Jazzhands

En sann historia

Det här är faktiskt alldeles sant. Och för att klargöra: jag tar det hela på fullaste allvar och ligger i träning. Jag vill inte att folk ska vara arga på mig.
(Klicka på Anders Rydells fina blogg och läs under What’s eating…Av uppenbara skäl kan jag inte blogga om det själv)

  • Postad 2007-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Falskt alarm

Det där om att Dr. Alban bytt namn och numera kallar sig Luther Martin är falskt alarm. Lesson number one: dubbelkolla alltid källor.
Men okej, om han fortfarande heter Dr. Alban (och i ärligthetens namn, varför ändra ett sk. “vinnande koncept”?) var håller då hans comeback hus? Vad var det jag bevittnade där i slutet på mars egentligen?

  • Postad 2007-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Hit the road, Jack (inga spoilers!)


Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par – till och med för Heroes – lite för mystiska sammanträffanden. Men ändå ser jag fram emot “Volume 2”, om det nu blir någon. Om inte annat så för att jag nyligen fick reda på att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie från Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än två rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska…men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sånt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

  • Postad 2007-05-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 26

Etiketter None

Wedding Crashers


Var på bröllopsmiddag igår (tredje på ett år!). En annorlunda spin denna gång med gående bord (nice!) och trollkarl till efterrätten. Han hade svart Weird Al-peruk, glasögon, knaständer och fejkad “utlänsk brytning”. Körde olika grejor som att trolla fram saker ur rockärmen och sånt. Ett gäng whizkid-barn satt längst fram, åt glass och skrek saker åt honom i stil med “Jag såg hur du gjorde!” och “Du hade den i andra handen ju!”.
Barn alltså. Som de njöt att sätta dit trollkarlen igår. De älskade varje sekund av det.
Gillade också när trollkarlen sa “Här i svenneland” och en liten gosse påpekade att det faktiskt heter Sverige.
Eller när han körde ett “Ånej hjälp! Kniven går rätt igenom armen på mig! AAARGH” och gossen bah “Meh, om det hade varit på riktigt hade det kommit blod ju.”

  • Postad 2007-05-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

The Chow Must Go On

Eftersom ingen plockat upp mina tv-intervjuer (kan man inte lägga ut dem på nåt sätt? Just nu har jag en bunt sköna intervju-tapes bredvid mig i betacam-format. Ingen jag kan använda) så kan jag avslöja det stora scoopet som Chow Yun-Fat avslöjade i min intervju, som kommer att gå till historien bland mina topp fem-bästa (tillsammans med HP Baxxter i Scooter)

Jag frågade nämligen i stort sett alla intervjuoffer vad det mest pirataktiga de gjort i hela sitt liv var. Vissa var jävligt boring, som Naomie Harris som sa “Jag har rest mycket” och Jerry Bruckheimer som bah “Well, att göra den här filmen var i stort sett som en piratresa”.

Men Chow var på fnissigt humör, gillade mig och min Goonies-tröja. Han var hungrig och pratade skitmycket om lax efter att jag hasplat ur mig att vi äter sånt i Sverige. Han hade ett litet entourage av små, punkiga kineskillar i rummet som kanske haussade upp stämningen, vad vet jag.

För på min fråga tänkte han lite, fnissade och viskade sedan, med ena handen runt munnen: – Konkubiner!

Att ingen plockade upp det klippet alltså…är ju synd. Minst sagt.

  • Postad 2007-05-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Vår kvinna i LA

Körde LA-dag idag, min första “lediga” dag innan jag åker hem imorgon. Började dagen på gym tillsammans med min LA-vän Roni, stort som Gallerian ungefär. Kände mig som en LA Lady. Har aldrig sett så många plastikopererade kvinnor på en och samma plats i hela mitt liv. Alla har samma, läskiga Jocelyn-what’s-her-name-leende.
Sedan sallad på Whole Foods som är mitt alldeles egna Tiffanys, för alla som läst och älskat Breakfast at Tiffany’s. Ett ställe där allt är dyrt, fint och ouppnåligt, dit man kan drömma och känna att “nothing bad could ever happen to you”. Whole Foods är visserligen inte särskilt dyrt i jämförelse med Tiffanys, de säljer, som namnet antyder, mat. Allt är organiskt och vackert. Salladsbaren är rörande komplett.
Sedan var jag tvungen att förstöra allt genom att dricka en chokladmilkshake. Idiot.
Köpte ett par Stan Smith. Säljkillen var lite concerned och hintade ett par gånger att de var men’s shoes. Jag sa att det var ok. Jag sa att jag var en classic girl och då sken han upp och erkände att han tyckte att tjejversionerna av Stan Smith är skitfula. Sant. Se vad lite ärlighet kan göra.
Jag ska snart ladda upp bilder från röda mattan. Verkar inte som om de hamnar någon annanstans. Måste researcha den där coola dvärgen. Största regret: att inte prata med coola dvärgen.

  • Postad 2007-05-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Mellan Österrike och Brasilien

Tillbaka från Disneyland! Jag har stått upp i tio timmar nu, utan lunch och middag. Det är sängdags, trots lockande förslag om lite midnight snacks i baren halv tolv.
Det var madness. Galapremiär i Disneyland ikväll för Pirates. “Alla” var där; Johnny, Orlando…alla. Plus en massa stars av varierande kaliber. Jag tog kort to prove it men har tyvärr inte med mig grejen som gör att jag kan ladda upp dem på datorn. Sådan är jag.
Men jag bjuder på några highlights från kvällen innan jag svimmar av i sängen:

* Ian Ziering (Steve i Beverly Hills 90210) hälsar till Fredrik och Filip och ber att de ska ringa honom.
* Jag och Misa Oka (Hiro i Heroes)!
* Jag pratar med Vilmer Valderama och pokar hans lillebror i magen.
* Johnny Depp i snyggjeans och grön skinnpaj. Gotta love it.
* Natalie från Dixie Chicks. Sååå cool! Jag ska bli som henne. Starting now.
* Jag med kamera framför röda mattan, säger “Här står jag i Disneyland…blah blah blah” medan två freakiga pirater smyger på mig bakifrån och försöker sno mitt halsband. Jag freakar ur och skriker så att kameramännen garvar. Blir säkert ett roligt klipp. Hade jag varit känd hade det blivit extramaterial på min “best of”-DVD.
* Jag pratar med en gammal skurk från 24, som bara jag kände igen. Till och med han blev imponerad. Han bah “Boy, you did your research!”, och jag bah “No, I’m just a 24-fan. Now tell me more about CTU.” Jag vet inte vad han heter. Men i morgon när jag inte är halvdöd så kommer jag att veta.

Bilder finns i kameran. De ska uploadas. ASAP.

För alla som gillar sånt: läsare av Jazzhands är från och med idag bara ett handslag bort från den där snygga dvärgen i Pirates. Jag tror att “little people” är termen de föredrar, även om hans proportioner snarare antydde att “midget” är en mer korrekt ord. Han var i alla fall snygg, och jag har en jättefin bild på honom när han posar och typ säger att pirater rockar. Han har sin egen action figure så att han är ingen att fnysa åt. Vad han heter? Lägg ned, jag måste sova nu.

  • Postad 2007-05-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Your loss, not mine

Både fyran och trean backar. Fools.

  • Postad 2007-05-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 10

Etiketter None

Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som cp-tysken som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna “för jag fattade inte det” när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit “because she always asks me for help around the house”.
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen…ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade “I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask…but can I take a photo?”

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah “Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!”. Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ “Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland”. Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

  • Postad 2007-05-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som en snubbe som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna “för jag fattade inte det” när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit “because she always asks me for help around the house”.
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen…ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade “I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask…but can I take a photo?”

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah “Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!”. Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ “Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland”. Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

  • Postad 2007-05-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 12

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen