Jazzhands

Fuck.

Nu har jag kommit till stället då hela min roman plötsligt känns helt usel. Jag har raderat flera tusen tecken, känns det som. Meningar som känns tillgjorda, konstiga och märkliga (“Jag hann bara tänka att hans näsa var för stor för hans ansikte och att jag ändå aldrig skulle duga i hans ögon, som var blå“).

Å andra sidan har jag dessutom raderat en knippe stycken som känns precis motsatta, helt banala och ogenomtänkta (“Jag försökte få till en ätstörning men det gick inte eftersom jag, när det väl kommer till kritan, är alldeles för lat och odisciplinerad”).

Vi behöver resa till ett isolerat ställe, mitt överjag och jag, och bara skriva klart hela shitten och inte kolla bakåt en enda gång förrän det är dags.

Jag stänger av mobilen, screenar mina samtal och drar ned persiennen. Det ska författas här på Bondegatan. Nu.

  • Postad 2009-01-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Yessssss…..

  • Postad 2009-01-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Två dåliga filmer

Oftast vill man skriva mer, men just idag är jag ytterst nöjd över den korta längden på filmrecensioner som City kräver. Ser man så ruttna filmer som Disco-daggarna och Bröllopsduellen så vill man bara skriva “Nej!” och inget mer.

Kan daggmaskar spela instrument? Nej, inte ens i den bästa av alla fantasivärldar. De har ju inga armar! Kan de spela instrument på film? Ja, om den är tecknad, från Danmark och ändå så usel att man inte bryr sig om den lilla detaljen.

Vill tjejer gifta sig? Tja, de vill de väl. Vill de gifta sig så gärna att om ens bröllop skulle råka inträffa på samma dag som ens bästa väninnas, så blir man ovänner och är redo att sabba allt för den andre? Ja, om man är amerikansk kvinna, tydligen. Enligt någon dåre till manusförfattare.

Sånt där är det svårt att slåss mot, alltså. Då vill man, som sagt bara skriva “Se De ofrivilliga istället” och inget mer.

  • Postad 2009-01-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

P3 Populär kl. 11:15 onsdag 14 januari

Dags för mig att vara med i “styrelsen” i P3 Populär igen. Det blir ett bra program. Jag vet det för jag vet vad vi ska prata om och jag är pepp!

Verkligen.

Lyssna om ni kan. Mogge heter medtyckaren.

…och här är en fantastisk tag som A fångat upp.

  • Postad 2009-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag tar tillbaka allt

Avbön.

Jag tar tillbaka allt.

Jag skulle hellre sitta av en och en halv timme på världens tråkigaste kontorsplats än att spendera en och en halv timme med de discosjungande daggmaskarna. Herregud. Allt som höll mig kvar i biostolen var löftet om arvode.

Allvarligt.

  • Postad 2009-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Idag går det bra

Skriver fantastiska texter i rasande takt:

Framtiden i framtidsfilmer i vår. BAM! Klar!
Varför eyelinern är bästa sminket. Swosh! Klar!
Filmrecension: Synecdoche (som jag slutligen, efter mycket om och men, väljer att se som ett missfoster of a film och ger den bottenbetyg). Done.
…och slutligen filmrecension av Danny Boyles Slumdog Millionaire. Mycket bra film, men kanske inte Golden Globe-värdig. Check.

Nu, dagens andra arbetsuppgift, se en tecknad film om ett gäng daggmaskar som startar discoband (röster av E.M.D.) och med Bert Karlsson som “Promotorn”. Vissa dagar avundas man ju inte alla dessa rbetare som sitter på sina kontor, helt enkelt. Boo-jay!!!

  • Postad 2009-01-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Män med maskingevär


Såg Gomorra. Är nu därför ganska opepp på jobbresan till Rom i februari. Jag ska vara där över alla hjärtans dag är det tänkt.
Själv, utan sweetheart.
I tjänsten.

Det lät som en ganska skön idé först, men nu tänker jag bara att jag ska hamna mitt i en uppgörelse och råka få en kula i axeln och/eller en planterad påse vitt pulver i bagaget. Gomorra är skitläskig. Italienska turistbyrån måste hata den. Saviano kanske har lyckats skapa sig ännu en fiende i dem?

En annan grej: vad är grejen med maffiakillar i alla länder och varianter, och deras fascination för Scarface? Jag har sett det så många gånger förut. Scarface är ju en loser.

Jag fattar att man identifierar sig med the underdog, och självklart drömmen om snabba cash och odiskutabel hierarkisk superstatus. Men han förlorar ju allt eftersom han är så girig. Det måste finnas andra, rimligare idoler för maffiamännen. Men vilka?

  • Postad 2009-01-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

"Jag smiter tidigare från jobbet idag"

Om man fuskar med artiklarna man ska skriva, och smiter ifrån dem för att istället skriva på sitt romanprojekt, är man inte lite av en loser då?
Som att skolka från skolan för att ta privatlektioner någonstans.

Hursomhelst. Idag har det gått bra, jag har skrivit säkert tre sidor romanstoff och jag är långt ifrån klar. Det går skitbra. Ingen titel på boken dock och alla figurer har konstiga psuedonamn som måste bytas ut sen. Huvudfiguren har inget namn alls. Skumt, annars är jag en sån som skriver lättare om jag har ett namn, en rubrik eller en kirrad första mening.

I morgon är jag bjuden på kafferep. Man måste ha kjol på sig och ha med sig kakor. Man ska “prata civiliserat” och “kortspel är absolut förbjudet”. Stickning är däremot okej.

Tur att jag har läst Jane Austens samtliga så jag har något att tala om.

  • Postad 2009-01-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Introducing: Eugene Fougler

Kära läsare!

Jag får ibland frågor om hur man blir filmjournalist. Jag kan inte svara på dem riktigt eftersom jag varken gått journalisthögskolan eller läst filmvetenskap. Det känns dumt. Jag skulle gärna vilja säga något smart.
Socionomen och journalisten Eugene Fougler är bättre på att ge råd än vad jag är. Därför bad jag honom att svara åt mig.

Caroline

Hej aspirerande filmjournalist!

Under 80-talet var det mycket populärt att vara fotograf och frisör. Har du sett hur Tito Frez ser ut idag? Skämt å sido: just nu är verkligheten den att det ger hög social status att jobba med media, inte minst om jobbet medger att man får visa upp sitt namn och gärna sina åsikter på ett eller annat sätt. Om ett tag kanske det är något annat. Egentligen handlar det om att tillfredställa mycket elementära mänskliga behov som alla med mat i magen och tak över huvudet går och bär på: uppskattning, bekräftelse, självförverkligande.

Men om statusen för det ena ska behålla en någorlunda hög nivå är det helt avgörande det finns något annat, lägre att jämföra med, och att det höga åtnjuter någon slags exklusivitet. Kanske har du hört Mona Sahlin tjata om att statusen måste höjas för vårdbiträden och sjuksköterskor? Sanningen är ju den – om det nu vore så enkelt – att man lika gärna skulle kunna sänka statusen för till exempel läkare, och få samma effekt.

Antalet musik- och filmskribenter måste därför ligga på en lagom låg nivå för att yrkets status inte ska bli utspädd. Du hade kanske inte ens varit intresserad av yrket om det hade funnits tillräckligt många utövare. På samma vis finns det en fara i att antalet medier blir för många. Etablerade politiska journalister rapporterar redan om faran i att bloggare tar sig an tunga uppgifter som valbevakning.

Redaktörerna kommer att fortsätta upprätthålla den tröghet du upplever, kanske mest av gammal vana. De är rädda att tappa allt de gått och samlat på, de vill känna en framåtrörelse, bli bekräftade och känna uppskattning, precis som du. Vissa av dem kanske tycker att de har byggt ett präktigt kortslott som närsomhelst kan avslöjas och rasa. Kan du inte ge dem några hopp om vinster på ett personligt plan kommer de inte att låtsas om att du finns. Så strunta i själva texterna och fokusera på strategin. Ligg på hela tiden, ge inte upp, skaffa dig mental styrka, le när det behövs men visa inte för någon när du är lycklig.

Eugene Fougler

Eugene Fougler är socionom och jounalist. Han svarar på frågor inom alla tänkbara områden, gärna rörande media, mode och samliv. Maila honom på eugenesvarar@yahoo.com

  • Postad 2009-01-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Greven och Karlsson

Så här är det jämt. När jag har flera artiklar på en gång som ska kirras så uppstår alltid något slags sidospår. Just nu är jag helt fascinerad av Ny demokrati. Allt från deras fascinerande naiva lilla logo, till deras svängiga “Häng med, häng med”-låt.

“Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi”

Jag kollar en tio minuter lång informationsfilm på YouTube. “Lokalerna har vi fått gratis från en av Göteborgs största fastighetsägare, och vår fina kopieringsapparat från Canon” säger en stolt herre.

Det är lite obehagligt, kan tyckas, att man har med ord som “hatar” och “slåss” i en trallvänlig låt, mitt i refrängen sådär. Starka verb, invaggade i lallande. Mest road är jag dock över ordet “inunder”.

Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Så istället för att slutföra mina jobb, som dessutom är ganska roliga jobb, så surfar jag amazing fakta om John Bouvin (det här med att Sverige borde sänka biståndet till Afrika eftersom det bidrar till att minska barndödligheten där och det är ju, i slutändan, en dålig sak för Sverige) och citat från Vivianne Franzén. Det är helt otroligt jättekul. Tills man inser att det är på riktigt. Då blir man rädd och återgår till jobbet istället. Skrämseltaktik på sig själv = ett vinnande koncept.

Häng med, häng med!

  • Postad 2009-01-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen