Finns det något ensammare än att vara själv i ett hotellrum av medelprisklass, på tolfte våningen, i en storstad när natten sänker sig över staden men jetlagen säger att det är middagstid? Ja, det skulle väl vara om hotellet låg i en småstad då.
Å ena sidan – jag har ett underbart jobb. Jag får resa överallt, träffa folk och se platser jag annars aldrig hade sett. Just nu är jag i New York.
Å andra sidan – jag har inga kollegor och hotellsängarna är alltid så ödsligt stora.

När pappa dog var jag i en dimma. Jag reste till Venedig, på jobb, och fick bo på det lyxigaste hotellet. Det låg precis vid vattnet. Det var det ödsligaste och ensammaste jag kunde gjort. Jag stod vid fönstret, såg solnedgången spegla sig i vattnet, och grät.

Tanken att resa iväg ter sig alltid god och lockande men många gånger, i verkligheten, består den i att blicka ut från ett hotellrum av medelprisklass där alla andra verkar på väg någonstans utom du.

• Postad 2013-10-14
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None