda av band-t-shirts, Adidas-skor och DIY-anda. Mitt 90-tal. Då jag skrev patetiska och riktigt jobbiga brev hem till mamma från Californien och beskrev låtarna på den då helt nysläppta Monster in i minsta detalj. Det är ju inte ens en jättebra platta. Men den kom då, jag gick till skivaffären och den där rödhåriga killen tog betalt och sa något om att REM var ju suveräna och att jag nog skulle gilla skivan och även om min värdmamma var med (jag fick skivan i julklapp) så märkte hon också att rödhåriga killen som kan ha hetat Rob verkade intresserad av mig och nästa gång jag stod och bläddrade bland skivorna (det hände ofta) frågade han om vi skulle på bio.

Detta är smaken av REM. Sol, Californien, ett evigt bläddrande av skivor (det klickande ljudet av cd-skivor som faller mot varandra som dominobrickor) och en känsla av att snart är tiden slut, snart är det här över, men det är just nu i alla fall. Just nu är jag californisk och just nu fattar jag varenda grej Michael Stipe sjunger om och just nu är jag på date med en rödhårig kille som jobbar i skivaffär och jag vet, jag fattar, att det är på låtsas för egentligen är jag svensk och bor hemma hos mamma och är orolig för framtiden men bara inte idag, bara inte nu.

Stop, Hainer time!

Remember

Mamma lyssnar på en ljudbok i bilen. En deckare som någon skådis med artikulerad röst viskar fram. Mamma har på hög volym och jag hör inte vad skådisen säger, uppfattar varken orden eller handlingen, jag hör bara smackandet från hennes torra läppar.

Mamma känner min rastlöshet och frågar om vi ska lyssna på radio istället och jag svarar ja. Hon byter till Vinyl 107 som är hennes standardstation.

Ibland blir man så hypermedveten. Ibland är det som om ett visst sinne blir upphöjt, uppskruvat, i just den stunden. Som om en liten portal rakt in i hjärtat och hjärnan öppnas upp, tillfälligt, och alla intryck bara rinner in. Osorterade, oreflekterade. Bara rakt in.

Så var det nu. På radion spelades Hey Jude och under någon liten, liten sekund tänkte jag på min kompis Eriks grej om att Paul McCartney är den enda artisten som alltid är glad. Den enda som skriver bara glada låtar. Även när han är ledsen är han glad. Jag försökte kontra med någon annan kandidat. Per Gessle? Är inte han alltid glad han med? Jo, men det är för att han är dum nog att aldrig känna någonting. sa Erik. Då är man antingen alltid banal eller alltid i ett känslomässigt status quo. Det krävs emotionell intelligens för att vara riktigt glad och riktigt ledsen.

Jag har ett förhållande till Hey Jude som introlåten i The Royal Tenenbaums. Panoramaflygningarna, stillbilderna. Man fattar att nu kommer en bra film. Man uppskattar låten, blir upplyft av crescendot.

Men aldrig tidigare har jag lyssnat på texten. Alltså verkligen lyssnat.

The minute you let her under your skin,
Then you begin to make it better.

Det är som om jag ryser när jag hör raden i bilen. Den om att överlämna sig, ge sig, släppa in. Och först då blir det bättre eftersom man då aldrig är fullt garderad utan öppen för allt. Så skönt att aldrig vara fullt garderad. Så utmattande att alltid vara garderad. Jag märker hur låten går in i mig, genom örat ut i hela kroppen. Ven efter ven sprider den sig i mig. Tar fäste i hjärtat och broderar ut sig, ut i armarnas vener, ned i benen och fötterna.

Remember to let her into your heart,
Then you can start to make it better.

Jag får där där känslan som känns som när någon gör tusen nålar. Hela kroppen är med på detta, hela kroppen lyssnar till låten man hört tusen gånger förut men inte hört. Det strålar från ryggen, över bröstet och ut i armarna. Jag börjar grina, mamma märker det inte. Men jag gråter för att det är sant. Jag gråter alltid av sanningar. När något är vackert och sant gråter jag och kan inte hejda det. Jag rörs av godheten och skönheten i det sanna och gråter för att det alltid är så flyktigt. Det som är sant idag behöver inte vara sant i morgon. Det enda som är säkert är att jag älskar här och nu.

You’re waiting for someone to perform with
And don’t you know that it’s just you, hey jude, you’ll do

Stora och små känslor

Första gången jag antog att jag var oälskad, helt felaktigt, var i gymnasiet.
Säkert innan också men då handlade det om en helt annan begreppsvärld. Till exempel kände jag mig ful i högstadiet men fick höra långt senare, många år senare, att det inte alls varit den allmänna uppfattningen i omklädningsrummet. Inte samma sak som oälskad. Men ändå.

I gymnasiet var gruppen, gänget, mitt allt. När jag åkte iväg på ett utbytesår (jag sköt upp det ett år till och med för att få vara med i gänget ett extra år) så skickade jag brev och presenter till dem en gång i veckan. Den här historien tilldrog sig, förstår ni, på den tiden då man ännu skickade handskrivna brev ty Internet var ännu inte var mans nödvändighet.

En gång i veckan. Adresserade till Niklas som tagit på sig att vara ambassadör för hela gruppen.

Jag fick inte alls lika många svar, knappt något alls. Tyckte jag. Och när det började lacka mot födelsedag (2 december) och jul så hade jag hunnit ånga upp en sån besvikelse från utbytesvistelsens början i augusti, och en sån sorg över alla de uteblivna breven, att jag till och med började drömma om hur jag skrek i förtvivlan på mina vänner att jag ju överöst dem med allt fint – Kool-Aid, självlysande skosnören, klistermärken – och knappt en hälsning hade jag fått tillbaka! I drömmen stod jag på flygplatsen, kom ut från planet som fört mig tillbaka till Sverige, och såg hur ingen väntade på mig där. I drömmen gick jag till skolan, längs korridorerna, och ingen vände sig om för att hälsa på mig. Men till skillnad från mitt vakna jag så var jag i drömmen ilsken och arg.

Men till födelsedagen kom hälsningarna. Fina, underbara. Och när jag kom hem fanns vännerna kvar, de hade längtat efter mig. Niklas hade läst vartenda brev högt för dem. Det handlar alltså inte, tänkte jag då faktiskt lite förvånat, om att höja kärleksribban och (för)vänta sig att de andra klarar av att nå den. Alla klarar det inte. Det betyder inte att jag älskar mer och de mindre. Inte alls. Och när Niklas firade bröllop förra året samlades vi allihop och samhörigheten finns kvar.

Hur som helst, i de allra flesta fall då jag antagit att jag varit kanske omtyckt, i alla fall någon som är helt okej, men inte älskad har visat sig helt fel i efterhand. Allra tydligast är min bästa vän som jag fattade först två, tre år senare brytt sig minst lika mycket om mig som jag om honom och ändå hade jag under hela tiden vi var tillsammans gått runt och tvivlat. Det var när ribban sänktes, då de vänskapliga kraven, formerna och smakerna ersatte kärleksförhållandets som vi verkligen hittade varandra.

Lärdomen borde därför vara att inte bry sig så jävla mycket. Om man är älskad eller inte. Man borde bara älska tillbaka, och vara nöjd och glad med det. Att få göra det.

Men så enkelt är det ju förstås inte. Kärlek föder kärlek. Och det är faktiskt svårt att älska när betalningen uteblir. Men i de allra, allra flesta fall har jag tvivlat i onödan. Men tyvärr är det inte det jag tar med mig, det är vetskapen om att ibland har jag också haft rätt.

Återfall

Hej, det är jag igen.
Det här är min stream of consciousness-röst. Jag har ätit en mindre arsenal av olika sömnpiller och kör min gamla klassiker att blogga i väntan på att de kickar in.

(Allt det här stryker jag i morgon, om det inte hinner komma någon kommentar. Då blir det “fanockså” och så får det stå kvar. Har hänt förut)

Allt jag skulle kunna skriva nu.
Allt jag inte skriver nu.
Att ha många besökare (enligt någon slags mätgrej är ni många) borde ju snarare främja inläggen, få en att skriva mer och oftare. Men det har en annan, mer komplicerad effekt. Det här med att bloggen blir min offentliga talan utåt. Som pressmeddelanden.

Ja, och här är väl ett typiskt sådant: ny bok på g.
Skriver i höst.
“Ingen brådska för vår skull”, säger bokförlaget. “Vi anpassar tryckningen”.
Skriver i höst.
Måste hitta drivet, känslan, kanalen. Som när man rattar in rätt frekvens på radio. Där är den, den tydliga rösten. Nu följer jag bara den och allt den säger åt mig.

Läser meningen “behaglig förvridning” i en bok (Tomas Böhm) om förälskelsestadiet i en relation. Man ser den andre genom en “behaglig förvridning” och hoppas den förblir sann. Något missbildat med det uttrycket. Läskigt. Som uttrycket “leende depression” som det står om på Wikipedia.  Anders Lundin?

Godnatt alla.

Den jag blivit

Fina foton och öppenhjärtlig intervju med yours truly finns här, på Rodeo.
Foto: Christian Gustavsson

Även den gången

Man ser det nog inte men på den här bilden fryser jag något otroligt, jag skakar och jag saknar min pappa som gått bort ett halvår tidigare. Jag är i Tokyo och äter en slags crêpe med grädde och ananas.
Inget av det ser man på bilden. Knappt ens att det är en crêpe jag håller i handen.

Tramps like us

Min terapeut gav mig en plats i Midnattsloppet igår. Sa att jag måste springa. Jag gillar ju att springa. Han sa att jag måste känna att jag kan. Jag måste ju känna att jag kan. Att jag klarar saker.

Det gjorde jag också. Inte på någon rekordtid direkt (han slog mig med två minuter) men jag har å andra sidan inte sprungit en mil den här sidan sommaren, jag springer aldrig ute och det var en del riktigt plågsamma backar att besegra.

Jag vet att mamma stod någonstans men det var ju omöjligt att se henne. Min vän M sa att han skulle vänta på mig vid målet. Jag blev så rörd. Älskade vän. Tänker på mig, väntar på mig. Hejar på mig. Kommer till mig.

När jag kom i mål kände jag mig plötsligt så förvirrad. Av kylan som kom över min varma, ostadiga kropp. Alla dessa människor. Och ingen av dem betyder något för mig. Av illamåendet jag kände men inte för att jag tagit ut mig utan för att jag var törstig, trött och så förvirrad. Vad är det meningen att jag ska känna nu?

Telefonen fungerade inte. Mottagningen helt borta. Jag var inte sugen på bananen jag plötsligt fick i handen. Jag tänkte att visst, jag kan springa en mil. Bara inte i backar, de går jag i. Men det är ju inte bara därför jag springer. Jag vet att jag kan springa en mil. Jag fattar nu att man springer ett lopp snarare för att någon ska möta en där vid målet.

När M dök upp och vinkade sin otroligt karaktäristiska, lite tillbakahållna vinkning kramade jag honom väldigt hårt och väldigt länge.