Tête à tête

Okej, nu blir det personligt. Inte meningen, men jag kan inte låta bli.

Jag har aldrig varit i Polen förut i hela mitt liv. Förrän nu.

Dumt av mig. Min pappa föddes där, han reste dit många somrar och kom hem brunbränd, lite skäggigare och med väskan full av polsk korv som alltid fick ockupera kylens nedre del. Alla grejor i kylen smakade korv efter ett par dagar.

Jag har aldrig varit här. Och det gör mig ledsen.

Jag ser en del av min far här som jag inte kände till förut, och så en annan del som jag kände till men inte fattade.

All skog, till exempel. Pappa älskade mörk, karg, barrskog. Här är det fullt av den, men inte på det där hotfulla, dystra sättet. Skogen här är lugn och fin. Man skulle kunna säga gullig. Jag fattar nu, det gör jag.

Och kläderna. Jag tyckte alltid pappa hade en skön stil. Beiga chinos, en t-shirt och en väst med massor av fickor. Keps på det och skor med kardborrar, av märket “Gepard”.

I Hagsätra, där han bodde och där jag växte upp, såg gubbarna helt annorlunda ut, men här ser jag många som ser ut som han. Pappa hade fortfarande massa Polen i sig inser jag vemodigt.

Jag ser honom plötsligt överallt.

Ännu vemodigare är det hos Jurek och Hela – min farbror och hans fru. De pratar ingen engelska. Eller, jo, Jurek pratar litegrann. Han visade mig boken han lärt sig sina engelska fraser ur. Bladen är gulnade och alla har tappat fästet från boken så de ramlar med i knät när man slår upp den. En mening lyder “I wish to send a telegram”, en annan “No, we don’ have any”.
Jurek har aldrig hört hur dessa ord ska uttalas. Han vet bara hur de stavas. Det gör att hans engelska stundtals är obegriplig.
Jag försöker förstå och han blir lite frustrerad och upprepar sina hemmasnickrade meningar och slår med handen i luften och ibland avslutar han med en suck och ett “dobre…” som jag vet betyder “bra” på polska.
Det är ungefär allt jag kan på polska.
Kommunikationen mellan oss är ett problem.

Jurek och Hela bor i en pytteliten tvåa. Allt är gammalt och nedgånget men rent och prydligt. Överallt står det modellflygplan som Jurek byggt uppradade. På hyllor, i vitrinskåp och bland finporslinet. Han har till och med hängt upp ett par i lampkronan.
“My hobbies” säger han. “My hobbies”.
Han pekar på planen och på ett gäng militärtanks som han också byggt ihop, som står på rad framför tvn.

Hela har ont i knäna och går aldrig ut. Hon vaggar fram och tillbaka sakta med sin rollator och talar för sig själv. Hon sliter i köket med att trolla fram den ena rätten efter den andra. Alla rätter är feta, majonnäsiga, stekta, flottiga eller torra. Men de är många och Hela lagar dem omsorgsfullt. Hon tillbringar hela förmiddagen i köket, minst fem rätter dukar upp till middag. Jurek slår upp vad de heter i ett lexikon.
“Patty” säger han och pekar på små piroger.
“Dumplings!” utbrister han och pekar på friterade jordgubbar.
“Dumplings” skockar han igen och fnissar som om det är ett roligt ord. Det kanske det är, på polska.

Sedan insisterar Hela på att ge mig en ring med en blå sten. Hon pratar länge på polska med len röst. Hon ser mig i ögonen hela tiden och jag begriper inte ett ord. Men jag fattar att hon verkligen vill ge mig den där ringen och jag blir väldigt rörd. Jag kramar om henne och hon kysser min kind.
Jurek säger att Hela tycker att jag liknar pappa.

Jag känner mig alldeles vimmelkantig av deras hem som är så grått, deras generositet trots att de inget har och alla foton av pappa som plötsligt läggs framför mig.
Brunbränd pappa som campar.
Glad pappa som poserar framför en Audi
Nyvaken pappa utanför ett tält och pappa som hänger lite omotiverat framför en kanon. Jurek måste tagit bilden, han gillar ju kanoner och tanks.
Det är pappa och det är samtidigt inte pappa. Jag ser att det är han, men det är inte helt och hållet min pappa. Han ser så annorlunda ut.

Jag ser en gammal, sliten Casio-klocka från 80-talet på en byrå och känner igen den. “From Izydor?” säger jag. Jurek blir glad. “Yes! Present of Izydor!” säger han glatt och tar upp det lilla uret. Han sätter det på armen.

Han finns överallt. Det är tröttsamt och jag somnar snabbt första natten. Jag tänker lite på att det bara tar en timme med flyg hit, till Gdansk, men inte förrän nu, när pappa inte längre kan visa mig sitt liv, har jag tagit mig hit. Men jag orkar inte tänka den tanken ut, så jag somnar istället.

Manlig bakdel av europeiskt snitt

Jeans sitter olika på olika människor.

I synnerhet i olika länder.

Till höger ses herrjeans av sk. europeiskt snitt:
Slapp i rumpan, dock högt uppdragna, tajt åtdraget skärp. Vida lår, smalnande anklar.

Jag befinner mig på kontinenten just nu. Här dominerar den centraleuropeiska jeansmodellen, med tillhörande blå nyans som demonstreras till höger. Märket är Levis men många andra märken syns också.

Jag ber att få inflika ett citat signerat vännen, flygvärdinnan och trubaduren K. Han säger alltid bra saker. Så här säger han om jeans:
“Det finns två sorters jeans; de som formar kroppen och de som kroppen formar sig efter”.

Min bror och jag

Inte direkt en magisk slående likhet men det skulle kanske kunna vara så.
Om jag envisades med att ha glajjor lite oftare till exempel.
Då kanske jag också skulle få vara gärstvärd(inna) i Saturday Night Live, precis som Rainn. Vi kunde bli det där roliga syskonparet som alla älskar. Idé!

Han skriver för övrigt en blogg som sin rollfigur Dwight. Det borde fler göra. Blogga som sin rollfigur.

Tänk att läsa Jack Bauers blogg, till exempel. Eller Dexters.

Rainn var för övrigt kandidat till rollen som G.O.B. i Arrested Development. Det stod mellan honom och Will Arnett. True fact!

Guys don’t make passes…

..at girls wearing glasses.

Sägs det.
Men jag vet inte.

Vad som däremot är sant, enligt Rainn Wilson, är att det inte spelar så stor roll om man är ful, tjock och har glasögon om man är en riktigt, riktigt rolig kille. Då faller tjejerna som bowlingkäglor.

Jag tror honom.
Han verkar inte vara någon som ljuger om sånt.

Han sa att så fort han började kunna få tjejer att skratta så fattade han hur man fick dem intresserade.

Och han var banne mig riktigt rolig. En högst förnöjsam intervju. Jag skrattade flera gånger, ibland ofrivilligt.

Vi bar båda glasögon.
Jag bär glasögon utomlands. Det är min grej. Linserna torkar på flyget. Det är den enkla sanningen.
Han pekade på mina och sina och sa “Se på oss, vi skulle kunna vara syskon”.

Ja, Rainn, visst. Gärna det. Vi skulle have a blast. Jag fick ju till och med dig att garva genom att påpeka den uppenbara likheten mellan dig och Chucky. Du sa till och med att du skulle “save that one for an upcoming talkshow”.
Eller också inte. Du skulle skämta hela tiden och flirta med alla mina tjejkompisar.

Guys don't make passes…

..at girls wearing glasses.

Sägs det.
Men jag vet inte.

Vad som däremot är sant, enligt Rainn Wilson, är att det inte spelar så stor roll om man är ful, tjock och har glasögon om man är en riktigt, riktigt rolig kille. Då faller tjejerna som bowlingkäglor.

Jag tror honom.
Han verkar inte vara någon som ljuger om sånt.

Han sa att så fort han började kunna få tjejer att skratta så fattade han hur man fick dem intresserade.

Och han var banne mig riktigt rolig. En högst förnöjsam intervju. Jag skrattade flera gånger, ibland ofrivilligt.

Vi bar båda glasögon.
Jag bär glasögon utomlands. Det är min grej. Linserna torkar på flyget. Det är den enkla sanningen.
Han pekade på mina och sina och sa “Se på oss, vi skulle kunna vara syskon”.

Ja, Rainn, visst. Gärna det. Vi skulle have a blast. Jag fick ju till och med dig att garva genom att påpeka den uppenbara likheten mellan dig och Chucky. Du sa till och med att du skulle “save that one for an upcoming talkshow”.
Eller också inte. Du skulle skämta hela tiden och flirta med alla mina tjejkompisar.

Ett par anledningar att åka till London i morgon

I morgon bär det av till London för att träffa den här mannen. Rainn Wilson heter han, och om du tycker att du känner igen honom men inte riktigt vet varifrån kan det vara för att du sett den amerikanska versionen av The Office någon gång.
Och har du inte sett den amerikanska versionen av The Office någon gång är det hög tid. Om man, liksom jag, gillar amerikansk övertydlig, in-your-face sort of humor. Lagom delar slapstick, lagom delar parodi och lagom delar högljutt.
Fantastiskt.

Däremellan ska jag ha ett businessmöte med en jättestor internationell tidning och oroas lite över vad jag ska ha på mig för skor.
Inte ur fashion-synpunkt men ur bekvämlighetssynpunkt. De jag gillar är sneakers eller har klack. Men det är ganska tacky att ha skor med klack som klickar över kontorsgolvet som jag bara förutsätter är i parkett eller nåt annat fashionabelt och medialt.

För övrigt ska jag, i vanlig ordning, köpa upp mig på lemon curd och sånt töntigt för rätt som det är så är hösten här och då gäller bara te och scones för annars drabbas man av vansinne.

Tips till Londonresenären: Afternoon Tea på The Wolseley.
Ett måste.
Jag tar varje chans jag kan att gå dit och visa upp mig slash stirra på eliten.
Plus avnjuta deras förträffliga te som serveras i silverkanna, och med en ytterst komplicerad sil till. Sånt uppskattar jag kanske mer än något annat här i livet, när det kommer till stunder av livsnjutning. Komplicerade och exklusiva sätt att inta sitt te på.

I morgon alltså.
Rainn Wilson.
Sedan te på minst två olika nivåer.

Owen och Jennifer och Keanu och dem

På begäran. En avläggning från Amsterdam:

Jennifer och Owen är mycket riktigt aktuella med Marley & Me, en film om en olydig jycke och hur den får paret att “inse vad som är viktigt här i livet”.
Fick se en snutt, jag har alltså inte sett hela filmen, men någonting säger mig att barn och familj är det som är “viktigt här i livet”.

Något ditåt kanske Owen Wilson också insett eftersom han var på gott humör. Jennifer också. Jag har träffat/hört/intervjuat henne en gång tidigare och då såg hon ut att vara under tortyr. Hon svarade kort och stelt på alla frågor, strök håret ur pannan i tid och otid och såg vädjande på sin presstjej.
Nu var hon på relativt gott humör. Hon sa att hon hade sett Anne Franks hus och att det var great. Sedan hejdade hon sig lite, på att Rachel-sätt och tillade “I mean, not great as in great but…uhm…great…to see!”

Keanu Reeves. En härlig kille. En fritänkare. En man som inte låter konventioner stå i vägen. Aktuell i höst med en remake på The Day the Earth Stood Still. Han spelar utomjordingen som kommer till jorden för att säga åt oss att ta det lugnt. Han tror på utomjordingar, Keanu. Han tror på övernaturliga saker också. Men han verkar ha humor. En finska sa “Du är gladare nu än de tidigare tre gångerna jag träffat dig. Jag vet att du haft det svårt men det har aldrig varit lika lätt att tala med dig..” varpå Keanu avbryter med ett “Yeah, och jag undrar vems fel DET var!”

(Han syftar på att det var“medias” fel, för att de inte lät honom sörja ifred.)

Otack är världens lön!

Det här är A och jag när jag ringer ägaren till en antikaffär på Bondegatan.

Vi står utanför affären där ägaren glömt att ta in en antik (?) spegel efter stängningsdags.

Det står en prislapp på den, nere i högra hörnet: 650 kronor.
Den hänger på väggen, mot gatan, utanför affären.

Kan ju vara trist att bli av med, liksom, tänker vi.

Det står ett mobilnummer på dörren, som jag ringer.
Man ska vara snäll mot sina medmänniskor, tänker jag stolt. Här på söder håller vi ihop.

Då utspelar sig följande konversation:

– Hej, jag heter Caroline och står utanför din butik. Jag ringer bara för att tala om att du glömt ta en spegel. Den kostar 650 kronor. Tydligen.
– Ojdå. Jaha! Var är den nu då?
– Den hänger kvar, jag speglar mig i den just nu.
– Ah, okej, du vet restaurangen Harvest Home längre upp på gatan?
– Ja.
– Kan du gå dit?
– Vaddå? Vad händer där?
– Du kan ta spegeln och lämna in den där. Fråga efter X eller Y. De är gamla kompisar till mig. Det är min son som varit slarvig när han stängt butiken.
– Uhm…
– Kan du göra det för mig?
– Kanske…men är det inte bättre om du ringer någon av dem och ber dem hämta din spegel då?
– Nej, men de har så mycket att göra just nu. Det är många middagsgäster. Så kan du göra det för mig så ringer jag dig sen, okej?

Otack är världens lön.
Snällhet genererar bara i mer jobb.
Sådan är dagens lärdom.

Hi Lo Country

Dagens höjdpunkt: klappa minigris.
Dagens lågvattenmärke: sju timmars väntan på tre minuters intervju med Rolf Skoglund.

Gjorde inspelningsreportage för “Vi hade i alla fall tur med vädret – igen” hela dagen. Kom till Norrköping klockan tio, för en tur till Kolmården.
Lämnade Kolmården sju och en halv timme senare.

Dagen i stort:
Rolf Skoglund i hawaiiskjorta och shorts. Skojfrisk man. Drog jokes mest hela tiden.
Claire Wikholm i kulturtants-outfit (pensionärsvarianten) med bylsig gul tröja. Lite lätt irriterad över alla människor som skockade sig runt inspelningen. Dock proffsig – ställde upp på foton, satte replikerna alla gånger.
Och så en husbil på det.

Jag skulle aldrig ha tålamod att göra film. Fem timmars jobb för cirka 2 1/2 minuters användbart material.
Jag var sjukt uttråkad stundtals. Då satte jag mig på marken med benen i kors och ansiktet i handen som en femåring “på mammas jobb”, ungefär.

Å andra sidan fick jag ju klappa minigris, get och kamel på Kolmården.
Kamelen hette Putin.

Det var en händeserik dag.

Sötaktiga dofter och sliskiga hundvalpar

Ingen vila, ingen ro. Idag Hugh Jackman (stilla dig, mitt hjärta. Stilla!) i morgon Claire Wikholm.

Succélivet knallar på, med andra ord.

Kom precis innanför dörren. Det är faktiskt helt möjligt att göra en europeisk stad på en dag, tycks det.
Jag fick fyra timmar “ledigt” i Amsterdam idag, efter alla intervjuer, innan det var dags för hemresa. Knallade runt i shoppingdistriktet som luktade “sötaktigt” hur jag än vred och vände mig.

Alltså, jag trodde det där med coffeeshops var en grej som man kanske skulle se lite här och var, inte precis överallt.
Precis överallt!

Hela Amsterdam känns som en enda stor motsägelse; de finaste hus och de lulligaste hamnar och kanaler man kan tänka sig.

Plus sunkiga, illaluktande hampa-affärer i vartenda hörn, med salt- och pepparströare i form av ballar eller bröst, och så vidare och så vidare.

Jag blev sjukt trött på det hela.

Och det bara under fyra timmar.

Sen åkte jag hem. Då och då fingrade lite på min anteckningsbok i fejkläder som det står AUSTRALIA på, under flygresan. En promo-gåva från filmbolaget. Hade i och för sig hellre mutats med någon Wolverine-grej men det är inte så att jag klagar.

Jag fick en bok också; Marley & Me, men satan vad den verkar usel. Böcker med hundvalp på omslaget och captionen “How the world’s most disobedient dog showed a family what really matters” måste ju bara lämnas till närmaste Myrorna.

Nå!

I morgon gäller inspelningsreportage från Vi hade i alla fall tur med vädret II.
Inte lika glamoröst kanske, men garanterat lika spännande. Ser särskilt fram emot att hänga lite i Claires närhet. Kolla så tuff hon var när hon var ung! Daaaaamn….