Mummy dearest

Drömde att min mamma stack mig med kniv. Issues?

Trivia: när jag vaknade hade jag träningsverk , plus att jag hade sovit precis på den onda muskeln där “knivsticket” sades vara.

Nachopeppen är hög!

Ja! Äntligen!

Nu finns det inte bara en utan två mexikanska hak i stan. På gångavstånd dessutom. Det ena, La neta, är lite mer rustikt och autentiskt med strimlat kött, inte köttfärs. Glöm det här med Santa Maria-krydda eller hackad isbergssallad. Tortilla, kött och salsa är allt. Banérgatan är adressen. Tre tacoskal av fem.

Macho! heter det mer svennifierade tacohaket som ligger mitt emot Åhléns City. Burritomeal som smakar industrigott, med läsk och nachos till. Yes! Stora, välfyllda burritos (Texas är ett tips). Idag åkte i stort sett hela redaktionen dit och mötte upp med delar av SvD nöje (Hanna och Erika). Jag säger tre tacoskal av fem även här. Svennetrivia: de serverar också tacosubs.

Är det verkligen en tillfällighet att dessa två öppnar precis då jag ska ka till Cancun? Nej.

Känslor på villovägar

Känslor som kommer av sig. Mina verkar irra omkring för det mesta nu för tiden. Det enda jag känner med hundra procents säkerhet är att jag vill skriva min bok. Helst i LA för där vet jag att den kommer att bli gjord.

Sedan blir det lite mer otydligt. Frilanslivet som förut alltid varit Den Perfekta Tillvaron ter sig nu lite kylig. Dörrar stängs. “När Gud stänger en dörr öppnar han en behå”. Var hörde jag det? Just det, Mad Men.

Hur som helst.

Idag köpte jag en ny dator. Boken ska skrivas klart på den. Det är en skrivardator, helt klart. Jag har satt ett Snobben-klistermärke på den så nu är den min. Jag har fingrat på skärmen och försökt bli vän med de nya tangenterna. Allt för att förbereda mig för racet då boken ska bli klar.

Det måste bli LA. Där finns det ro.

(PS. Bilderna är fyra år gamla. Men fortfarande väldigt Kalifornien)

Fat 'em up!

Finns det något jag älskar är det när annars ganska attraktiva personer tjockar till sig eller fular ned sig för en roll. Inte pretentiösa försök som DeNiros svullanden eller Christian Bales hårdbantning. Det är för mycket Oscarsanspråk över det. Nej, mer vanlig, sjavig fulhet.

John Cusack i I huvudet på John Malkovich, till exempel. Ett prima exempel. En hyfsat snygg man som svettar till sig och skaffar hästsvans. Sånt måste man ju älska. Cameron Diaz kommer ju inte heller till sin rätt i den filmen och det repekterar jag.

Jag såg Public Enemies igår nämligen. Jag gillade den. Trean i Dn var alldeles för snål, tycker jag. Nej, det ges ingen bakgrund till varför John Dillinger blir hela det amerikanska folkets favoritrånare men hey, det finns annat intressant i filmen att koncentrera sig på. Maktspel på tusen nivåer till exempel. Och hur Billy Crudup, som vanligtvis är en söt gosse på snart fyrtio, plufsar till sig till dubbelhakans rand och låter sig sminkas med puder som är minst tre nyanser off. Sånt gillar jag.

Och jag gillar Billy Crudup. Antingen trots eller därför att (har inte bestämt sig) han också lämnade sin gravida fru Mary-Louise Parker (Weeds, ni vet) för Claire Danes.

Jag älskar Claire Danes. Och när jag säger älskar menar jag älskar. Jag älskar Claire Danes. Och alla som, liksom jag, älskar Claire Danes är mina vänner. Alltså är Billy Crudup min vän.

Och när han tjockar till sig (och som han tjockar till sig!) och pratar fuldialekt så vill jag bara sträcka armarna mot duken, plocka ned honom från filmen och stoppa honom i jackfickan. Creds ska han ha. Även om han inte längre är ihop med Claire.

Kulturyttringar

Idag är en sån där dag, alltså.

Det börjar med ett samtal från någon som skriker åt mig att han inte kan veckla ut sin tidning. Hade tänkt läsa om “Pridet” (“prajdet”) men det går inte, tidningen bara faller ihop. Men, säger han, det är bara På stan, det är ju inte DN och förresten ska han på semester nu så…ja, nej, vi skiter i det här.

Okej.

Sen ett mail från en kvinna som vill veta hur jag och David tänker. Hur tänkte ni? skriver hon.
Jag håller med henne till viss del. Hon syftar på att det inte är några kvinnor på omslaget av dagens tidning. Men varken jag eller David har gjort den. Däremot har vi skrivit om Pride. Eller Pridet.

Sen kommer en kulturman och frågar spydigt om vi har koll på baksidetexterna eller inte. Han har stött på problem. Men det visar sig vara ett lättlöst problem, en text som ska gå på lördag har hamnat i söndagens korg. Den sammanbitna kulturmannen försvinner utan ett ord och vi hör honom säga “De har dålig koll där borta” till kollegorna.

Han kommer tillbaka och stirrar på David utan att säga någonting. David tittar på honom och han säger “Lägger du in texten på rätt dag. Den försvann”.
David säger okej.
“Jag tog bort den” säger kulturmannen. “Du får lägga in den igen. På rätt dag”.

Och sen får vi detta.

Men gud, tänker jag. Idag kan vad som helst hända!

"Stop motion" (typ en ordvits)

Inte bra när saker kommer av sig. När känslor kommer av sig, menar jag.

Tog ut min cykel igår efter ett års mörk tillvaro i ett cykelskjul. Jag har fått slut på ursäkter. Måste börja cykla nu. Röra lite på mig. Kanske cykla och bada? Redan ikväll?

Viss entusiasm infann sig.

Men nej.

Det är punka på framhjulet och min cykelentusiasm kommer helt av sig. Jag går hem och dammsuger istället. Kul.

Wish you were here

Alltså, jag måste till Los Angeles.

Jag vill skriva klart min bok. Det funkar inte att komma hem efter jobbet, efter att ha tillbringat hela dagen framför en dataskärm, och slå upp laptopen och börja skriva. Vad Kristofer Ahlström än säger.

Det funkar inte för mig. Och jag vill verkligen skriva klart.

Något jag tror skulle vara lösningen är en månads harcore romanskrivande i Los Angeles, som är mitt andra hem. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit där nu. Trettiotalet? Los Angeles är som en kurort för mig. Jag måste dit. Och nu var det alldeles för längesedan, det rycker i min kreativa nerv. Den som pratar engelska och stimuleras av frozen yoghurt.

Har lagt ut trådar hos alla LA-vänner. Jag måste bli klar med boken innan årsskiftet. Det bara är så.

Ja, det är frågan

Välkommen till förorten!

“Det har kommit till vår kännedom att…” och “Vi ber er därför, människa som hund, att sluta urinera i hissen”.

Ah, detta är Rågsved.

I mitt, frilansjournalistens, ansikte

Jag som alltid sjungit frilanslivets lov är något oroad.

En månad kvar på DN På stan och sen väntar livet som livegen. Det har hittills aldrig varit ett problem. På ett eller annat sätt har det liksom alltid löst sig. Jobb har trillat in och tillvaron har varit angenäm.

Nu ter sig det stundande frilanslivet inte riktigt lika enkelt. Flera tidningar jag skriver för (i stort sett alla faktiskt) har antingen lagt ned (City, Hennes) eller dragit ned utgivningen (Bon, Pause). Det är väl krisen. Kanske blir det bättre. Visst. Men under tiden då?

En plan är att fly hela tillvaron och resa bort en månad och skriva klart boken som (tack alla som frågar) är in the works. Jag leker med titeln “Små och stora bekymmer”. Det är ändå en romcom i bokform jag jobbar fram. Vad tycks?

Nå.

En månad kvar. Sedan är det, för första gången, ut i kylan som gäller. Där får man för att man prisat frilanslivets enkla leverne i flera år.