Jazzhands

Hail the knasboll!

Se vilken tossig herre!
Se bara på hans tokiga hår!
Och hans spjuveraktiga blick!

Han ser ju bara för knasig ut, inte sant?

Han heter Herr Mackapär (Dustin Hoffman, egentligen) och äger en magisk leksaksaffär. Där har alla leksakerna eget liv, och barnen kommer dit och hänger som om det vore en ungdomsgård – leker med alla saker utan att köpa något. Herr Mackapär är okej med det, eftersom han är en knasboll som älskar barn och stoj.
Hans biträde Molly (Natalie Portman) älskar Herr Mackapär som en far.
Han är som ett stort barn, och älskar att busa och leka och smita ifrån ansvar. Såsom barn gör. De små egoistiska liven.

En parantes:
Jag är ett fan av magi, som vana Jazzhandsläsare vet, men just den biten (titeln till trots) är onödig att ens kommenteras, eftersom det aldrig förklaras, leksakerna är bara “magiska”.
Sånt hatar jag. I Harry Potter gör man i alla fall små försök till sammanhang (“de är på en trolleriskola”, till exempel).

Men vad jag förundras över mest vad gäller filmen Den magiska leksaksaffären är ..

1. Om ungar verkligen gillar gamla gubbar som beter sig som obstinata 5-åringar. Vill man ha en vuxen man i David Lynch-frisyr som bästa lekkamrat? Jag skulle känna obehag, tror jag. Men jag kan ha fel.

2. Kan man, som Molly, jobba flera år med en stor jättebaby? Förlorar man inte förståndet efter ett tag och går bersärkagång med “den magiska revolvern”?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen