At the Hyatt Hotel, Midtown, NY

Finns det något ensammare än att vara själv i ett hotellrum av medelprisklass, på tolfte våningen, i en storstad när natten sänker sig över staden men jetlagen säger att det är middagstid? Ja, det skulle väl vara om hotellet låg i en småstad då.
Å ena sidan – jag har ett underbart jobb. Jag får resa överallt, träffa folk och se platser jag annars aldrig hade sett. Just nu är jag i New York.
Å andra sidan – jag har inga kollegor och hotellsängarna är alltid så ödsligt stora.

När pappa dog var jag i en dimma. Jag reste till Venedig, på jobb, och fick bo på det lyxigaste hotellet. Det låg precis vid vattnet. Det var det ödsligaste och ensammaste jag kunde gjort. Jag stod vid fönstret, såg solnedgången spegla sig i vattnet, och grät.

Tanken att resa iväg ter sig alltid god och lockande men många gånger, i verkligheten, består den i att blicka ut från ett hotellrum av medelprisklass där alla andra verkar på väg någonstans utom du.

The Loved One

Den dagliga problematiken med medicinerna är: ska jag ta de lugnande men som gör mig slö så att jag inte kan skriva, eller ska jag ta de ångestdämpande som är starka och gör att jag kan skriva men som jag håller på att få slut på?
Meditation och andning är mitt andra vapen. Inte jätteeffektivt, ganska slött än så länge men jag samlar mina arméer bäst jag kan. Jag gör mitt bästa. Några övningar varje dag, ofta under tårar. Hela grejen om att man lever i sin egen kropp är tuff. Det här är den enda kropp jag har, det enda sinnet jag har, de enda känslorna jag har. Does the mind rule the body or does the body rule the mind. Jag blir galen på hur vissa tankar – de är bara tankar, för Guds skull – får direkt effekt på min bröstkorg. Trycket, kvävningen, andningen och sedan tårarna.
Vad är det du inte kan släppa, frågar den vänliga rösten på inspelningen. Fråga dig själv, kärleksfullt och vänligt, vad det är du inte kan göra dig fri ifrån? Vad är det din kropp behöver?
Och då blir jag tvungen att stänga av. Jag andas för häftigt, jag gråter och känner hur armarna förlamas. Och jag vet ju att med samma logik borde en positiv, försäkrande tanke ha motsatt effekt på kroppen. Jag borde kunna “do the opposite“, för att ta en Seinfeld-referens. Tänka på den kärlek som ändå riktas mot mig från olika håll. De vänner, den familj, som låter sin värme skina på mig, trots allt. Trots tårar, trots kamp. Och där, en sekund, känner jag den. De varma blickarna, de vänliga kramarna, deras ärliga hjärtan. De finns.

“Forget it Jake, it’s Chinatown…”

Det regnar över LA idag. Det passar mig faktiskt rätt så bra. Å ena sidan har solen den där inbyggda känslan av att man “borde gå ut” och “göra något”. Ett skandinaviskt symptom. Och visst har det en viss effekt också, varmt solljus mot ansiktet öppnar upp för lite mindfulness-tänkande om att man är här och nu, jag är LA, staden som jag ser som min, och jag känner doften av nybakade mandelcroissanter från Bouchon Bakery och jag lever.
Men jag gråter, jag har ett stort hål i mitt hjärta som alltid finns där, ibland växer det och ibland krymper det. Att jag brottats med depressioner i flera omgångar borde inte komma som en överraskning för vana Jazzhandsläsare. Eller Inte helt hundra-läsare för den delen även om just den biten är rätt så nedtonad och gravt underdriven i boken. Jag bär helt enkelt på en kronisk sjukdom och ibland gör den att jag vill dö. Även om det är sol ute och även om jag är i LA och även om jag kunde, om jag hade aptit, äta en gudomlig mandelcroissant. Jag har ett chip i hjärnan som hela tiden låter mig veta att döden är närvarande, och meddelar att valet är mitt.
Regnet ger mig mer tillåtelse att vara. Att försöka, verkligen försöka, sätta mig på ett café, beställa te med vad som försöker vara ett amerikanskt leende, och gå in i texten, någonting, vad som helst som är utom mig och inte inom mig. Det finns mycket jag skulle kunna mindfullnessa om och vara glad och tacksam över. Att jag inte, som farbrorn jag såg igår, har en sjukdom som gör att jag måste andas genom en syrgastub. Att jag har ett bokkontrakt. Att jag har en fin lägenhet. Att jag har ett jobb som tillåter mig att vara i LA. Jag vet, jag vet. Jag borde känna glädje över detta. Hade det varit någon annan hade jag ruskat om denne och sagt DU har så mycket att LEVA FÖR. Men jag hade också vetat att det inte spelat någon som helst roll. Ångest bryr sig inte om omständigheter. Ångest bara är. Precis som vädret. Precis som regnet som faller över LA idag när jag sitter på det venezuelanska caféet och försöker att andas. Det kommer och går som den vill och det är fruktansvärt att aldrig någonsin kunna vara beredd.

Jag lever/jag lever inte

Det går upp och ned. Det är papegojsvaret som jag upprepar igen och igen när någon vänlig själ frågar. Jo tack, det går upp och ned.
Men så är det, det är det ärliga svaret utan varken överdrift eller underdrift. Och det hör ju också sjukdomen till. De tunga morgnarna som inte klaras utan tre olika mediciner som gör mig å ena sidan slö, för slö för att känna dunket och flämtet, men å andra också rätt hopplös. Så mycket dag kvar på dagen, så lite ork. Om morgnarna vill jag helt enkelt inte leva. Så är det. Men kanske klarar jag mig en timme till. En timme till. Kanske om jag tar mig ut, om jag sätter mig bland folk. Ett anonymt, nervöst ansikte bland andra anonyma, inte så nervösa ansikten. Om jag tar en kopp te och tänker på andningen. Den svala inandningen, där i lungan, kom igen lite djupare och inte bara på ytan, försök igen. Försök. Och sen värmen i utandningen, stillheten i utandningen. En sekund av stillhet. Försök fånga den igen. Sekunden. En minut till. Jag lever en minut till. Tio minuter till. Jag lever tio minuter till. Jag försöker att leva en timme till.
Men så kan en lucka uppstå någon gång där under eftermiddagen när morgonen är förbi och solen skiner på klockan som visar att nu är jag i alla fall på andra sidan morgonen, den delen av dagen som är på väg mot kvällens stillhet. Det är den stillheten, den stunden jag försöker fånga, försöker ratta in som när man letar efter en klar signal på radion. Få in den där signalen som gör att man kan andas utan att flämta och tänka på döden. Funkade igår, funkade i förrgår. I en timme satt jag i parken och andades. Åt en croissant. Kunde till och med skriva. Hittade den, hittade signalen, hittade språket, tonen. I en timme satt jag i skuggan, omgiven av gräs, människor och sol och tänkte inte på döden utan livet. Igår och i förrgår. Och då började ändå båda dagarna med gråt och förtvivlan. Sådan är sjukdomen, sådan ser den ut. Denna jävla sjukdom. Den som är dödlig om man inte behandlar den väl, den som är förödande hur man än behandlar den. Men sen kommer kvällen och då får jag ta min armé av sövande, lugnande, ångestdämpande och orosdämpande och då kan jag kanske inte direkt skriva, det blir jag för trött för, men låta kroppen vila. Och kanske också hjärnan. Och sedan tar jag min insomningstablett och är glad och tacksam över att ännu en dag är över.

A black eyed dog he called at my door

Så här är det med ångest, den smakar metall. Den sitter fastskruvad över bröstet som en metallskena över tanden i tandställningen som man drar åt lite, lite, lite i taget. Som en sträckbänk. Mer och mer pressar den på så att metallsmaken når halsen och sedan munnen.
Smaken är kall men känslan är brännande och varm. Som ett upphettat metallblock pressat, pressat mot bröstkorgen.
Ångest betyder säkert massor med olika saker beroende på vem man pratar med men för mig är ångest en brännande, rivig rörelse i bröstet som strålar ut i armarna, gör dem alldeles matta, som strålar ut i ryggen och förlamar den, och som brinner upp i halsen och fattar ett tag om den och gör det svårt att andas. Andningen blir till flämtningar, flämtningarna får pulsen att slå snabbare och hjärnan svarar med att säga att nu är det fara, nu är det fara för ditt liv, Caroline. Men vilket liv? Så här orkar ju ingen leva. Säger min hjärna och får min puls att höjas ännu mer. Döden får inte vara ett alternativ. Men vilket alternativ finns till ångesten när den väl sparkar in alla dörrar, tränger sig på och tar över andningen, känslorna och den flämtande, gapande, kämpande känslan av överlevnad.

Jag har haft ångest förut. Jag har haft kliniska depressioner förut. De har tagit mellan tre till sex månader att få bukt med. Är man optimist så tänker man “ja, men sen försvann de ju” men det har jag inte råd att kosta på mig den här gången. Jag har inte det. Jag har inte orken det kostar att vara optimist. Det är dyrt, det kräver massor i energi och tankekraft. Jag är fattig på sånt just nu, mitt kapital räcker bara till att gå upp ur sängen, gå ut i kvarteret, sätta mig och räkna minuterna tills jag får ta min nästa dos medicin.

Jag är tacksam, det är jag, för vänners råd om att gå ut i solen, röra på sig, handla ett doftljus, köpa något lyxigt eller vad det nu kan vara och visst vet jag att man menar väl, visst vet jag att det är av välmening och visst vet jag att för vissa människor så är det en hjälp, det är ingenting jag förringar. Det skulle det  vara för mig också, om jag vågar vara optimist, om den dagen kom då jag orkade mer än att bara existera, bara gå runt med ångestens händer om min hals, utan känslan att det inte finns en utväg.

Fre 4 oktober

“If you know someone who’s depressed, please resolve never to ask them why. Try to understand the blackness, lethargy, hopelessness, and loneliness they’re going through. Be there for them when they come through the other side. It’s hard to be a friend to someone who’s depressed, but it is one of the kindest, noblest, and best things you will ever do.”

———-

Förr

En intervju från en tid som inte längre finns.
Foto av Emily Dahl.

Kanske

Kanske åker jag till Santa Monica idag.
Men jag tror inte det. Jag tror att jag stannar i kvarteret.
Precis som igår.
Precis som i förrgår.
För jag orkar ingenting annat.
Igår glömde jag att äta lunch.
Sen glömde jag att äta middag.
Men tyvärr glömmer jag aldrig att jag existerar.

Snart

Det är soligt, säger Roni, min bästis i LA. Packa lätt. Kanske en sweater till kvällen bara. Ska jag ta med mig löpardojorna eller är det bara för optimistiskt? Jag har inte sprungit en enda gång den här sidan av sommaren. Verkligheter har kommit i vägen. Kollapser på olika sätt. Hinder och utmattningar. Har någon någonsin kartlagt hur många olika sorters utmattningar det finns?
För mig finns det i alla fall alltid en medicin som fungerar och det är att åka till Los Angeles. Mina stråk, mina kvarter, den första tuggan på churrosen på Disneyland. If all else fails, go to Wales. Så sa den där professorn på engelska institutionen, han som skojade om “I’ll have a whiskey and do you have any juice/use for my wife?”. Det stämmer inte i mitt fall, if all else fails go directly to LA, don’t even think about it twice.

Jag har i och för sig aldrig varit i Wales.

Under en annan himmel

Tänker mycket på min begravning. Drömmer till och med om den. Har av någon anledning sovit på soffan och inte i sängen de senaste nätterna. Då kan det hända att jag någonstans mitt emellan sömn och verklighet känner det varma, mjuka mot ryggen och först tänker att det är så fint att sova bredvid någon man tycker om och sedan, när det går upp för mig att det inte är så det ligger till så sköljer en känsla av instängdhet och sorg över mig. Här ligger jag i min kista. Ska den vara öppen? Nä, antagligen stängd. Med något inramat foto på locket, som på mormors begravning. En påminnelse om ett flyktigt ögonblick som en gång var. En bråkdels sekund som kameran fångade och där känslan varar för evigt.
Kommer det att skrivas någon runa? I så fall av vem? När man bläddrar bland runorna (och det gjorde jag senast igår) så verkar de ofta skrivas av folk i periferin, som jobbkollegor eller handbollstränare. Är det för att de har distansen att se ett liv bland andra liv, inte ett liv som inte är som andra liv?
Jag bör bränna upp mina gamla dagböcker naturligtvis. Men några av dem har faktiskt varit riktigt inspirerande att läsa och en hel del gamla dagboksanteckningar kom med i Inte helt hundra. Stycket där jag försöker springa tills jag stupar och “äta nyttigt”, vilket jag tolkar som att steka saker som heter “grytbitar” innan jag fattar att de heter det just för att man ska ha dem i grytor och låta dem koka i flera timmar.
Jag vill inte ha några sår eller ärr. Jag vill heller inte dö av någon långt utdragen sjukdom, då ligger det mig mycket närmare till hand att svälja en näve piller istället. Och begravningen hoppas jag blir spektakulär. Inte glad, inte “gråt inte för mig, jag har det bra nu” utan precis tvärtom. Feelbad som om Michael Haneke hade regisserat den, helst. Inte helt fräscht att hyra gråterskor men jag skulle gärna ha med några katolska inslag av den mer teatraliska sorten. Jag vill ha utsläppt hår så att det ser ut som om jag flyter i vatten. Jag vill vara Ofelia där i kistan, drunknad av både vatten och olycka. Jag kan tänka mig att jag skulle fylla några rader i kyrkan ändå. Sen skulle det bli kyrkokaffe och då skulle jag ju gärna se att man höll spontana tal. Drog sin bästa Hainer-story på amerikanskt manér. Några från gymnasiet skulle kunna berätta om hur jag startade vattenpistolskriget mellan SAM-arna och ekonomerna. Någon annan om hur jag älskade att spela spel men hatade att förlora. Sen skulle tårtan ätas, kaffet drickas och så skulle livet gå vidare. Det är det trista. Att allting går vidare, till och med döden.