Countdown!

Jag åker på måndag. Bokade precis en tvätttid till söndag eftermiddag. Det blir en stilla kväll med packningen, kan tänka.

Har fört över pengar till tenoren i LA för hyran. Fixat tillfällig eftersändning till underbara A-barnet Linnéa som inte bara ställer upp utan som kommer att lägga alla brev i en prydlig hög och alerta om det kommer något mystiskt brev av myndigt slag. Jag är övertygad.

Julen kom av sig lite, som den så ofta gör. Men allt är ändå inte trist. Alla fina, trevliga kamrater som hört av sig och vill ses innan jag drar. Alla som gett mig fina små paket och avskedskramar. Allt det är som i A Charlie Brown Christmas – “Det julen egentligen handlar om“.

Brorsans julklapp kom förresten idag. Fantastiskt obegriplig sak.

Och han är tillbaka!

“En vill ha större bröst, en annan längre snopp. Pinsamma förväxlingar, kaos med kissprov, vulgärt och buskisbilligt. Och riktigt roligt.”

Aftonbladets Jens Peterson har inte visat upp sin säregna stilistiska stil på ett tag nu, han har helt enkelt varit ur fas. Men nu, ingressen till Adde Malmbergs fars “Panik på klinik” vittnar om att han är tillbaka! Mannen med guldpennan. Det kanske finaste vi har i vårt skrå.
Och här:

“Adde Malmberg, Johan Schildt och Robert Sjöblom har skickligt skrivit en bra farsintrig med färgstarka figurer. Då och då i början tänker jag – vågar jag säga det? – på ”Fawlty Towers”.”

Jag har väl inte så mycket mer att tillägga.

Nyårslöften

1. Skriva klart den där satans boken.
2. Äta mer fisk.
3. Leverera artiklar i tid.
4. Se klart “Brottsplats Italien”.
5. Skaffa en modern tv-apparat, hur mycket det än tar emot.

Hej då farbror!

Förra sommaren var jag i Polen för första gången. Trots att farbror Jurek bott där, i samma lägenhet, hela mitt liv tog det mig 32 år att resa dit.

Pappa åkte ofta dit, i alla fall ett tag, om somrarna. Sen blev han lite latare, lite sjukare och lite tröttare och åkte inte lika ofta. Men det fanns en band, jag hade en farbror i Gdansk. Detta visste jag. Jag träffade honom en gång när jag var ganska liten, jag minns honom inte alls. Han gjorde sig påmind ibland genom brev till pappa på ett obegripligt språk och genom de stora kassar med korvar pappa brukade ta med sig hem från sina besök där.

Från mitt besök minns jag främst Jureks lilla, lilla gästrum, fullt av modellflygplan han snickrat ihop. Modellflygplan överallt, till och med i taket och på varandra i ett gammalt, smalt vitrinskåp.

Jurek kom hit med färja till pappas begravning. Det tog honom väldigt lång tid men han ville inte flyga. Det var två somrar sedan. Jurek grät på begravningen och pratade på polska i kyrkan. Han berättade sen att begravningen hade påmint honom om hans son, min kusin, som dog. Jurek och hans fru Helena fick aldrig några fler barn.

De älskade sitt barnbarn Michail så väldigt, väldigt mycket. Han var deras allt. Både barnbarn och minnet av deras son. Michails mamma gifte aldrig om sig. När jag var där förra året fick jag se ett foto på den döda kusinen jag aldrig träffade. Michail visade mig också bilder på en ung pappa och en ung Jurek som stojade. Och en lite äldre pappa som campade i skogen med Michail. Pappas Polen-liv jag aldrig visste, eller fick veta något, om.

Jurek och Helena firade jul hos Michail och hans mamma Isabella som vanligt i år. Efter maten gick Jurek ut med deras hund Ricki men kom aldrig tillbaka. De hittade honom död i skogen utanför deras hus. Ambulansen kom men det fanns inget de kunde göra.

Jag tänker på Jurek och hur det känns som om det sista bandet till pappa försvunnit nu. Det är såklart inte sant, jag och Peter finns ju kvar, men det känns så i hjärtat. Som om den sista pusselbiten som höll honom kvar på jorden försvann igår i den polska skogen, bredvid hunden som troget väntade vid den döda kroppens sida.

“Alla bara dör för mig” var min första tanke när jag fick veta. “Alla bara försvinner”.

Klappjakt

Eftersom mamma inte har tid att handla julklappar och mormor inte kan röra sig så blir det upp till mig att handla. Jag blir en puppet master. Jag är den totala spindeln i nätet.

Jag har handlat klapp från mamma till mormor.
Jag har handlat klapp från mormor till mamma.
Till och med klapp till mig själv från mormor och mamma.
Den enda som vet vad som finns i alla paket är jag.

Det är rätt så trist, kan man säga. Men kul för de andra. Det blir ju en dubbel överraskning där. “Jaha, ger jag bort en sån?” och “Oh, vilken surpris att få!”.

Det verkar trist att vara jultomten.

Nej, det är ingen chicklit!

Igår hände det igen. Jag fick frågan “Vad är det för bok du skriver?” och innan jag hinner svara får jag följdfrågan “Är det chicklit?”

Meh! Är jag verkligen så lik Denise Rudberg? Har jag svårt att föra en konversation utan att prata kärleksproblem eller droppa namn på designkläder? Utstrålar någonting hos mig att jag älskar Bridget Jones dagbok?
Jag vet inte, med det är inte första gången detta antagande görs. Till om med Bokförlaget antog det till en början. Men det är fel.

Så svar nej. Ingen chicklit. En fräck romcom är vad det är. En romantisk komedi med djupt allvar varvat med total skrattfest.

Igen: romcom.

En födelsedagspresent…

…från grabbarna Niklas och Thomas var en middag på Hermans. Vegetariskt. Mycket kålbaserat. Där framgick det, via inramade foton på känsidar på väggen, att Bruce Springsteen är vegatarian.

Whoa. Okej att han verkar vara världens schysstaste snubbe så det är kanske inte så konstigt att han hjälper världen på alla sätt han kan. Men det ter sig så osannolikt att något annat än New Jersey-hamburgare och BBQ skulle byggt den där rock ‘n roll-kroppen.

…tänker jag medan jag lyssnar på This Hard Land och slår in klappar. Bruce hör julen till. Bruce är jul.

Två skott i benet

Snacka om att jag sköt mig i benet. Nu ska jag inte bara lista 00-grejor för en svensk dagstidning, jag ska dessutom prata 00-tv en timme i radio på självaste nyårsafton.

Jag sköt mig själv i benet två gånger, med andra ord, genom att ta avstånd från allt vad 00-listande heter här på Jazzhands. Dock med undantaget att lista 00-saker utan kommentar och/eller analys. Och det är där jag kommer undan.

Listig som en räv.

"not that there's anything wrong with that"

Jultomte. Totally gay.

Kommunikation

Fick julkort från min farbror Jurek i Polen. Ett fint julkort med inlägg och små ditklistrade guldstjärnor. Som vanligt står det en hälsning på polska. Jag kan ju inte polska. Jurek kan inte engelska. Vi är släkt. Jag och Jurek är liksom ett band med pappa emellan.
Och jag fattar aldrig vad han skriver på julkortet. Visst, jag kan ju gissa. Det står säkert god jul. Men jag vill ju veta, höra Jurek säga det. Och jag vill hälsa tillbaka. Men det går inte såvida jag inte hyr en tolk. Och det gör jag ju inte, såklart.
Jag sätter upp julkortet på kylen. Där sitter det. Som ett monument över det stora hål som pappa lämnade efter sig. Den polska länken som alltid kommer att vara ett mysterium. Vem var han där? Vem var han för farbror Jurek? Jag kommer aldrig veta. Och pappa försvann innan han hann berätta för mig.
Just idag gjorde det mig oerhört ledsen.