Jobbiga situationer

1. En i kretsen har en riktigt ful unge.
2. En i kretsen skaffar riktigt jobbig partner.

Men man ska väl vara glad att man har tak över huvudet, har hälsan etc.

Optiska/musikaliska illusioner?

Men vad är en lopporkester? Jag blir inte klok på det. Jag har googlat och bildgooglat utan resultat. Alltså loppcirkus är ju någon slags optisk illusion/mumbo jumbo där man ska låtsas tro att man ser loppor som inte finns. Det anses lekfullt och kul. Men om de bildar en orkester? Ska jag låtsas se loppor som spelar trumpet? Vari ligger det lustiga i det? Och vad är skillnaden på det och att jag helt enkelt bara lyssnar på musik?

Hittar följande i LOVE Sthlms jobbiga program:

Med en lopporkester full av Simon Steenslands dissonanta undergångstoner och krävande stämmor samt lite extrakryddad bulgarisk folksång spelar PUMA scenkonst sin egensinniga musik. Drömskt, apokalyptiskt, obehagligt och behagligt på en och samma gång…

Jag tycker att det låter som en vanlig orkester, jag. Utan inblandning av loppor. Gud, jag vill inte ägna en minut till åt detta och ändå kan jag inte släppa innan jag får klarhet.

Men låt mig va…

Gissar att det inte bara är jag som undviker Slussen två veckor framöver. Blev just varse SLUSSENS LUSTGÅRD på ett mycket obehagligt sätt.

“Välkomna till Slussens lustgård. Under två veckor kommer det att koka av lunchopera, nycirkus med Cirkus Cirkör, spådamer, musik med lopporkester, olycklig kärlek, vandringar i kungliga fotspår, performance, kärlekscoacher, suset av en drivvedskarusell och förhoppningsvis ett eller annat bröllop!
Kom och häng i den urbana grönskan, ta en fika eller ett glas vin och titta på uppträdanden eller strosa runt och titta på vår utställning om Bröllopspar .”

Behöver jag poängtera kärlekscoacher, “lopporkester” och “suset av en drivvedskarusell”? Nej.

Gillar inte du också…

…att det finns ett sydafrikanskt dödsmetallband som heter Riddare av koden?
Inte alla gör det.

Får you, my love

Plötsligt låg jag ensam på en äng. Det luktade varmt, och något somrigt. Det somriga var nog fårens spillningar i gräset, som spred en varm doft av landsbygd, trygghet och stilla lunk.
Det lilla svarta lammet kom fram, han med vitt runt ögonen och på nosen. Han heter 10094 men jag kallar honom Henry. Han kom fram och hälsade, som vanligt, hans nos var varm. De andra fåren, uppemot hundra stycken, stod längre bort och betade. 10094 är ofta ensam, har jag märkt.
Han la sig ned hos mig, han var varm. Jag strök honom, kliade honom bakom öronen. Men en suck la han sitt lilla huvud i min famn och slöt ögonen medan jag fortsatte att klappa honom. Sen la jag mig också ned, så låg vi där, lammet och jag och lyssnade på fåret som bräkte långt borta, på vindens sus i träd och buskar och på en envis gök som gal sin ensidiga visa.
Henry föddes i våras. Snart ska han dö. Jag tror inte att han vet om det. Jag hoppas att han inte vet så mycket alls, bara att gräs är gott och skugga skönt.
Hans ull är tjock och svart. Jag tänker på vad som ska hända med hans ögon och små horn när han slaktas. Vad gör man med dem? Jag tänker på hans lilla nos, den kommer nog att slängas. Eller mal man den?
Henry suckar belåtet. Vi kramas, han lutar sig mot mig, borrar in sitt ansikte i min famn, mot min hals.

När jag går reser han sig upp och följer efter mig. Han följer mig ända till grinden. Det är bara han och jag där, de andra fåren är borta och betar. Han är ensam. Jag med egentligen. Han tittar på mig när jag går ut genom grinden sen börjar han bräka, det låter som gråt. Han bräker och bräker, skriker och klagar. Sen lommar han iväg mot de andra men stannar halvvägs och rullar ihop sig. Till en ensam, burrig boll.

"Jag lägger inga värderingar i det"

Jo, det gör du.

Moralpanik

Lyssnar på Britney och försöker jobba. Britneymusik är dålig för arbetsmoralen, man blir ganska degig. Man nickar sakta till From the bottom of my broken heart och får inget gjort. Jag borde lyssna på hårdrock istället. Då kanske den här artikeln om Nic Cage kunde bli klar någon gång.

PS. Min kära Kristin skrev bra om min kära Chris. Balans återupprättad. Hon ska få en glass idag när vi ses.

Tredje statsmakten

Kristin kommer säkert att skriva ned Chris Isaak nu, efter att jag outade hennes ryktesspridande väninna. Vi hade sällskap på bussen hem. Kristin sa saker som att han var långrandig ibland, men jag påpekade att han faktiskt varnade oss för det redan i början.
– Men gud vad du försvarar honom!
– Han är faktiskt snäll och ömsint ibland.

Jag köpte en Chris Isaak-påse och en signerad Chris Isaak-bild. Sen drömde jag en pinsam dröm som involverade Chris Isaak som den förlorade sonen som återvänder till hemlandet Irland (?) för en spelning, där han träffar undertecknad. Det var nattdopp i irländsk sjö, romantik men sen ett fruktansvärt missförstånd som inte var mitt fel. Jag måste därför ägna resten av dagen åt att försöka reda upp det där missförståndet. Ställa allt tillrätta igen mellan mig och Chris.

För övrigt gjorde han entré till tonerna av Rosa pantern. Sånt respekterar jag. Och till extranumren hade han svidat om till sin silverkostym med croonervärldens sämsta passform. Bakifrån blev hans vältränade, 52-åriga rumpa två discokulor. Inget fel med det, men hög byxföring och smalt läderskärp hör liksom inte silverbyxor till, kan man tycka.

Känslornas dag

Det är idag. Känslornas dag. En tid för eftertanke och kanske lite ömhet. Halv åtta sitter jag några bänkrader bort från mannen som känner mest i världen.
Kristin sa att hennes kollega intervjuat Chris Isaak och att han var ett as. Men det tror jag inte på. Hörsägen. Tredjehandsinformation. En uppmärksamhetstörstande väninna.
Idag känner vi efter ordentligt. Hela dagen.

Frilansstraffet

Här går man i godan ro och spenderar pengar på grejor man inte behöver, när det helt plötsligt kommer det fram att man visst har tre deadlines idag.
Vad är det för stil?
Frilanshjärna = reptilhjärna. Tränger bort saker. Selektivt minne. “Det fixar sig” och “Jag skriver det ikväll, på ett nafs”.

Jag lever i förnekelse. Varför lever jag i förnekelse? Jag tror att jag är Carrie Bradshaw, att jag inte behöver jobba, bara tycka saker ibland och shoppa. Gifta mig rikt. Skriva bestsellers om lustiga/gulliga relationsgrejor. Som det här med dyra underkläder. Killar alltså. De fattar ingenting.

Oh, svaghet, frilansjournalist är ditt namn. Tre påsar med saker du inte behöver springer du kallsvettig hem från tunnelbanan för att i ett förvirrat tillstånd mitt emellan stress och panik slå på datorn och skapa ett dokument med namnet “Nic Cage har konstiga ringar på fingrarna”.

Jag borde träna också. Och sluta äta Läkerol.
Jag borde så mycket.
Jag borde så vansinnigt mycket.