Don’t hate the player

Alltså jag ÄR Neil Strauss! Var hos bokförlaget idag för feedback på första kapitlen jag lämnat in. En drös försökspersoner har läst (okej, “fokuspersoner” eller “lektörer”). Alla uppfattar huvudpersonen dvs mig olika, och en av de som läste trodde länge att boken skrivs av en kille.

Detta är en BRA GREJ!

Jag älskar ju The Game. Jag skulle gärna se att jag skriver en slags hen-versionen av The Game i detta nu. Eller, fan, stryk hen. Jag skriver Bradshaw-versionen. Nej, inte det heller. Jag vet! Hainerversionen!

Dansken

Ett danskt wienerbröd hade varit mer än nog men jag var tvungen att äta två stycken och sen lite till. Jag vet nu hur en boaorm känner sig när den ätit antilop och måste smälta maten i ett halvår.

Jag bjöd mamma med väninna på en weekend i Köpenhamn, för sån är jag. Fick färska wienerbröd som tack och så gick det som det gick.

Och förresten är det bara två veckor krav tills jag åker till LA. Hög tid, det var ju ett halvår sedan sist.

Scener från en galleria

Skinny stuff

Provar Levi’s Curve ID-jeans (gillar Levi’s Curve ID-jeans). Får hjälp av en dude som mäter midjan och höfterna och konstaterar att jag är “demi bold”. Jag får ett par byxor han tycker jag ska prova. Men på väg in till provrummet hindras jag av en annan krallig, tatuerad Levi’s-dude  som säger “nä nä nä” och ger mig en annan storlek som han uppskattar bara genom ett ögonmått.

Byxorna han ger mig passar precis i storleken. Color me imponerad. Han själv är bara “Ja, de där satt ju bra?”.

Dock är de byxor han gett mig “skinny fit” och jag gör helt enkelt inte skinny även om de är mjuka som ett par mjukisbrallor och allt. I don’t do skinny, mister. Han frågar, uppriktigt “varför då?” och håller sen en liten skön utläggning om att det är en vanesak, att skinny är skönt på sommaren (“till ett par sandaler”).

Jag säger att vi som har kurvor kan tycka att det är lite jobbigt med skinny. Då säger han att har man kurvor är det liksom bara ut med bröstet och rumpan och visa upp sig, inget mer med det. Han ser antagligen min roade/skräckslagna min och tillägger det fantastiskt opedagogiska “tjejer är så rädda för att vi ska kolla på låren, att det liksom bara blir lår i skinnyjeansen, men så är det ju inte, det är ju rumpan som ska fram!”.

Det opedagogiska i “Vi kollar inte på dina feta lår, vi kollar in ditt ass” är så bra att jag bestämmer mig för att köra på skinny jeans, trots allt. Jag måste ge honom full cred. Han är min nya idol, kanske eventuellt min nya andliga ledare.

The End

Jag har förresten ett slut på min bok nu. Det var ganska öppet fram tills för ett litet tag sedan då ett slut började formas i mitt huvud och nu har jag det tydligt. Jag har inte helt formulerat det ännu, inte satt ord på det. Men jag vet hur boken slutar.

Så naturligt och självklart när man tänker på det. om med alla lärdomar och insikter. Så fort man fattar dem så står det så självklart att man inte fattar att man någonsin trodde någonting annat.

Samma med slutet, med boken. Den kan inte sluta på något annat sätt.

Siffror och bananskal

Mitt liv börjar ta form. Jag samlar poäng, ett efter ett. Snart har jag full pott.

Jag har sett en person halka på ett bananskal en gång. Igen och igen har jag återberättat om den magiska kvällen då jag såg det som så få har fått se i livet.

Nu har jag också träffat en man som vid trettio års ålder fattat att gatunummer delas in i “jämna” och “ojämna” och att man i regel har jämna på ena sidan gatan och ojämna på andra. Jag erbjöd givetvis en intervju här på Jazzhands, så att han skulle kunna sälla sig till den fantastiska skara underbara livsöden som här förevigats. Vem minns inte Mattias gripande berättelse om E-Types medeltidskrog eller Kennet, den aspirerande trubaduren?

Nu saknar jag bara en sak i upplevelseväg. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mitt liv är inte komplett förrän jag får se en St. Bernardshund med en tunna om halsen. Gärna i dess naturliga habitat Alperna.

Fun times ahead!

Eftersom det är sista dagen på lovet och jag egentligen ligger efter med precis allt så browsar jag runt på Tradera i vanlig ordning istället för att jobba.

Planerar att gå till gymmet och jogga så jag “får nåt gjort” idag. Dessutom kommer beau tillbaka från söderöver och jag ska intervjuas för ett internetmag så vem kan begära att jag ska vara produktiv och alert? (Min redaktör skulle eventuellt kunna begära detta men han är i Paris och firar sin födelsedag så jag borde vara utanför radarn).

Provar lite olika parfymer för Fifty Scents räkning (hade glömt hur bra Narciso Rodriguez For Her är) och gratulerar min bror till nytt jobb. Vad mer behöver man göra på Annandag påsk?

När mamma var ung

Bläddrar i ett gammalt fotoalbum hemma hos mamma. Fina, skarpa svartvita fotografier från förr. Men flera av dem har rivits ut ur albumet, och på en drös foton sitter ett dödskalleklistermärke över någons ansikte.
“Jo, när jag var sexton så tyckte jag att jag var så ful”, förklarar sig mamma.

Oppsträckning

Okej, idag langade jag in (ännu) en Springsteen-referens i boken. Får se om den håller. Det är ju inte ett nytt grepp direkt, att ha med popkulturella referenser i en bok. Men det är något med den där hopbitna arbetarklasshedern som är en så tydlig och bra symbol. Ja, även (eller speciellt) i en bok om relationer.

Bryter aldrig ett löfte.
Väntar.
Står stadigt. Väntar.
Finns inget annat att göra.

Kan man tala om en romantisk arketyp här? Kanske. I så fall är jag nog också en.