Jazzhands

At the Hyatt Hotel, Midtown, NY

tumblr_mkzfa76fGM1rm0kxlo1_1280
Finns det något ensammare än att vara själv i ett hotellrum av medelprisklass, på tolfte våningen, i en storstad när natten sänker sig över staden men jetlagen säger att det är middagstid? Ja, det skulle väl vara om hotellet låg i en småstad då.
Å ena sidan – jag har ett underbart jobb. Jag får resa överallt, träffa folk och se platser jag annars aldrig hade sett. Just nu är jag i New York.
Å andra sidan – jag har inga kollegor och hotellsängarna är alltid så ödsligt stora.

När pappa dog var jag i en dimma. Jag reste till Venedig, på jobb, och fick bo på det lyxigaste hotellet. Det låg precis vid vattnet. Det var det ödsligaste och ensammaste jag kunde gjort. Jag stod vid fönstret, såg solnedgången spegla sig i vattnet, och grät.

Tanken att resa iväg ter sig alltid god och lockande men många gånger, i verkligheten, består den i att blicka ut från ett hotellrum av medelprisklass där alla andra verkar på väg någonstans utom du.

Etiketter None

  • Annika, 3:22 pm October 14, 2013:

    Stor igenkänningsfaktor på det där.
    Jag har tänkt bli bättre på det där att sitta ute på restaurang själv – i många länder är det faktiskt rätt trevligt och det går att prata med random människor då. Annars kan man alltid sitta med en bok.

    Men att resa mycket är, oavsett hur glamouröst det verkar och oavsett hur bra man är på att ta sig ut och ändå vara runt folk, ensamt i längden.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen