Plan B

Nu vet jag var jag ska göra om allt går käpprätt nedåt. Då ska jag öppna ett kafé som specialiserar sig på pajer. Blåbärspaj finns ständigt i sortimentet, liksom rabarber och citron. Men jag ska också köra specialare, många svulliga, amerikanska grejor men också svenskt som mynta- och fläderpaj och grejs.

Nej, jag är inte inspirerad av Waitress, jag vill med denna bild bara poängtera att jag känner till denna films existens.

Vad kungarna lärt mig

Det gick tre kids bakom mig. Hörde att de pratade om Kungarna av Tylösand. En av dem tyckte att Biskit var jobbig.
“Han tvånglar upp tjejer hela tiden och är jobbig…”

Tvångla!?

Ett så passande ord. Ett så tragiskt, men genialiskt ord.
Fanns Värsta språket kvar hade det varit mitt bidrag till nysvenska ord, courtesy of tre okända ungdomar på Bondegatan.
Måste hänga mer med ungdomar.
De lär mig saker.

Ny boss i stan

Såg förresten Boardwalk Empire. Den dyraste piloten i universum och så vidare. Jag var skeptisk till detta påstående först, tänkte att ingen serie kan väl vara dyrare än Lost? Eller 24 för den delen. Men nu fattar jag vart pengarna gått – till att skapa inte världens dyraste pilot, till produktionen sett, utan världens dyraste sett till längd. Alltså piloten är ju över en timme lång!

Jag höll på att somna.

Den är inte dålig, absolut inte. Även om det känns som om historien om gangsterbildningen, om hur hederliga män kan bli ohederliga män om tillfälle ges och om hur pengar och makt korrumperar, är den historia Martin Scorsese berättar om och om igen.
Jag har ingenting emot det. Jag menar, det är en story han kan.Varför läser man PG Woodhouse om man inte, gång på gång, vill läsa om Jeeves tokigheter igen och igen?

Men en timme och mer därtill är ett format man inte är så van vid, vad gäller tv-tittande (om man inte kollar mycket på deckarserier), och det blir en del dippar. Det är för jävligt att man blivit så formad, men så är det. Attention span räcker i 45 minuter, sen kliar det i benen.

Storyn då, förresten. Jo, det är 20-tal i Atlantic City och alkoholförbudet träder precis in. Alldeles för många människor har gått under i vågorna efter depressionen. Men alkoholförbudet föder något ännu värre, nämligen maffiabildning. Förbudet skapar olika hembrännar- och smugglarimperium med alldeles egna regler. Steve Buscemi är högsta bossen, som dessutom har borgmästaren (hans bror) på sin sida. Men som Sopranos har lärt oss (Boardwalk E delar förresten  producent med Sporanos) så är det inte en helt lätt match att styra ett olagligt imperium.
En uppstickare (Michael Pitt) vill ha “mer ansvar”, andra alkoholmafiosos vill ta över och brudarna tycker att man bara bryr sig om jobbet, inte dem.

Det är roligt att se Steve som maffiaboss. Han är egentligen inte kall och hård nog för rollen, men stundtals är det just det som gör honom bra. När en gravid kvinna generat ber honom om hjälp ser man att han ändå, trots allt, inte bara är ond. Och när han håller en skenpredikan i en kyrka om vikten av att förakta den ondskefulla alkoholen gör hans skeva ansikte och hans ändå seniga Montgomery Burns-kropp att man tror honom. Det gör församlingen också, och att han skulle ligga bakom stadens största smuggelverksamhet blir därför otänktbart.

Men igen – över en timme av punishment beatings, yviga italienare, hejdukar i gubbkeps och Michael Pitts evigt tuggummituggande är lite för mycket ändå. Halva hade gett mersmak.

Blondes

Dakota och Elle. Två sötnosar. Fina.

Elle som Marilyn. Inte fin.

Staden, hunken, tjejen

Såg Ben Afflecks The Town igår. Jag gillade den. Det är egentligen en medioker film om bankrån. Om hur ens bakgrund kan hålla en fången och hur slumpen är en galen grej.
Men jag gillar den för att den är varm, på samma sätt som min egen skildring av förorten, i all sin råhet, skulle vara. När jag började gymnasiet träffade jag ungar från områden som Enskede och Stureby. Kids som faktiskt hade föräldrar som inte var skilda, som gillade historia, som kunde saker och som spelade instrument.
Jag blev både avundsjuk och arg. Irriterad.
När jag började på universitetet blev jag kompis med en kille som hade vuxit upp på Södermalm. Jag kunde verkligen inte tro det. En stor lägenhet på Folkungagatan. Jag var storögd. Än en gång – avundsjuk och arg.
Förortens kids kommer alltid att slåss underifrån. Och jag kommer alltid att vara avundsjuk, tror jag.
Ben Affleck med, tycks det mig. Han, liksom jag, har det bättre nu än när vi växte upp, men kan heller inte sluta snegla tillbaka, känna dåligt samvete för de som stannat kvar. Därför gillar jag The Town. Inte för att den har biljakter och en snygg Jon Hamm, men för att den är ett ledsamt återseende med en bakgrund man aldrig blir kvitt.

Kreatur?

Som väntat

Det finns ingen hejd på hur mycket jag gillar Sofia Coppola.
Det finns heller ingen hejd på hur väntat detta är.

Men hey, så är det.

Idag såg jag Somewhere och märkte att jag redan under förtexterna…
a) satte mig i försvarsposition. Ingen ska få säga något ont om detta, om hur temat är detsamma som i Lost in Translation, om hur saker låter smarta men egentligen kanske inte betyder någonting…INGEN får säga detta om Sofia.
b) skakade på huvudet och tänkte guuuud, om man vore lika cool som Sofia, som väljer ett coolt typsnitt och inte alls det jag trodde hon skulle välja, som har visioner, som väljer assnygga Marc Jacobs-kläder åt Elle Fanning, som tänkt ut hela den här coola historien i huvudet.

Ibland är det tur att jag inte är filmrecensent längre.

Mattias, som också ser filmen, nämner smått att “hon upprepar sig lite” och jag slår till honom med ett paraply. Tänker på hur snygg scenen var, där Elle åker konstskridskor medan hennes pappa tittar på och han liksom ser hur vacker hon är, fast hon är så ung, och hur duktig hon är och hon vet inte det ännu. Och hur han ser sitt eget kött och blod, men ser hur hon är så oförstörd och han så förstörd.

Slår Mattias lite till med paraplyet. Han säger att som filmkritiker måste man vara kritisk. Jag säger att filmkritiker är ett jävla pack posörer.

Men då så!

Bra. Då vet jag.
Jag nås i LA de närmaste fyra åren. Kommer hem lagom till nästa val. Men inte förr.
Verkligen inte förr.

Folkets röst II

Jag har varit valförrättare i flera år. Jag är en demokratins tjänare. Jag älskar val. Det är nationens kanske största folkfest och som valförrättare är jag med som festfixare.
Jag har varit med så många val att jag jobbat mig upp till vice ordförande i min krets. Sikta mot stjärnorna, brukar jag säga. Sikta mot stjärnorna.

En sak jag gillar särskilt mycket med val och att vara valförrättare är att man träffar precis alla som kommer för att lägga sin röst, i just den valkretsen. Ett slags gränssnitt av verklighetens folk.
Och jag kan konstatera, fast med visst vemod i hjärtat, att den ännu finns gamla gummor och gubbar som klär upp sig, dagen till ära, och kommer till vallokalen tidigt. De är på utdöende, vilket besvärar mig, men de finns ännu kvar. Ett par, tre stycken.
Hur återupptar vi denna fina tradition?
Jag tänkte föregå med gott exempel och rösta i morgon, istället för att jobba, och ikläda mig handskar och hatt. Efter att rösten hamnat i urnan går jag och intar en bit princesstårta, eller kanske en kanelbulle. Något svenskt och rejält. Något som skänker glans åt dagen.
Eftersom jag har rötter i söderort lyssnar jag sedan på Du ska bli president med Imperiet.

När skämt inte går hem

En gång hade vi en gästföreläsare på universitetet. Han kom från filosofiska institutionen. Han kom in i salen iklädd en vit linnekostym, satte sig på katedern, suckade och la in en prilla snus.

“Tja…”, började han. “Nu undrar väl ni vem jag är och så vidare. Ja, jag heter bla bla och jag forskar vid den filosofiska institutionen. Jag skriver på en avhandling om förnedring…”

Trött suck.

“Nu undrar ni”, fortsätter han slött och trött, “vad som menas med förnedring. Är det kanske en blottad röv upptryckt in någons ansikte…suck…eller är det kanske när man kastar pengar på en kvinna, efter att ha idkat samlag med henne…”

Runt här tittade jag förvirrat upp från mitt anteckningsblock, och tyckte att det började verka lite väl mycket Dolda kameran. Vad säger karln?
Mina anteckningar såg ut såhär: “Förnedring = blottad röv?”

Denna story berättade jag nyligen vid en middag, och räknade med ett gott skratt.
Men istället såg de runt bordet ut som frågetecken. Eh, svettigt och genant insåg jag att den liksom inte “gick hem” hos detta sällskap.
Tystnad.
Då säger en av dem “Jo, men så kan man väl definiera förnedring..”
En annan hakar på försiktigt: “Jo, alltså, jag skulle känna mig oerhört förnedrad om någon kastade pengar efter mig…”
“Ja, sånt får man ju komma överens om innan”
“Eller hur?”

Än en gång: Dolda kameran.
En dag ska jag skriva en boksamling som ska heta “Skämten som inte gick hem”.