Författarens väl valda ord…

Idag är jag seg. Igår kom boken ut. Den som heter 00-tal och är en antologi. Mitt kapitel heter “The Reality Show” och handlar om 00-talets tv (Mammas pojkar nämns tyvärr inte). Jag är nog hyfsat nöjd med det trots allt, i alla fall den första tredjedelen.

Idag är jag seg. Inte för att det blev så sent igår. Men sent nog för mig kanske, jag vet inte. Svinet kanske fortfarande tar ut sin rätt, vad vet jag? Lite huvudvärk har jag allt. Kanske kan det botas med apelsinjuice och Alvedon.

“Alla” var där. Det kändes, som alltid när Anders Rydell samlar sitt gäng, som en fin klassåterträff. Han och medredaktören Tobias Nielsen höll ett litet tal med några väl valda ord. Jag drack alkoholfriadrinkar och alkoholhaltig glögg. Jag glömde bort att äta middag. Kanske jag blev full på glöggen? I så fall är huvudvärken en glöggbaksmälla. Ouch. Författarlivet alltså. Dekadens.

Top 5 julfilmer

1. Ett päron till farsa firar jul. Svår att komma ifrån. Särskilt scenen med den hawaiianska julsången Melakaleka Makka eller vad den nu kan heta på västerländska.

2. Die Hard. Storstadsjul. Stress, kontorsfester och en chef som skålar i glasen. Sen blir det terrorism!

3. A Charlie Brown Christmas. Den raraste julfilmen av dem alla. Jag har alltid varit svag för Snobben. Okej, han är inte funny haha men varmare seriestrip finns inte. Dessutom ser Karl lite ut som min lillebror.

4. Ingen film per se, men när David Bowie och Bing Crosby sjunger “Little Drummer Boy”, då är det jul i huset minsann. Dialogen i början är fantastisk (“Do you like modern music?”, “Yes, it is marvellous“), och alla låtar som innehåller frasen “param-pam-pa-pam” har givetvis något magiskt över sig, det är liksom musikens motsvarighet till ett lätt snöfall. Det blir julstämning direkt.

5. A Nightmare before Christmas. Dödskallar som sjunger med musikalröst!

Grisen skriker

Tog grisvaccinet igår. Jag tänkte att det kanske var bra ändå med tanke på att jag…

a) ska tillbringa femton timmar i ett plan över Atlanten
b) ska vistas utomlands en längre tid

Ont i armen var den omedelbara reaktionen. Idag har jag legat däckad hela dagen och mitt huvud har sprängts. Poff, sa det och så gick det i tusen bitar. Jag har lyckats limma ihop det igen med hjälp av sömn, men sprickorna känns fortfarande.

Antal saker jag fått gjorda idag: noll.

Gammal ost

Ja, här får man såklart äta upp sina ord. Betalt för gammal ost etc.
Men mest äta upp sina ord.
För en morgontidnings räkning ska jag nämligen göra en 00-lista. Jag gör det dessutom med glädje och förtjusning.

Sena nätter

Jag är ingen nattuggla. Jag däckar. Jag blir sömnig runt tio. Jag behöver minst nio timmar. Och jag har aldrig varit road av gå ut-grejen. Jag är inte så bra på det alla gånger, mingla och skit. Och så dricker jag ju inte. Så det finns helt enkelt inte någonting där för mig att hämta för det mesta. Undantagen är naturligtvis underbara.

Är det fel? Är jag onormal som undviker parties så långt det är möjligt? Som inte ser skönheten i att skrika i någons öra, känna nåns alkoholdoftande andedräkt tillbaka och komma hem och lukta rök?
Antagligen.
Jag har förstått att jag tillhör en minoritet. Tro mig, jag har förstått det.
Och alla ni självutnämnda “det står jag för”-nördar kan ju försöka byta plats med mig och se om ni orkar komma med en bortförklaring eller ett nej varenda gång någon får för sig att det skulle vara jättekul att “gå ut” en kväll. Och om ni sen tycker att det är lika kul och lätt att säga “jag är nörd” och lägga till det där numera obligatoriska “och det står jag för” så trycker jag er hand.

Och ensam knalla hem genom stan medan dina vänner står på bardisken/dansar högljutt/diskuterar Idol över en öl utan att tänka “jag är en sån social loser”. Försök.

Men varje gång tanken slår mig tänker jag på Kennet, min vän, och hans bevingade ord: “Vi garvar åt dig bakom din rygg nu, men i slutändan kommer du att leva långt längre än oss andra och du kommer alltid att se femtio år yngre ut.”

Alltid nåt.

00 revisited

Skjuter jag mig själv i benet nu om jag säger att jag skyr alla 00-listor och har tackat nej till att lista låtar, filmer och vad det nu är som ska listas i publika, sociala forum?
Jag är emot det. Jag tycker det är löjligt. Onödigt koketteri. Men en bok om 00-talet där man kan utveckla mer än bara lista saker som bevis för att man tillbringat alldeles för många timmar framför en tv/med hörlurar är jag naturligtvis för.
Dessutom får jag betalat för att skriva ett bokkapitel. Det får jag inte för att lista crap trivia ingen bryr sig om.

Förlåt.

Årets julklapp!

Här är ett julklappstips. Funkar lika bra till farbror Roffe som till din jobbiga lilla kusin. Allvarligt, alltså.

Beställ på sidan och du får den innan jul. En huvudvärk mindre. Ka-ching!

Jag har skrivit kapitlet om 00-talets film och tv. Mest tv. Och det är såklart därför jag är mån om att pusha för boken. Plus att Anders Rydell, som är en av redaktörerna, är en fantastisk liten slyngel jag beundrar ofantligt mycket. Och så är boken späckad med fina skribenter som Kjell Häglund, Kristin Lundell och Björn af Kleen.

/Skribenten

Kulturkrock?

Finalen av Mammas pojkar igår bjöd på en riktig snaskfest. Kanske inte själva programmet som efterspelet. I samma veva som programmet slutade, ganska tvärt, så langade tv4.se upp “Vad hände sen?”-intervjuer på nätet.

Den mest häpnadsväckande var ju Bobbys och Julias historia. Väl hemma från Marbella visar det sig att Julia two-tajmat Bobby och dejtat två (!) andra killar både innan och efter programmet. Hon säger att detta blev en “kulturchock” för Bobby som inte kunde acceptera detta.

Kulturchock? Allvarligt?

Hon säger att i Sverige är det ju okej att göra så men inte i Bobbys värld. Trångsynt av honom.
Gud, jag finner inga ord. Fula brat-wannabe-bruden med grisansiktet tycker alltså att det “hör till vår kultur” att dejta runt och samtidigt framställa sig som singel. 
 Och Bobby, ja, han har ju annan bakgrund, och kan inte acceptera detta. Gud, detta är det mest trångsynta och smygrasistiska jag hört.

Här skriver en före detta kollega till henne att hon är så härligt osvensk. Ja, hon kommer ju uppenbarligen från en annan kultur, helt enkelt.

Nu är jag…

…helt besatt av sängrökning och sängrökare. Henrik i Broder Daniel är tydligen sängrökare. Men det är inte säkert att han är det än idag. Vem är det idag?

Jag vill skriva noveller om burdusa och skäggiga män som stoppar en cigg mellan sina köttiga läppar medan de apatiskt kollar på tv, kanske på någon naturdokumentär. De heter saker som Bo eller Rolle.

A kommer, som alltid, med någon fin upplysning och denna gång informerar han mig om att baksidan av någon skiva med Gösta Linderholm visar trubaduren själv sängrökandes.

Nu kanske det är dags att återuppta den där deckaren om kommissarie Sören Ström jag fantiserat fram, och när han åker till någon förort för att snacka med någon länk i brottskedjan så kan denne mycket väl ligga utslagen i sängen och sängröka medan Sören förgäves försöker pumpa honom på info.

Livsnjutning

Vilket härligt gammalt ord “sängrökare” är egentligen. Någon som ligger på sidan i sängen, slökollar på tv och sträcker ut handen reflexmässigt för att aska. Finns det sängrökare idag? Lever de? I så fall var?

Jag stötte av någon anledning också på ordet “bidragskarusellen” för ett tag sedan och fick även där en flashback av gamla tider. A kontrade med “sammanträde” och “reaplan” så nu känner jag mig galet förvirrad över vilket tidevarv vi lever i.

Bästa att ta sanningsserumet och sedan uppsöka charlatanen.