Den gången

Morrissey ljöd i mitt huvud. You have killed me, you have killed me. Om och om igen.

Efter min död vallades jag runt som ett får av vännerna i vad som kändes som flera dagar. Här, ät det här. Här, du måste dricka det här nu.
De vet att jag dör lätt.

Suddiga dagar gled in till kvällar som dränktes i sömntabletter och blev till drömlösa nätter. Är jag död? Hur kan jag inte vara det? Besvikelsen när jag vaknade, oftast alldeles för tidigt.
Morgonen, alltid den värsta tiden på dygnet. Ännu en dag. Ännu ett dygn att genomleva. Men hur? Halvtimme för halvtimme är enda sättet.

I entered nothing and nothing entered me
‘Til you came with the key
And you did your best but
As I live and breathe
You have killed me

Det var sången som ljöd i mitt huvud den gången. Jag har blivit dödad ett par gånger sedan dess. Med både snabba hugg och långsamma snitt. Men…

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.

Hand in marriage

Tänker på bröllop. På förekommen anledning då, för plötsligt har jag en svägerska! Och det finns plötsligt en till Hainer i släkten från tidigare varit så få att de går att räkna på ena handens fingrar.
Märkligt. Mäktigt.

Tänker på bröllopet som ritual och symbol och visst, det är man ju knappast först i världen med att göra. Och det är väl inga unika tankar som rullar runt där heller. Hur ritalen i sig ger mening till någonting som är abstrakt och varken kan förklaras särskilt bra eller fastställas (kärlek, löfte, hopp). Hur denna ritual därför är vacker och över huvud taget finns.

Hur ser man att bilen är polsk?

Polen igen för andra gången i mitt liv. Förra, tillika första, gången blev det faktiskt helt övermäktigt för mig. Jag fick göra någon slags motsvarighet till att sätta mig ned med en brun pappåse och hyperventilera. Jag kortade min resa och åkte hem.

Inte mycket mindre, men lite, känslosammare är det att träffa min halvsyster i Warszawa. Vi sågs senast för trettio år sedan. Jag minns ingenting, bara genom foton i ett album så de minnena är alltså falska. Hon minns fler grejor, som “Tack” och “Hon är min syster”.
Jola mötte mig på flygplatsen med en enormt vacker blombukett som nu står i ett glas i hotellbadrummet. När vi åt piroger (jag insisterade på att jag ville äta polsk mat) studerade jag hennes ansikte mitt emot mig. Var i det finns pappa? Jag ser ser honom inte. Jag ser mjuka, vänliga linjer. Stora ögon, lite sneda. Mycket vackra. De är visserligen gröna som mina, men mörkare gröna. Som vattnet i sjön på Malma. Hon har inte de där vansinnesstora pupillerna jag har heller. Har jag dem från mamma alltså?
Hon har pappas vänlighet i ansiktet, det står klart. Den där glada, öppna. Jag vet inte var det sitter med det är väl mest i ögonen och lite kring munnen.
Ingen skulle säga att vi är lika, det tror jag inte. Ingen ser att vi är släkt. Att 50% av vårt blod kommer från samma källa.
Hon har några gester som är hans. Lite knubbiga handleder fast händerna är nätta. Den där gesten när man inte kommer på just det ordet man letar efter. Den är samma, den är pappas.
Men i övrigt i ansiktet ser jag det inte. Däremot tycker jag att hon ser “polsk ut”. När jag äter mina piroger och får in menyn på engelska blir jag spontant och omedelbart besviken. Jag hade velat få in den på polska, precis som Jola. Blivit tagen för någonting hemmahörandes inte annanstanshörandes.
Inte för att jag känner mig polsk.
Inte för att jag nånsin känt mig polsk.
Inte för att jag är polsk.
Men det skulle vara skönt att känna att man hör hemma någonstans. Någon gång.

Efterlysning

Nu har det hänt igen. Blankheten, tomheten. Jag vet, det finns ingenting som heter skrivkramp, det är bara en fancy ord för lathet. Men i mitt fall är det en kedja som ser ut så här: jobb kommer i vägen för kreativitet som kommer i vägen för att skriva.

Eller, vi kan minska kedjan med ett led. Jag har jobb jag måste göra. Det hindrar mig från att skriva annat. Som bok.

Ja, välkommen till det de allra flesta kallar verklighet och så vidare. Jag vet.
Jo tack, jag vet.

Men jag är faktiskt kontrakterad att skriva annat men jag behöver också pengar till hyran. Så man kan säga att jobb står i vägen för annat jobb. Hur fixar man det då?

Och sen är det det där med att vara ledig i två veckor för att sedan försöka börja jobba igen. Allting tar dubbelt så lång tid som det brukar, det är som att försöka starta upp regalskeppet Vasa igen. Herregud, en notis har tagit mig flera dagar att avsluta, jag brukar berömma mig själv för att jag skriver sånt på tjugo minuter.
Det leder ju såklart till att man börjar misstänka fördumning.
Vilket i sin tur har en, ska man kalla det förstummande, effekt på kreativitet och skrivande.
Vad fan ska jag skriva en bok för.

Och förresten har jag inte tid. Jag har jobb att göra.

Glad tisdag, boys and girls!

Jag går

Det händer inte ofta men då och då reser jag på mig och går ut ur biosalongen. Enligt familjesägnen avslutades mitt allra första biobesök med att jag lämnade lokalen. Någonstans i filmen får en staty liv och rör på sig. Då ska mitt fyraåriga jag, sägs det, ha ålat sig ned från sätet i biosalongen helt tyst och sprungit rakt ut i foajén.
I efterhand beundrar jag min egen diskretion. Inget tjut, inget liv. Bara en hastig sorti.

Nå. Sedan dess har jag mest stängt av påbörjade hyrfilmer, inte så mycket lämnat en salong. Är man där i proffstyckarsyfte, alltså med något utlovat arvode i sikte och en recension i uppgift så kan man ju inte sticka hur mycket man än vill naturligtvis. Men är man där för sitt höga nöjes skull och man inser att en livstid inte är så särskilt lång ändå när allt kommer omkring, att man börjar väl förlora synen vid sådär sjuttiofem års ålder och det är ju inte så långt kvar tills dess så man borde kanske vara lite restriktiv eller i alla fall noggrann med vad man lägger sin tid på och vad man använder sin synförmåga till, så kommer ett ögonblick då man ställer sig frågan “Måste jag vara här?”. Ibland blir svaret nej. Som under Sista tangon i Paris och Mr. Nobody. Ibland är det liksom barmhärtigare att bara gå och låta djuret dö.
En del filmfestivalfilmer har man ju lämnat men det är inte ett allvarligt brott. Filmfestivalens själva natur är upptäckarens. Prova. Chansa. Upptäck. Gå vidare. Blockbusterfilmer inte lika ofta men jag gick från Wolverine The Immortal. Till min egen förvåning.

Sommarmakt

Aldrig tidigare har jag insett vilken makt det finns i en solbränna. Å andra sidan – aldrig tidigare, barndomen borträknad, har jag haft en. Förrän i år.

Jag hanterar ju inte värme så bra. Undviker sol. Bränner mig lätt. Sätter mig under träd och parasoller. Har tendenser till badkruka. Går över till den skuggiga sidan av gatan på varma dagar eller när jag är i varma länder.

Allt detta har gjort att jag å ena sidan har gott hopp om en rynkfri framtid. Solen ska ju, enligt läkarvetenskapen, ligga bakom 80% av hudens åldrande. Eller om det är 30%. Eller är det själva åldrandet som ligger bakom hudens åldrande? Hur som helst, solen är en bov. Det vet man ju. Och jag som undvikit den boven i sisådär 30 år borde således vara på god väg att överlista detta grovt kriminella element i kampen om ungdomen.

Min minst sagt restriktiva hållning mot solen har också påverkat min självbild och image. Jag är en blek person. Jag är kanske eventuell aningen svag. Anemisk. Men främst blek. Jag kan inte ha starka färger, det kan inte bleka. Jag klär inte med ett starkt temperament, jag är för blek för det. Möjligen är min personlighet faktiskt också lite blek nu när jag tänker efter.

Men en vecka på Rivieran har kullkastat det där. Sol överallt, inget som heter “skuggig sida av gatan” och diverse utflykter till ännu soligare ställen vid ännu mer solreflekterande vatten har gett mig en souvenir jag inte trodde jag behövde. En bränna. En tydlig vit klocka på vänsterhanden är beviset. Ränder efter linnet på axlarna. Men framför allt den härliga färgen över kind och näsa.

Makten i detta.

Den hälsa man utstrålar. Som i sin tur, tänker jag mig, signalerar att här går någon som varit på semester. Likt forna tiders plantageägardöttrar som stoltserade med sin blekhet för att den signalerade att de inte behövde vara ute på fälten och jobba hela dagarna utan glatt kunde dricka iste på någon veranda iförda vita handskar, fast omvänt. Brun för att jag har råd. Brun för att jag kan. Blir man så här brun i Sverige eller? Inte direkt va, så här brun blir man bara genom resor till dyra, lagom exotiska resemål.

Makten i detta.

Den avslappnade signalen. Man har varit på semester, man är utvilad. Man är alltså redo för nya tag, motsatsen till utarbetad. Makten i det också, att utstråla den där hungern säljare brukar prata om är viktig att ha. Vi söker nya, hungriga säljare till vårt växande team och så vidare.

En solbränd person uträttar stordåd som en blek människa aldrig kan göra. Detta är vad min semester lärt mig.

Katalogiserandet

Jag tänker att jag ska bli mer som Chris Isaak.
Jag ska träna mer. Jag måste ta hand om mig, ta hand om hjärtat.
Eller, hjärtat gör väl som det vill. Ta hand om allt det andra.
Jag ska dricka mer vatten.
Jag ska äta bättre, laga mer bra mat också. Ordentlig mat som värmer mage och själ. Mat man mår bra av. Mat som man tänker “det här är riktig mat” om. Och så ska jag minnas detta, just den här stunden. Kom ihåg det här, kom ihåg det här.

Himlen brann i en chic, ceriserosa färg igår när vi flög in mot Arlanda. Timmen var sen, huvudet tungt. Himlen brann och ingen annan än du kunde rädda mig. Därför tänkte jag på Chris Isaak.

Ofta tänker jag så. Kom ihåg det här, tänker jag. Minns den här stunden. Precis nu, den här sekunden. Minns den! Just den här sekunden av lycka, eller i alla fall av en liten blåstfri sekund då alla vågor inom dig ligger stilla och ytan är helt blank. Nu. Minns det här. Minns det.

Jag måste klä mig snyggare, jag är så sjaskig. Men framför allt måste jag bli generösare. Vänligare, trevligare fast det är svårt. Som Chris Isaak. Hur kan man inte tycka om honom. Man bara ser det på honom. Att han är schysst. Att han är en som tar en öl och inte gör så stor skillnad på folk och folk. Som tycker att det finns ett frihetsmoment i att surfa. Som på allvar kan börja gråta till Roy Orbinson.

Sån är inte jag.
Men jag borde bli, tänker jag. Det borde vara enklare att leva då.
Därför måste jag minnas den här stunden. Jag måste minnas att man sårar bara de man älskar, hat är en helt och hållet onödig känsla. Som missunnsamhet och snålhet. De man hatar bryr sig inte, hatet når dem aldrig. De man ogillar ogillar en bara tillbaka och det kan verka som en seger men det är ett nederlag och ingenting annat.

Så minns detta. Minns det här. Minns den här stunden. Jag ska bli ren, helt blank, helt ny. Välja omsorgsfullt vilka jag börjar prata med. Jag har övervägt att inte prata med någon alls. Flytta någonstans, troligtvis Los Angeles, och bara inte prata med någon. Gå runt helt blank utan avtryck. Det bästa sättet att aldrig bli besviken eller göra andra besvikna. Förr eller senare gör man alla besvikna. Att aldrig prata med någon skulle sätta mig i en blank, ren och vit särställning.
Men jag inser att det är en dålig grej i längden. Som det där psykologiska experimentet där man ska föreställa sig att man kommer till en annan planet. På en planet bor det varelser som visserligen pratar och interagerar med en men de är ogillande och negativa. Inte fientliga men negativa. På den andra planeten bor det varelser som aldrig pratar med en. De möter aldrig ens blick. Aldrig någonsin. De ignorerar en totalt och konstant. De flesta väljer den första planeten. Att bli ignorerad dör man av. I alla fall tynar man bort och sen blir man vansinnig och det är i viss mån detsamma som att dö.

Jag borde fixa tänderna också. De är så skeva och konstiga. Men mest måste jag bli generösare mot människor. Glädjas med dem, vara öppen för dem, lyssna på dem. Spärra upp ögonbrynen i ett vänligt intresse istället för att rynka dem i någon slags skeptisk, oimponerad min som signalerar att jag vet att förr eller senare kommer du att inte gilla mig och jag inte gilla dig, jag gör mig bara beredd.
Jag måste bli bättre. Jag måste bli bra. Jag måste minnas stunderna jag samlat på mig, registrerat och sorterat. Lagt in i minnespärmar med etiketter. “Den här stunden” och “Den här stunden”.
Jag måste äta bättre.
Jag måste springa mer.
Jag måste byta ut allting.

Jazzhandsexklusivt! Intervju med Sveriges främsta Kevin Costner-aficionados Simon Haikola och Max Jerneck!

Hej Max och Simon! Så vitt jag förstår är ni alltså Sveriges största beundrare av Kevin Costner? Hur yttrar sig detta idolskap?
Max: Låt mig börja med att säga att Simon är hundra gånger mer dedikerad än jag. Hans idolskap brukar yttra sig i att knäfalla framför teven. Så skedde när vi kollade på Company Men. “Där är han!” utropade Simon när KC för första gången kom i bild, och gick ner på knä för att tillbe honom. Sedan bannade han mig för att jag inte gjorde det samma. Mitt idolskap tar lite mildare former. Jag nöjer mig med att konstatera att han har gjort en del unikt bra filmer.
Simon: Idolskapet yttrar sig egentligen inte på något annat sätt än att jag kollar Open range och Dansar med vargar så fort jag får tillfälle. När jag kollar så sker det under högtidliga former. Särskilt njutbart är att kolla med någon som aldrig sett filmerna innan och uppleva hur de skådar ljuset. Mäktigt!

Minns ni hur det hela började? Fanns det något “defining moment”?
Max: Mitt första filmminne – kanske mitt första minne överhuvudtaget – är scenen när KC åker rutschkana mellan två rulltrappor för att undkomma sina förföljare i Ingen Utväg från 1987.
Men det var när jag såg Dansar i vuxen ålder som jag verkligen insåg hans storhet. En magisk film på alla sätt. Har allt. Spänning, äventyr, drama, humor. Fantastiskt att få KCs berättarröst genom hela filmen också. Och när vi kollade Open Range för första gången och blev, trots de skyhöga förväntningarna, bokstavligt talat chockade över hur bra den var. Vi kunde efter 20 minuter konstatera att det var världens bästa film. Man märker det redan på fotot, på stämningen i första scenen egentligen.
Simon: Defining moment var när jag kollade Dansar med vargar första gången, i tvåan. Jag var vid tillfället midjedjupt inne i min indianperiod och jag använde bland annat filmen till att försöka lära mig indianernas språk. “donko-ho?” betyder “vad hände?” och “tatanka” betyder “buffel”, längre kom jag inte. Under en period såg jag den nog ärligt talat minst tre gånger i veckan.
Max: Du skrev väl brev till KC då också?
Simon: Jag väntar ivrigt men tålmodigt på svar.

Känner ni andra Kevin Costner-fans?
Max: De flesta man känner är väl mer eller mindre fans, skulle jag säga. Så har jag tolkat det i alla fall.

Jag är ju filmkritiker. Varför har ni aldrig frågat mig vad jag tycker om Kevin Costner för?
Simon: Jag skulle säkert ha frågat om din syn på KC förr eller senare, men jag har blivit bränd av förflugna kommentarer så många gånger att jag blivit försiktig och rädd. Jag drar mig hellre in i mitt skal, vars innandöme är inrett som en tipi, än jag pratar KC med människor som jag inte är helt säker på kommer säga vad jag vill höra.

Hur upplever ni att andra människor reagerar när ni berättar om er Kevin Costner-kärlek?
Simon: Min förra flickvän reagerade med ett djupt skratt. Hon ringde genast sin syster, som skrattade rått även hon. Jag kände mig vilsen och osäker. Men sedermera visade jag henne Dansar och Open och hon erkände sitt misstag. Ett vackert minne är när vi älskar till eftertexterna till Bodyguard.

Tycker ni att han är underskattad?
Simon: Eftersom en adekvat skattning av KC är att hylla honom som Gud så är han definitivt underskattad.

Vad är det i så fall man i regel missförstått eller missat, tycker ni?
Max: Först och främst tror jag att man har missat de stora mästerverken som KC har regiserat själv, Dansar och Open. Ingen kan vara fientligt inställd som har sett dem.
Simon: Den klassiska kommentaren när man pratar KC är: “Haha, waterworld!” Ja, what about it, fuckface? KC fick ett totalhavererat manus i sina händer och gick in för att göra det bästa av situationen eftersom så många människors karriärer stod på spel! Resultatet blev en dålig film, istället för en ren katastrof.
Sedan tycker jag att filmen är helt jädra ok fram till Disneyvändningen med piratskeppet. Jag förstår inte heller invändningen, vilka andra skådisar dömer man på en enda film? Varför inte uppmärksamma mästerverken istället? Enda tänkbara svaret på det är att människor instinktivt inser att han är stöpt i ädlare form än gemene aktör, och därför dömer honom efter annan måttstock. Gott så, men endast KC kan döma!

Slutligen, en beginner’s guide till Costner? Vad ska man börja med om man vill bli ett Costner-fan? Vad ska man göra, hur bör man tänka och känna?
Simon: Dansar med vargar. Director’s cut, givetvis. Omöjlig att inte gilla om man är människa. Sista scenen där Vind i håret står på klippan och skriker rör mig alltid till tårar. Jag rekommenderar även varmt att köra filmen med KCs audio commentary. Därigenom får du en känsla för med vilken föredömlig noggrannhet han gått in i filmskapandet.
Fortsätt med Open range. Klassisk, underbar western med sagolikt tempo. Kunde varit något längre. Och Perfect World. Den kunde lika gärna hetat Perfect Film.
Sedan  blir det svårare, men jag skulle nog säga 13 dagar, en spännande thriller om kubakrisen, eller den nya miniserien Hatfields and McCoys.
Max: Ja, hans egenregisserade filmer först. Man brukar säga att “there is no such thing as a bad western”, så redan utgångsläget är ju fenomenalt. Sen lyfter naturligtvis KC genren till höjder som ingen annan kommer i närheten av, med möjligt undantag för De Skoningslösa men den är så mörk. Dansar och Open har mer feelgood-stämning. Det är det man älskar. Man behöver inte tänka eller känna på nåt specifikt vis, bara öppna sina ögon och öron. Simon: Som allmänt råd till den lyckligt lottade människa som går in KCs underbara värld med jungfruliga ögon kan jag säga: uppskatta det sällsynta i en filmskapare och drömvävare som, likt Springsteen, vill skapa något äkta och inte nöjer sig med halvmesyrer!

Foto: Alex Danborg

Men…

…det var väl självaste vad dagarna går utan att jag får någonting uträttat, varken vila eller jobb. Vila är så jobbigt, det kräver en sådan uppstyrning. Det kräver bra mycket mer disciplin än jobb. Man bestämmer sig inte lika aggressivt och tydligt för att “nu ska jag jobba”, som man gör med vilan.
Sommarvilan. Sommarläsningen.
Sommarens alla utflykter. Sommarens alla smultronställen, grillaftnar, resor, solbrännor, roséviner, glasstunder. Allt somrigt som ska hinnas med. Jag vet, det blir Tomas Ledin av alltihop och inget man kan göra åt saken.

Sommar ekar fortfarande sommarlov för mig. Ofrivillig ledighet, varm asfalt och en telefonsignal som ljuder och ljuder i en evighet utan någon som svarar. Sommaren mellan femman och sexan ringde inte en enda kompis till mig på hela sommaren. Eller om det var fyran och femman. Skit samma. Det är i stort sett samma sak varje år i alla fall. Med den enda skillnaden att numera har jag viss ekonomisk rörlighet som jag inte hade vid tio års ålder och kan därför bestämma mig för att göra saker på egen hand som är lite av annan kaliber än att bada ensam på Älsvjöbadet med en liten transistorradio som sällskap sedan vid handduken (gömd under handduken medan jag var i poolen såklart så att ingen skulle kunna sno).

Som att ta med datorn till ett fik på andra sidan stan. Äventyr! Svara på jobbmail och känna mig frilans och allt.
Som att rensa jordgubbar, dela dem i perfekta bitar och varva med blåbär, lemoncurd och vaniljglass. Varsågod, Caroline. Tack Caroline!
Som att se True Blood och himla ögonen åt mig själv över hur fånigt det blivit.
Som att börja se en dokumentär om världens första handikappade tjej att vinna Miss USA för att sedan stänga av efter en kvart och undra vad jag håller på med.

Frilansandet är svaret och lösningen. Frilansandet är perfekt. För som frilansare behöver jag aldrig ta sommarlov någonsin igen.