Jazzhands

The State Within

Min lägenhet är emot mig. Den är passivt-aggresiv mot mig.
Vattenkokaren är värst. Det är ledaren. Vi utför en ständig, tyst kamp varje morgon. Jag fyller honom med vatten och säger åt honom att jobba. Han svarar med att flippa upp locket, som om han gav mig fucking fingret. Jag smashar honom i fejan, trycker ned locket på honom. Locket åker upp igen så vattnet inte kokar klart. Jag stänger locket och stirrar. Vattnet kokar. Jag vänder mig om och locket åker upp igen. Det är krig.

Samma med brödrosten. Åker upp hela tiden. Vägrar rosta klart. Får ta till våld. Det gillar den, den jäveln. Så bränner han mitt bröd som hämnd.

Duschen växlar mellan varmt och kallt och garvar mig rakt i ansiktet. Jag svarar med att skruva åt munstycket på honom så han inte kan säga ett ord. This is war!

Men i natt mobilierade de sig allihop, och tog ut sin hittills värsta hämnd genom att låta en hylla ramla ned.

Svin. Jag svarar med att sparka sönder den såklart.

  • Postad 2007-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Alla dessa högtider


“Har du börjat julpynta ännu då?” frågade frisören som fägade mitt hår idag.

(En parantes bara: var färgar man håret bäst? Hur många bilder och foton jag än tar med till frisören blir det ändå aldrig den färg jag vill ha. Jag brukar säga “samma färg som kolasås” och så får jag en hårfärg i apelsinnyans)

Jul. Ja, det är väl en okej högtid antar jag. Men Halloween blir jag bara irriterad på. Och alla hjärtans dag, det är kanske den mest irriterande “högtidsdagen”.

Jag undrar varför man inte har en dag som firar vänskapens band istället. En dag då man skickar kort till sina vänner och talar om hur mycket man tycker om dem. Eller presenter. Vänskapens dag.
“Varje dag är vänskapens dag” säger säkert någon varm och trevlig person i kofta och tofflor.
Nej, det är det verkligen inte, säger jag. Vissa dagar får man ta skit från sina vänner, vissa dagar är man den på andra sidan luren som måste trösta någon som gråter och andra dagar är det man själv som ringer “Vad-ska-jag-göra”-samtal tre på natten. Då är det inte läge för vänskapliga ömhetsbevis.

Jag såg nyss Superbad. Det kanske har nåt med Vänskapens dag att göra. Men alltså, verkligen. När ska vi fira nåt som verkligen betyder nåt. Halloween, my ass.

  • Postad 2007-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Insikter


Jag börjar fatta saker. Jag ser grejor. Helt plötsligt bah “Aaaah…okej.” Det har att göra med att jag läser böcker, målar, är jätteledig och tillbringar mesta tiden i ett meditativt stadium.

Jag sätter på musik, som får mig att nicka och tänka “Ah, men det är sant.” Det är meditativt.
Som “Everyday is like Christmas Day without You, it’s cold and there’s nothing to do” (EBTG)
Som “How can you miss my lovin’ when you never needed it” (Love) och andra banala sanningar.

Plus att jag är sist i hela världen med att höra Calexico.

Jag behöver blandband. Gör blandband åt mig! Varför är det så svårt att få tag i ett hyggligt blandband nu för tiden? Förr fick man ju blandband lika ofta som en förkylning. Man fick truga på folks ens ihopsamlade låtar. Men nu få man tigga. Jag behöver ett blandband.

Ett som jag kan lyssna på medan jag målar, helst. Just nu har jag återgått till att måla på väggen. Jag målade skitmycket på väggen förut. Man tror att det är en slags förstörelse. Folk som ser det blir rädda. Men det är faktiskt bara att sudda ut, om det är blyerts, eller måla över.

Just nu målar jag porträtt av tuffa tjejer. Jag har gjort Nancy Sinatra och Dolly. Jag ska göra Lauren Bacall också.

De ska påminna mig om att man inte ska ställa upp på att bli förminskad och förnedrad. De ska påminna mig och att vara tuff.
Att reduceras till att stå på knä och be någon att få tillbringa tid i dennes närhet är bara mongo. Att förminskas, och att bli den som säger “Vad du vill. När du vill” får inte hända. Mer.

  • Postad 2007-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

You Da Bomb!


Jag har köpt en bombarjacka. Jag tycker i alla fall att det är en bombarjacka. Okej, inget huliganmärke utan värsta Swedish design catwalkmärket Göran Sundberg. Men visst kan det väl vara en äkta förortsbombarjacka för det? Eller?
Vissa skeptiker har höjt rösten (i min närvaro) och påstått att catwalk och förortsbombar inte kan gå hand i hand. Att det är som när punken blev haute couture och i samma stund lade sig ned och dog.
Jag kallar det bombarjacka. Jag har sett den bäras med mjukisbyxor och gympadojor. Jag tycker den är skittuff. Leve min nya jacka.

  • Postad 2007-11-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

Den skuldbelagda njutningen


Den här bilden kom upp när jag sökte på “guilty pleasure”. Ja, varför inte. Men jag önskar att mina hemliga njutningar var lika eleganta och stilfulla som damens. Guilty pleasures är sällan vackra. Det är ju det. De är fula, det är därför vi smusslar med dem. Att äta cheddarost framför Hem till gården, till exempel. Eller att läsa Grottbjörnens folk på något slags allvar.
Jag fabulerar lite nu. Inget av det där stämmer in på mig. Även om jag verkligen, verkligen saknar B-såpan Sunset Beach.
Det finns guilty pleasure-filmer. Så finns det vanliga, hederliga guilty pleasures. jag försöker mörka mitt, jag brukar inte låtsas om det när det kommer på tal. Men jag konsumerar en sjukt mängd glossy tjejtidningar, gärna utländska, som alltid står under pinsamma “Women’s Interests” på flygplatser.
Jag har alltid en stor hög hemma som jag försöker gömma, “städa bort” eller helt enkelt maskera genom att lägga dit några gamla samhällsmedvetna tidningar eller någon Vanity Fair.
Man kan helt enkelt inte läsa skiten. Och ändå plöjer jag artiklar som “How to Look Good in bed”, “Make the Mini Work for You!” och “Amazing proposals” som om det inte fanns någon morgondag.
Guilty pleasures. Jag tror det är okej. Det vore värre om jag slutade skämmas och tyckte det var helt okej att läsa “What Your Man Wants You To Known About Sex” innan sängdags.

  • Postad 2007-11-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Den förbjudna frukten


Det finns filmer man inte får gilla. De är för sentimentala, de är för svenniga, de är helt enkelt för usla.
Man får inte gilla dem. “Guilty pleasure” kallas det. Filmerna man måste se i smyg, och ursäkta sig för om man blir påkommen med att ha dem framme.
Jag vill uppmana alla att träda fram och erkänna sina “guilty pleasures”. Gärna med motivering. Därför att tillsammans kan vi då få fram en lite finare bild av mänskligheten. Vi är kanske inte så hårda och komplexa som vi tror, eller vill tro. Vi har också simpla känslor, såsom glädje, längtan och sorg. Det finns vissa filmer som stimulerar dessa känslor hos oss, fast vi vill inte erkänna det.
Jag vet en film som får mig att känna både musikglädje, hjärtesorg och lycka. Min förbjudna film heter Grease. Många kallar den skräp. Jag säger inte emot dem. Men jag tycker om den. Jag blir glad av att se fyrtioåringar spela gymnasieelever, sjunga trallvänliga sånger och agera banalt.
Jag gillar också budskapet: Det bor en tuff tjej i spandex i oss alla.

  • Postad 2007-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 28

Etiketter None

Kvällen då allt blev luddigt


Den här mannen måste vara trevligast i Hollywood. Och jag gissar det därför att jag åt middag med honom igår. Han har också en galet snäll flickvän. Jag vet det för att hon och jag delade stol.
Jag var bjuden på en galen middag igår kväll.

Jag satte mig med två män som gjort indierullen Hannah takes the Stairs. De var snälla. Kent Osborne, som spelar med i filmen, skriver också manus till Spongebob Squarepants. Han reciterade också sina fem repliker i filmen School Ties, hans största framgång i filmvärlden hittills. “Jag säger ‘Men borde vi inte…’ men där blir jag avbruten av Ben Affleck”.
Bredvid mig satt en skäggig man i glasögon. Han hette Patrick White och är på festivalen med en knasig skräckfilm med Robert Englund. Den heter Jack Brooks: Monster Slayer. Han kallade Toronto Filmfestival för “en bunt kuksugare”, eftersom de inte accepterade hans film men sedan ändrade han sig och sa att det var en fin festival.
Nå.
Nu till det viktiga. Wes Anderson var där. Han var både social och asocial på samma gång. Han pratade artigt med alla som ville, men helst ville han gulla med sin art school-brud. Vid ett tillfälle, sent på kvällen, efter x antar drinkar, tog han henne diskret på bröstet. Hon protesterade inte.

Jag hälsade på honom. Vi skakade hand. Han sa att han kom ihåg mig från Venedig. Jag tror honom inte, men blir ändå glad för hans artiga ljug.

Men jag pratade desto mer med Jason, som delar min fascination för magi! Jag säger ju det. Det är det nya stora. Läs bara nästa nummer av Bon. Ute 22 november.

Jasons tjej är inte lika imponerad av tricks men myckert road av det. Vi pratade länge om The Magic Castle i Hollywood som vi har besökt alla tre. Jason berättade att Roman Coppola, hans kusin, har “uppfunnit” ett magitrick som han nu äger rättigheterna till. Fantastiskt. Sånt imponerar stort på mig.

Hur, var och varför jag blev inbjuden till den här fantastiska och ytterst exklusiva middagen är fortfarande ett mirakulöst mysterium. Things are looking good again for old Caroline Hainer?

  • Postad 2007-11-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Mitt försvar och hans försvar

Den är rätt virrig den här krönikan, det håller jag med om. Men bilden är ju fräck (fortfarande). Sedan vill jag bara säga att jag själv aldrig kallat mig tv-expert. Det är det andra som gör. Appropå den ironiska kommentaren…

  • Postad 2007-11-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Beviset…

…för att jag har för mycket läppstift och att jag var på Spy Bar och minglade med Wes igår.

  • Postad 2007-11-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Wes, Sir!


Igår började filmfestivalen för mig.
1. Jag såg min vän Ps film Ritalin. Jag var den enda i salongen som kom enbart för förfilmen och inte Persepolis. Filmen var fin. Men det var märkligt att se den. Personlig anknytning = märkligt sätt att se en film.
2. Gick till Spy Bar. Var panelhöna ett tag innan Mattias Dahlström kom. Sedan var vi panelhönor tillsammans förutom att han känner alla som någonsin kommit i kontakt med filmfestivalens tidning de senaste fem åren. Det blev en del “Hej…!”.
3. Wes Anderson kom dit.
4. Fatta!
5. Han satt i soffan, i hörnet, längst in i det som kallas “Gubbrummet” av folk som vet.
6. Han hade en tjej med sig. En arty tjej. Konstskoletjej. Knasigt hår och svart tunika med brodyr.
7. Hon gullade med hans hand hela tiden.
8. Uppskattades inte av mig.
9. Wes hade brun manchesterkavaj och matchande byxor. Han och de andra i hans entourage: Jason Schwartzman med brud, och Wes’ art school-tjej, drack varsin shot.
10. Shot!?
11. Jag hälsade på Jason. Jag sa “Du minns inte mig men vi sågs i Venedig”. Han bah “Visst minns jag dig”. Om det är sant är han en toppkille, om det är lögn är han likförbannat en toppkille. Vi pratade i typ två minuter innan en annan tjej tog över.
12. Spanade ett tag efter möjlighet att köra samma grej med Wes (“Du minns inte mig men…”) men han satt för inträngd i sitt hörn plus att art school-tjejen vakade över honom.
13. Nöjd ändå.
14. Taxi hem.
15. Drömde att jag bodde i ett hus med Joaquin Phoenix, Ginnifer-what’s-her-name och Katherine Heigl. Vi är låtsassyskon. Mattias Dahlström kommer på besök men han trivs inte i storfamiljen, där vi äter tillsammans och Joaquin kallar mig “Cash” (mitt inofficiella smeknamn). I slutet av drömmen visar det sig att Joaquin inte är den han utger sig för att vara, han är egentligen placerad hos oss av FBI eller CIA och Mattias hade rätt i sin skepsism hela tiden.

  • Postad 2007-11-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen