Det här är A och jag när jag ringer ägaren till en antikaffär på Bondegatan.
Vi står utanför affären där ägaren glömt att ta in en antik (?) spegel efter stängningsdags.
Det står en prislapp på den, nere i högra hörnet: 650 kronor.
Den hänger på väggen, mot gatan, utanför affären.
Kan ju vara trist att bli av med, liksom, tänker vi.
Det står ett mobilnummer på dörren, som jag ringer.
Man ska vara snäll mot sina medmänniskor, tänker jag stolt. Här på söder håller vi ihop.
Då utspelar sig följande konversation:
– Hej, jag heter Caroline och står utanför din butik. Jag ringer bara för att tala om att du glömt ta en spegel. Den kostar 650 kronor. Tydligen.
– Ojdå. Jaha! Var är den nu då?
– Den hänger kvar, jag speglar mig i den just nu.
– Ah, okej, du vet restaurangen Harvest Home längre upp på gatan?
– Ja.
– Kan du gå dit?
– Vaddå? Vad händer där?
– Du kan ta spegeln och lämna in den där. Fråga efter X eller Y. De är gamla kompisar till mig. Det är min son som varit slarvig när han stängt butiken.
– Uhm…
– Kan du göra det för mig?
– Kanske…men är det inte bättre om du ringer någon av dem och ber dem hämta din spegel då?
– Nej, men de har så mycket att göra just nu. Det är många middagsgäster. Så kan du göra det för mig så ringer jag dig sen, okej?
Otack är världens lön.
Snällhet genererar bara i mer jobb.
Sådan är dagens lärdom.
- Postad 2008-06-27
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 10
Recent Comments