Män i tweed

Män i tweed och kvinnor med pärlhalsband är som ett ömt slag över munnen.
Ungefär.
Om man gillar sånt, och det finns det ju de som gör, uppenbarligen.

Orden är egentligen Mattias, som gav Brideshead Revisited det betyget igår. Och det kan jag beundra honom för.

Jag gillar artiga män i tweedkostym, stiff upper lips och svala kvinnor med putande läppar. I alla fall på film, och filmversionen av Brideshead Revisited innehåller allt det, och mer därtill.
Faktum är att den är rätt så bra! Det som förvånar är att Emma Thompson är så dålig. Det är lite för mycket darr på rösten, överdrivna gester och teatraliska utfall. Jag hatar teatraliska utfall. Synd – och märkligt – när de andra skådespelarna lyckas så bra med sina återhållna känslor, sina manners och sina subtila betoningar med undermeningar kokande av åtrå och begär.
Faktum är att i denna filmversion, som alltså mer tar fasta på “triangeldramat” mellan Sebastian, Charles och Julia, också betonar familjen Flytes religion och vilka hinder/stöttepelare/konsekvenser denna har. Det är bra. Det funkar, för mig, över förväntan och jag ser historien i ett annat ljus. Det här handlar inte bara om begär och lusta, utan också om den uppsättning regler och rättesnören man målar upp för sitt liv, och hur dessa inte bara stjälper ibland utan också finns där för att hjälpa.
Jag fattar den aspekten av historien lite mer nu, skulle jag vilja påstå. Och det är ju faktiskt ett gott betyg till filmen.

Att ta sig i kragen

Helt plötsligt går det upp för mig att jag har en massa jobb att göra. Det kommer som en kalldusch. Jag har levt under villfarelsen att jag är “ledig”.
Det är först och främst min Snobben-kalenders fel. Där skriver jag upp viktiga saker, tider och möten. Men jag skriver inte upp “Skriva artikeln till ELLE“, för hur skulle det se ut? Då skulle jag behöva skriva det över flera dagar i följd och det skulle bara sluta med att jag skulle ignorera det. Så går det upp för mig nu, helst plötsligt, att jag har tre recensioner som ska in idag, i detta nu, och en knippe småartiklar som måste in i morgon.

Intressant.

Så jag går och ser en film om två småpojkars vänskap och det är faktiskt få saker som rör mig mer än småpojkars vänskap. Jag rörs till tårar bara jag ser dem lattja, kivas lite eller garva tillsammans. Finns det någon vedertagen psykologisk förklaring till sånt? Filmen hette Son of Rambow och var ganska fin, om än tunn.

Gud, jag är så galet svag för små gossar, gärna fräkniga, med oskyldig uppsyn, tunna små pojkben och ett kittlande skratt. Herregud, detta är skälet till att jag inte kommer att kunna skaffa barn. Jag skulle gråta hela tiden. Stirra på mina söner när de leker och torka tårarna. Läsa godnattsaga med grötig röst och sedan stå böjd över deras sängkanter och bara stirra på dem. Sedan växer de upp till störda individer och skyller allt på deras blödiga morsa. Sånt kan jag vara utan.

Så jag satt i biomörkret och lät mig röras. Jag ville fatta Mattias hand och bara nicka. Som i någon slags samförstånd, “se på deras rara, oskyldiga vänskap”. Men Mattias satt och räknade minuterna innan han skulle behöva springa till sin nästa visning – en våldsam film om en mobbad unge som tar blodig hämnd på sina svin till klasskamrater – så jag kände att det där samförståndet nog uteblev trots allt.

För övrigt älskar jag att bli kallad för “frilansmurvel”.

Mitt inlägg i debatten

Olika användningsområden för den fantastiska frasen “ömma slag mot munnen“:

Kontaktannons:
“Man, 47, söker kvinna för skogspromenader, myskvällar och ömma slag mot munnen.
Svar till “Kanske vi i höst”?”

Krogen:
– Får man locka damen med ett glas vin och några ömma slag mot munnen kanske?

Eufori:
“Det var så himla fint när REM spelade Electrolite, och den satt som en smäck, ja då rös man som om man hade fått några ömma slag mot munnen.”

Kompisar från förr

Bara ett par rader om kvällens REM-konsert. Tredje i ordningen för mig, och tyvärr också på min egen, privata ranglista.
Men, några highlights: Michael Stipe robotdansar, Michael Stipe gör jazzhands och Michael Stipe gör det där danssteget där man vänder sig om och skakar på rumpan.

Det hela påminner mig om när jag såg dem på Vinterträdgården på Grand för ungefär elva eller tolv år sedan. Jag fick biljetter för att jag var med i deras fanclub. Inte många svenskar med, tydligen… Har jag nämnt att de var mins idoler under tonåren?
Nå.
Jag stod längst fram, och jag svär att Ken Stringfellow (inhyrd) vinkar till mig. Han vinkar ett par gånger under konserten, kanske ler han lite, jag minns inte. I alla fall så hänger han kvar på scen ett tag efter spelningen så jag säger hej. Följande konversation utspelas:

Ken: Hej.
Jag: Uhm. Är Stringfellow ditt riktiga namn?
Ken: Ja, det är det.
Jag: Verkligen?
Ken: Eh, ja.
Jag: Verkligen?
Ken: Verkligen.
Jag: Ah. Jag tyckte liksom att det lät fejk.
Ken: Eh. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag: Eftersom du spelar stringgitarr, tänkte jag. Stringfellow. På Stringgitarr.
Ken: Jag vet inte riktigt hur jag ska prata med dig.
Jag: Okej. Tack för showen. Det var jättebra. Hej då.
Ken: Hej då.

"Det kändes lite kinky"

Ett personligt hamburgerminne!

Beautyblogg

Nya Bon är ute nu och jag skriver nya i dubbel bemärkelse; nytt nummer, ny logo. Och snart ny skönhetsredaktör nämligen undertecknad.
Nej, jag har verkligen inte övergett filmen. Jag breddar mig bara. Beauty har alltid varit ett intresse. Av flera anledningar. Min problematiska hy, filmstjärnor och antropologi är väl nyckelorden till varför det upptagit mitt intresse.
Från och med nästa nummer händer det men nyheten är officiell nu. Här och nu. Nu.
Jag kommer också att skönhetsblogga på bonmagazine.com från och med jättesnart men känner för ett litet inlägg här och nu på Jazzy. Om DATE-parfymerna. Ni vet, de där parfymerna light som var populära i mellanstadiet. En tjej för varje doft, med rejäla namn som Emma och Natalie. En färg fick symbolisera. Blå var frisk och sportig, medan lila var lite “tyngre” och orientalisk.
Samma koncept gäller fortfarande men det är fascinerande att se uppdateringen. Namnen är borta för det första, numera heter de D, A, T och E. Men samma uppdelning gäller i stort sett fortfarande, en frisk och sportig dam (ljusblå) och en mystisk och oriental-exotisk kvinna (lila). Men någonting har hänt. Den friska och sportiga kvinnan är för det första äldre, och för det andra sofistikerat bortlutad, hon ser inte ens på oss. Hon är numera namnlös, och vi är inte längre personliga med henne. Så hon stirrar bort från oss i en pose, medan hennes blonda, obehandlade hår ramar in det sofistikerade, nästan lite kyliga, ansiktet.
Men den exotiska kvinnan däremot, är kanelbrun med utländskt påbrå. Hon stirrar rakt fram, ut på oss, med hypnotiserande blick. Man skulle kunna säga kaxig, men utmanande eller uppmanande är nog mer korrekt. Eller okej, sexig. Hennes färg är syndigt svart, såklart. Och även hon är betydligt äldre än dels målgruppen och dels den DATE-tjej vi har i minnet. Hon heter D för “Dangerously Delicious”. DATE har blivit vuxen. Tänka sig. Har även målgruppen det eller är det så att dagens trettonåringar mer ser sig som trettioåringar?

Titta vi flyger

Alltså det här med gothmodet i modehusen. Inte en enda av De Stora Designersarna har missat att ha vampyrer som förebild för höstens kollektioner.
Jag vet inte jag.
Snart har Låt den rätte komma in premiär (24 okt) så jag skyndar mig att påstå att det inte finns några coola vampyrer kvar. The Lost Boys (1987) hade den kanske skönaste vampyrstilen av alla; blonderat hår och jeansjacka med avrivna ärmar. Duuuude. Solglasögon av pilotmodell eftersom man inte kan gå ut om dagen då man är blodsugare.
Interview With a Vampire (1994) körde visserligen på långt hår i hästsvans och det universellt obegripliga plagget kråsskjorta, men de hade å andra sidan skräddarsydda kavajer och bögig gångstil, och det klär en vampyr. Det klär förresten vem som helst.
Sedan dröjde det ett tag. Och vad har vi nu för knasiga modevampyrer? Vi har svenska Vampyrer som kör på kulturvampyrstilen med svart polo. Typ. Och sedan har vi hela världens stora modehus som plötsligt kommit på att gother och vampyrer är fashionable. Svarta läppar, svarta ögon, svarta klänningar och svår, svår hysteri som främsta accessoar.
Då är det plötsligt inte kul längre känner jag. Ofräscht till och med. Vad hände med blond, smutsigt hår på creatures of the night? Ska de gå klädda i YSL-kläder nu? Men vaffan, då är det ju kört. HM nästa. Och när HM börjar köra vampyrkläder då dröjer det innan vi får se en enda bra vampyrrulle på bio igen.

"Insert funny here"

Det finns mycket lustigt att säga om den här skapelsen som säljs på Vetekatten. Den kostar med alla sannolikhet skjortan, och är säkerligen mycket god. Här är några förslag på sköna oneliners:

“Allianskringla? Betyder det att den inte håller vad den lovar?” (Mattias)
“Den måste vara saltad” (Jag)
“Smakar antagligen inte lika mycket som den kostar”

Finns det fler?

En rokad!

Jag har gjort en rokad, en helomvänding. Ni kommer inte tro det.
Samtidigt är det logiskt. Varför inte? Kunde Susanne Ljung kan väl jag.
Jag ska börja skriva om skönhet.
Det utesluter inte film.
Film och skönhet går hand i hand.
Nej, alltså, jag ska inte skriva på ett sånt där tjejtidningssätt, där man rabblar produkter och pris bara. Nej, skönhet som i skönhet. Som i essä, analys och den perfekta röda nyansen på nagellack (som ju faktiskt är L’Oreals Shine and Resist 505, helt otippat).
Sånt.
Skönhet som i stora ögonbryn och utåtstående Amanda Seyfried-glosögon. Och Tom Ford för Estée Lauder.
Ja, sånt.
Skönhet alltså. Och film. Jag breddar mig.

P3 Studio 7 kl. 11:15 idag

Jag intar halvt ofrivilligt rollen som “den politiskt korrekta”. Calle Schulmans fel. Han snodde den andra rollen.