Uppgörelser

“Tack, David, för att du tvingade mig att se klart skittråkiga Citizen Kane och Vredens druvor. Jag menar det. Tack.”

Jag skrev den meningen igår. I boken alltså.

Jag har ju aldrig läst en enda poäng filmvetenskap (jag har inte läst journalistik heller) men det brukar inte vara något problem, det är inte så att jag behövt visa mina universitetsbetyg när jag träffat nya arbetsgivare direkt. Jag har lyckats försörja mig på att skriva saker, i synnerhet om film, i ett par år ändå.
Men min utbildning inom film kommer ändå från en period i mitt liv då jag såg kanske tio filmer i veckan under ett långt tag. På allvar alltså.
Från Citizen Kane till Clueless (och i valet mellan de båda väljer jag lätt den senare).
Och jag skriver lite om det i boken. Det är roligt, jag minns det hyfsat väl nu när jag tänker på det. Högen med hyrfilmer, listan över must-sees som aldrig verkade ta slut.
Vad har det med kärlek och relationer att göra? Handlar inte boken om det?
Jo.
You’ll see.

Två grejer:
1. Det är uteslutande tanter i min mammas ålder som tycker att detta är konstigt/outrageous och sätter kaffet i halsen/tappar monokeln i cocktailglaset när jag svarar negativt på deras skeptiska frågor om “men har du utbildning för det”. Den frågan har ju nu visserligen inte fått på ett par år men fick den igen i helgen, av en yngre dude. Förvånat sa jag att sist jag fick frågan var av en sextioårig tant med allmän konservativ hållning (“det har flyttat in så konstigt folk i mitt hus”) men när jag fattade att han är forskare så fattade jag att frågan kändes helt naturlig för honom.

2. Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att vara mig och skrev nonstop i en timme och jag har blivit nöjd med allt jag skrivit idag, alltså jag är on a roll.

Författarens analys av författaren

En effekt av att sitta och skriva introverta och självreflekterande texter är att man börjar lyssna på musik som varit viktig tidigare i livet. Regression genom musik.

Lyssnar därför uteslutande på EBTG nu, och kommer nog att slå över till tonårsidolerna REM tids nog och jobba mig bakåt. Slutar väl med typ Fem myror är fler är fyra elefanter men än så länge gäller EBTG och deras rörande och vackert banala texter (“I miss you like the deserts miss the rain“). Hoppas att deras texter inte påverkar författandet/skapandet/kreativa processen alldeles för mycket.

Har skickat några kapitel till min mentor (jag har en sån!) och till min terapeut. Nu kan vad som helst hända. Har inte nått till stadiet då jag vill kasta datorn i väggen eller någonting men väl till stadiet då jag undrar om inte en väldresserad apa skulle kunna skriva lika bra som jag gjort de senaste dagarna. Måste höja ribban. Måste lida mer.

“Förmodligen inte”

Fetisch?

“Showen”

Sen vill jag förstås, som alltid, slå ett slag för The Björn Show. Inte bara för att undertecknad har en bärande roll i avsnittet utan också för att huvudpersonen Björn är en klippa i vårt filmquizlag.

Förrförra gången vann vi.

Tidsbesparande åtgärder

Som tidsbesparande åtgärd har jag börjat anamma andra människors åsikter om saker och ting. Det är både enkelt och bekvämt. Jag har köpt en liten anteckningsbok där jag skriver upp olika åsikter sorterat efter ämne. Sedan bläddrar jag bara i den så för någonting kommer på tal, där man antas och anses ha en åsikt.

Hade jag kommit på detta briljanta drag tidigare hade jag kunnat skriva dubbelt så många filmrecensioner. Tidigare såg jag ju inte bara filmen utan formulerade också mina egna tankar kring den. Vilket dubbelarbetande.

Idag är jag klokare.
Fråga mig gärna vad jag anser om Kony, Sean Banan och planerna på nya Slussen.

Generationshånet

Följande har hänt:
Jag har handlat färdiglagade köttbullar och färdiglagad gräddsås från livsstilsbutiken Urban Deli.
Den som ligger mitt i livsstilsparadiset SoFo, alltså. Där allting är asdyrt och där de ibland har “franska veckor”.

Nå.
Kokade potatis. Gjorde mos av dem.
Värmde bullar och sås.
Försökte lura mig själv att jag “lagat middag”.
Medan jag “lagade middag” drack jag färskpressad juice från Urban Deli och snacksade på manchegoost jag skurit i små fyrkantiga bitar.
Sen åt jag middag. “Vanlig husman, inget tillkrånglat”.

Alltså, hela mina föräldrars generation skäms kollektivt för mig i detta nu. Alternativt äcklas lite grann.

Jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren

Dagens mening:

“Vårt allra mest effektiva skydd mot ensamhet är därför vår egen ensamhet, paradoxalt nog. Går jag hem ensam riskerar jag i alla fall inte att bli lämnad – ensam”.

Ja. Det är mitt dagsverke idag.

Närå. Lite mer än så har jag allt skrivit.
“Men tänk på att vara rolig också”, säger den välmenande väninnan och “men har du tänkt på vad som skulle hända om manuset och hela tryckeriet brann upp?” och sen “Du vet att du inte får ta åt dig om din bok får jättedålig kritik va?”

Jag älskar henne.

Hunter Bradshaw

Många har mailat och frågat om jag kommer bli den nya Hunter S Thompson nu eller den nya Carrie Bradshaw.

Båda två, svarar jag då, med en touch av Neil Strauss, Tomas Böhm och Nick Hornby. Men annars ser jag gärna att boken blir en blandning av Hunter S Thompson och Carrie Bradshaw, ja. Det kan ni gott sprida bland era vänner.

Någon chick lit är det inte tal om, det vill jag slå fast redan från början. INGA sådana rykten ska få florera om mig! Då blir jag vred.
Och en vred författare är inte bra, det blir hämndböcker och gud vet vad och sen skriver man bittra debattartiklar i Aftonbladet om att alla är dumma i huvudet utom jag.

Igår skrev jag en mening jag är nöjd med: “Då såg jag inte att bråk och tillit hänger ihop. På samma sätt som tillit och vindsförråd också hänger ihop”.

Fortsätter där idag. Tillit och grejor. Important stuff.

Första dagen i resten av mitt liv!!!

Nu börjar det! Livet!

Gjorde min sista vända på office igår. Jag fick en enorm bukett tulpaner. Alla önskade mig lycka till. Jag vågade inte säga tack för jag har hört att det betyder otur.

Morgonen började abrupt. En skarp knackning på dörren innan klockan ens var sju. En sömnig snubbe meddelade att man inte får duscha, stopp i rören. Ironin i att sen gå till skönhetsjobbet med smutsigt hår och sen skickas ut på uppdraget att intervjua en stjärnstylist, influgen från NY, med tre månaders väntetid enbart för att få håret fönat av honom.

Det första han sa var “du behöver den här” och så fick jag en liten reseflaska med torrschampo.
Jag gillade honom.