SL is for SLeaze

I vissa kretsar är jag den sista på jorden som upptäckt Second Life. I andra är det jag som breakar nyheten om att SL finns, och att du, ja även du, kan besöka denna parallella 3D-värld på nätet. Allt du behöver är dator, bredband och en viss fäbless för dvärgar.

Visst kan man, som jag, roa sig med att undersöka hemliga slott, gå på piren i Clown Town eller skaka loss på någon vänlig pub. Men på just den typen av ställen är det alltid tomt med folk. De allra flesta går på sexställen, lättklädda beach partyn och olika klubbar med adult-teman.

Det handlar om virtuell sex. Avatarer som klär av sig nakna och get down to the nitty gritty. Gick jag C-kursen i socialantropologi idag istället för 2002 skulle jag skriva en uppsats om det här. Fenomenet är intressant men det roligaste är att läsa de nöjda kundernas kommentarer. En kund är i och för sig lite missnöjd med det hela och föredrar “real virtual sex”. Tänk efter en extra gång på det uttrycket.

…Och så ett ord från sponsorerna: “The Taunt Hair Shack is now open on tropical Taunt Island! New hairdos for Hot Hookers, Sexy Slaves, and Frisky Females!”

Är det…?

Om Stålmannen bara vänder handflatorna lite så är det klockrena jazzhands han har där på bilden. (Är f ö road av diskussionen om den olyckligt placerade Florida-halvön i bild. Snackas fortfarande om den på vissa bögforum i världen, har jag förstått.)

Den här filmen är tråkig

Golden Globe-slam till filmen Dreamgirls? Obegripligt. Att klaga på att folk sjunger i tid och otid är kanske som att kritisera en stumfilm för att det är för lite snack, men allvarligt talat- det sjungs verkligen i tid och otid. Och jag har inga problem med musikaler per se. Men jag ogillar sjungna repliker. I alla fall en masse.

Men okej, det kanske inte är det stora problemet.
Beyoncé. Hon är naturligtvis jättevacker. Men mer än så krävs inte av henne. Och det är ju tråkigt eftersom hon ska föreställa en slags nickedockeversion av Diana Ross, som bara gör som hon blir tillsagd innan han en dag reser sig upp och går. Det där “reser sig upp och går” som hade kunnat vara hennes dramatiska moment i filmen är för övrigt inte särskilt upprivande. Hon får det till en beauty show. Good work! Men är det värt en Golden Globe? Me thinks not.

Alla hyllar Jennifer Hudson i rollen som Effie White (fat girl som inte platsar i gruppen men som har bäst röst. The story of the tjejband). Kankse är jag känslokall men jag blev inte särskilt rörd av hennes stora nummer där hon sjunger “What about meeee?” och wailar på ett sätt som jag anar ska uppfattas som rörande och dramatiskt. Grym röst, yes. Skådespeleri? Sådär.
Hur som helst: skittrist film. Trots inslag av jazzhands.

Inte alls den nya mannen

Det har skrivits om den nya James Bond. Han är den nya mannen, enligt kultursidor i kvällstidningar. Hur vet jag inte riktigt. (Och för övrigt fattar jag inte det där med kronologin – Casino Royale ska förklara hur Bond blev Bond, den skrevs innan de andra filmerna men utspelar sig i nutid? Jag har väl missat nåt.)
Men det jag vet är att manusförfattaren till Casino Royale är stort 24-fan (liksom jag!) och har tagit vissa cues från Jack Bauer i sitt skapande. Jack Bauer, å andra sidan, har formats efter Bond. Samma initialer. Mördade fruar. Uppvaknanden från döden. Och så vidare. Och framför allt gillar de att döda båda två. De är skickliga på det, men banne mig om de inte njuter av det också.
Fleming skapade en hjälte som var respektabel. Innan dess var spioner inte hjältar. Föregångarna var detektiver som Philip Marlow och Sam Spade, men de tog sig ju an jobben för pengar eller för att en vacker kvinna bad dem om det. Bond och Bauer utför sina jobb “for the greater good”. De har både en dubiös moral men alltid med the love of one’s country i siktet.
James Bond var en efterkrigshjälte, mitt i kalla kriget (Obs! Referens till detta i Casino Royale!). Bauer en slags efter-9/11-hjälte. Same same.
Bond och Bauer blir ofta tillfångatagna av masterskurkarna. Torterade. Oftast i samma veva som skurken bjuder på lite info om den ondskefulla planen som är på gång. men båda JB behåller sitt lugn och de har de agentkunskaper som behövs för att slå sig ur knipan.
Ytterligare Bond/Bauer-parallell: i “I hennes majestäts hemliga tjänst” går Bond under jorden. Han reser till Japan för att hämnas sin frus mördare, får minnesförlust och låter världen få veta att han är död. I filmen åker han till Vegas. Bauer stannar i USA och drabbas av precis samma öde.
Sedan har vi Jason Bourne. Också JB. Agent. Baserad på romankaraktär. Mördad fru (och barn!). Gillar att döda.
Tre varianter på James Bond. Alla jobbar de i ensamhet. För din skull. Frågan är: behöver vi dem alla tre?

Giganternas möte

Ännu ett odödligt och allt igenom guldkantat klipp från Kennet. Det är upplagt för billiga skämt, typ “Jag vill minnas att Jason Donovan såg lite annorlunda ut på 80-talet?” eller rätt och slätt “Jason har inte åldrats lika väl som Kylie”.
Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att två giganter träffas på en scen och sjunger duett. Sånt är bra och mycket jazzhands. Kylie kan vara sexig och shake her booty, men hon kan också sjunga tillsammans med en groda och ser inget förnedrande i det alls. Och det är det ju inte, tvärtom. Kylie har fattat grejen med sexy girl next door. Ge killarna lite ass, tjejerna en look och kidsen, tja, en show? Därtill kommer föräldrarna som i en liten tjej i samsång med en groda ser något harmlöst och årets julklapp till sina barn. Fatta målgruppen! Fatta miljonerna! Fatta säljsiffrorna och Kylies popularitet!
Det är inte för inte som man kommer att tänka på Skurt. Våran mesta världskändis (appropå Kylie) kronprinsessan Victoria nekade honom den årliga tv3-träffen för att hon hade för mycket att göra. Hon har inte fattat det där med sexy next queen.

Den nya mannen

Såg förresten Running with Scissors idag (Det är nåt som inte stämmer, på svenska). Jag tänkte på två saker. För det första hela grejen med att författaren till boken som det hela bygger på blivit stämd av familjen han porträtterar som hävdar att allt är lögn. Själv säger Augusten Burroughs att allt är sant, givetvis, men också att han trodde att den syster som porträtteras som den “normala” och den som han får bäst kontakt med, skulle bli glad. Att hon skulle tycka att det var kul.
Jag fattar den grejen. Att man tror att alla vill få sin story berättad. Med eller utan halvsanningar. För att få någon att nicka intygande/empatiskt/whatever och därmed få en slags minivälsignelse. Men i samma veva som Burroughs ger sin favoritlåtsassyster en autobiografisk klapp på axeln och ett “ser du, vi var normala” så outar han också den enda familj hon känner som nutcase. Hans historia är hennes historia är deras historia. Knepigt det där.
Den ståndpunkten (“Jag trodde hon skulle bli glad”) intresserar mig mycket mer än vad som är sant eller inte i boken/filmen. Allt annat är liksom entertainment.
Det andra jag tänker på kan ingen undgå att tänka på: Joseph Fiennes! Att den här mannen kan ha en sån stiff brorsa. Att man inte ser fler läderbögar på stan förresten? Vore det socialt acceptabelt att ha lösmustasch och läderkepa skulle jag, om jag vore man, anamma den här looken direkt.

Are those jazzhands?

Och för er som vill se lite jazzhands in action:
Här

Lite galenskap är bra för business

Det här med Mel Gibsons trailer. Det är egentligen väldigt mycket jazzhands över det om man tänker efter. Och med jazzhands menar jag the show must go on.
Så här: när George Michael åkte fast för osedlighet gjorde han det bästa PR-stuntet någonsin och passade på att komma ut, vägra be om ursäkt utan istället bah “Det här är min lifestyle, varför ska ni döma mig?”. Och så spelade han in 24/7 och hånade/hyllade poliser i den där videon.
Populariteten sköt tydligen i höjden efter det.

Mel Gibson åker fast för rattfylla och råkar yttra ett par antisemitiska uttalanden. Ooops. Svårt att göra en George Michael med de förutsättningarna. Men han försöker. Så istället för offentlig avbön så kör han på att lite galenskap bara är mänskligt. Inte bara mänskligt, utan charmigt. Jag må vara galen men jag är också charmig. Och dessutom måste showen fortsätta. Vem vet hur många miljoner som östs in i projektet Apocalypto?
Så Mel Gibson sticker in en bild på sitt egna funny self i trailern. Den är nu hans svar på George Michaels 24/7. Och from the looks of it, plus at Apocalypto hittills fått galet bra kritik överlag, så ser han ut att ha lyckats.

http://www.apple.com/trailers/touchstone/apocalypto/

(Glad Mel med fullgubbeskägg, cigg och Jack Nicholson-grin kommer efter 1:46. I klippet med det pudrade mayafolket och precis innnan den skrikande apan).

Jag hör inte vad du säger

Appropå Liza Minelli förresten. Gillar verkligen det här klippet från Kennet. Hon sjunger låten Quiet Love på teckenspråk om “a woman who is in love with a man, and the man is deaf and dumb”. Det görs alldeles för lite dramatiska låtar nu för tiden.
Teckenspråk!?
Här är en kvinna som inte är rädd för att beträda den så kallade gränsen. Pretantiös eller överdramatisk? Tja, signaturen Sofakinglee har inga problem med det hela i alla fall:
“I first saw her sing this song way back in ’87 on the Ultimate Event concert, she still sings it with so much meaning and brings a tear to my eye everytime.”
Varför kan jag inte låta bli att kolla detta klipp? Jag vet inte.

Jag öppnar mina händer

“Jazzhands” är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.
En underbar gest, som sagt. Förekommer i en lång och lätt plågsam scen i Little Miss Sunshine. Och givetvis Cabaret. Liza Minelli är grym på jazzhands. Hon var det i alla fall innan alkoholen tog överhanden.
Jazzhands anses på många håll vara ett exmpel på dålig smak. Det är grymt klichéartat och, som sagt, förknippat med pinsam vaudeville och Turteatern i Farsta. Men det är utan tvekan den totala entertainergesten och därför heter min blogg Jazzhands. För att min blogg kommer att vara all about entertainment. och för att min kompis Sofia insett att jazzhänder förekommer i långt många fler filmer och tv-serier vi båda ser på än något annat entertainmentfenomen. Stay tuned för bevis.
Dessutom är mina händer alltid öppna. Jag välkomnar er.