Buljongfadäsen och den bortlagda fracken

Har börjat älska Downton igen. Lite av samma skäl som jag tröttnade på den under säsong två; alla dessa världsliga bestyr!

Som här. En buljongfadäs. En buljongutmaning mellan två husor. Hjälp!

Och vem kan säga någonting annat än att det är RENT FÖRARGLIGT när fracken är borta!

Ja, det kan tyckas som petitesser naturligtvis men är det så stor skillnad, i effekt sett, på detta och mina egna dagliga små problem? Det är fullt på Harvest Home så jag får gå någon annanstans och äta middag. Tröjan jag fick i julklapp var för stor och måste bytas. (Här skulle man ju gärna haft en kammarjungfru som kunde göra ärendet åt en). Och så vidare.

Antar att storheten ligger i det lilla. Som alltid.

Julen

Julen. En tid då folk försvinner. Reser bort. Lämnar stan. Blir otillgängliga.
Går till fiskaffären och tror att jag är smart som går dit när de öppnar. Det är jag inte. Eller, jag är lika smart som tjugo andra personer som trängs i den lilla butiken. Jag önskar att jag var en av dem som köpte hela julbord till hela familjer men jag köper sill för två personer. Skäms nästan när jag ber om det.
Går hem, kollar på teve. Hittar på ärenden åt mig själv. Knäcker nötter. Skriver bok. Tröttnar på bok. Tittar på bilder av Den riktige Christopher Robin (till höger) och förundras över sakers tillstånd.
Som att man blir äldre och äldre men julen tappar aldrig i betydelse.

Besatt-teve

Jag älskar Gift vid första ögonkastet. Det är fascinerande och fantastisk teve. Berts enorma rädsla för närhet. Emily och Mathias kaotiska hem och liv. Mikaels stora barnlängtan. Och mitt i allt detta – jakten och den enorma törsten efter kärlek som alltså gjort att dessa par lagt ödet i händerna på ett expertteam och låtit andra välja matchningar åt dem. “Perfekta matchningar”. I alla fall i teorin. Och kanske också praktiken – i alla fall två av tre par verkar ju genuint förtjusta i varandra. Någonstans ser jag inte Bert och Ellen passa ihop men hoppas ändå. Åh, kan det inte bli måndag snart.

Quizza lugnt

Vaffan! Bottennotering. Sjunde plats. Irriterad.
Men det var gästquiz och innehöll sjukt mycket franska stumfilmer och annan skit som man inte vill slösa utrymme i hjärnan på att kunna.
Så.
Till det sett så var sjua okej.
Vi fick ändå en ask gröna kulor i pris.

Vintern som aldrig kommer

Har drabbats av någon slags arbetsleda utan like. Man skulle kalla det skrivkramp om det inte vore för att jag inte tror på skrivkramp utan, liksom Coenbröderna, enbart på hårt arbete.
Jag jobbar inte, skriver inte, ligger mest raklång på soffan och tänker på skrivandets värdelöshet och meningslöshet. En existentiell skrivkris, detta. Tänker att Åsneprinsen måste bli roligare. Nej, sorgligare. Nej, roligare. Nej, sorgligare. Både roligare och sorgligare?
Känslan blir mig övermäktig och i helgen har jag precis en månad på mig att få den klar för då ska den in till förlaget. Tack för mig.

Jamenvisst!

Det kommande

Hänger upp kulörta lyktor.
Tar fram julslingorna och lägger dem omsorgsfullt längs fönsterblecken.
Bläddrar i receptböcker. Markerar kakor och tårtor med post it-notes.
Skriver inköpslista.
På söndag är det min dag. Då är det fest. Då kommer spänningen, förväntan, glädjen, tacksamheten och slutligen Den Stora Ödmjukheten.
Som alltid.

Sömnlös och ett år äldre

Idag är det min tur. Att bli glad och rörd över födelsedagshälsningar på Facebook, att få grattis-sms och att bli ett år äldre.
Det är också min tur att vara jetlaggad och vaken mitt i natten för att sedan somna lagom till att övriga landet stiger upp och går till jobbet. Hemkomst. Firas med ett bang.

Dagar som kommer

Vi fick parkering precis tvärs över gatan, R hade bokat bord och L körde bilen. Vi åt chowder och lobster roll på östkustsrestaurangen. Lobster roll är en festlig skapelse. Alltså, som varm korv med bröd fast hummer istället. Och så smält smör till.
Jag var glad, jag var lycklig. Utsikt över gatan i West Hollywood. Vänner som skrattade. Jag tänkte “jag har tur”.

Det var också Linnéas sista dag här vilket gjorde det hela bitterljuvt. Hon drog för några timmar sedan och även om vi ses i veckan så känns det lite ensamt.

Så snabbt man vänjer sig vid varandra. Så snabbt vanor formas.

När efterrätter kom in hade R – rara R! – ordnat så att jag fick ett tänt ljus eftersom vi officiellt firade min födelsedag tidigt.

Jag kände mig ödmjuk. Bortskämd med vänskap. Tänkte på relationen som är vänskap, ett band som formas av minnen, erfarenheter och samtal. Hur underbart det är.

Och sedan åt jag glass med kolasås.

Perfect 8

Provar kjol. Köper kjol. Känner mig som en åtta. Alltså siffran åtta. Stor uppe, stor nere. Funderar på mer SoulCycle. Lämnar tillbaka kjolen.