Den svåra tiden

Snart kommer jag att intervjua mig själv här på Jazz, om den här svåra, introverta författartiden jag just nu upplever, då jag tvingas att gå på djupet hos mig själv, undersöka de mörka delarna av mitt inre bla bla bla.

Intervjun som var nödvändig.
Framför allt angelägen.

Snart kommer den. Och jag kommer att använda begreppet “inre resa“. Jag kommer att dra handen genom håret och prata om “en tuff tid“.

Men innan dess ska jag fila på ett embargo att presentera för min mor och min bror. Ett bindande avtal där de – mot någon form av kompensation (hembakade semlor?) förbinder sig att aldrig läsa min bok.

I morgon kör jag mitt sista gig/arbetsdag på halvtidsjobbet på förlaget. Blandade känslor, flyga utan skyddsnät etc.

Kvällen kommer därför att ägnas åt att baka paj.

Lyckad handviftning

I fredags besökte jag Cliff Barnes. Nej, jag tycker inte att det behöver någon vidare förklaring. Däremot poängterar jag gärna att man på Cliff haft samma låtlista varje fredag sedan tidernas begynnelse. Cp säger vissa, briljant säger jag. Att låta sig överraskas på dansgolvet är i mångt och mycket överskattat.

Vill man önska en låt – mot förmodan, eftersom Thriller, Så Klart och diverse schlagers redan är med på listan – så kostar det tusen spänn. Eller, nej, det kostade en tusing men det var så många som önskade så nu har man höjt priset till elva tuss.

Man får inte dansa på borden eller i fönstren, som man kunde förr. Däremot får man stå på stolarna om man vill. Och man dansar med fördel med händerna i luften. Sköna dudes i piké, svart skjorta och röd slips och ladies som dansar med händerna ovanför huvudet och böjda knän.

Utslag på den Hainerska party-o-metern? Fem av fem.
Party on, Cliff.
Party on.