Jazzhands

Ensamt freak söker

Det är möjligt att vi ska tala lite om Ensam mamma söker. Det är nog det vi ska. Och om mannen som gör alla fel – Borre.

Han menar förstÃ¥s väl och pÃ¥ pappret sÃ¥ har han “allt en kvinna vill ha” enligt gängse romcom-/Harlequinbok-uppfattningar. Han är romantisk, i alla fall i bemärkelsen gillar att säga “smÃ¥, smÃ¥ ord”, ge presenter och uppvakta med klassiska medel som blommor. Han är ocksÃ¥ inte rädd för fysisk närhet, han lägger armen om Cecilia och rör vid henne lite lätt ibland. Vid deras första möte gick han ned pÃ¥ knä och överlämnade en gÃ¥va. Samt en ros.

I senaste avsnittet, alltsÃ¥ andra avsnittet, gav han henne ett doftljus och frÃ¥gade om hon “tände pÃ¥ honom”.

PÃ¥ pappret kan “romantisk” och “fysisk” tyckas vara bra egenskaper. Han är ocksÃ¥ generös, uppenbarligen, och inte rädd för att stÃ¥ för vad han tycker. Och eventuellt känner. Han har till exempel inga problem med att deklarera att han hellre tar Cecilias kärlek än en miljon kronor. Detta i närvaro av sex andra sugna och uppvaktande män.

Men precis som stalkers ofta upplever sig själva som “ömsinta” och “romantiska” snarare än skrämmande sÃ¥ är Borres taktik helt uppÃ¥t väggarna och det är beklämmande att se hur liten hans självkännedom är. Han är ju inte den enda, förstÃ¥s. Även Hans-Erik, han som rakar av sig mustaschen och gör en Big Deal av det, är ju helt clueless och fattar inte när Cecilia försöker bryta deras dejt flera gÃ¥nger.

Det som slÃ¥r mig, och som gör mig sorgligt uppgiven, är just hur jobbigt svÃ¥rt dessa män har att lösa av situationer och pejla in sin tilltänkta partners känslor. Mannen som hyfsat självsäkert gissar att han har “halva inne” Ã¥ker ut direkt och Borre tolkar Cecilias generade uppsyn som förälskad förlägenhet. Han lever i uppfattningen att bara man uppvaktar tillräckligt mycket – och med uppvaktning menas uteslutande menlösa presenter och handpÃ¥läggning (utan att nÃ¥gon signal om att det är okej synts frÃ¥n Cecilia, i alla fall inte i rutan) – sÃ¥ kommer kärleken automatiskt förr eller senare. Ingen kvinna kan motstÃ¥ en riktigt envis man (lex stalker).
Det är beklämmande eftersom till exempel uppriktigt intresse, uppmärksamhet och lyhördhet är långt mycket mer förföriskt än nallebjörnar och tomma gester. Men det kommer snubbar som Borre aldrig fatta och världen är dessvärre full av snubbar som Borre.

  • Postad 2012-08-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Going Gonzo

Man ska ha tydliga mål här i livet och mitt är att skriva gonzoreportage, eller varför inte bli Sveriges främsta gonzojournalist när vi ändå håller på. Det är ändå reportage som besök på matteklubben och Magic Castle (Bon, finns ingen länk) som jag varit mest nöjd med.
Ja, och vissa intervjuer.
Och vissa WS-texter.
Men hur som helst, hur bättrar jag på mitt Hunter S-kapital? Svårt i dessa dagar då det ligger ytterst lite pengar i reportage över huvud taget, om de inte är sponsrade, och tidningarna håller tajt i sina strama frilansbudgetar.

Jag brukar lovorda tvÃ¥ nyÃ¥rslöften: ett konkret (“Jag ska lära mig italienska”) och ett mer filosofiskt/esoteriskt (“Jag ska bli en lugnare människa”).
Mitt konkreta nyÃ¥rslöfte i Ã¥r var att lära mig en dikt utantill. Funderar pÃ¥ den här. Mitt esoteriska blev inte sÃ¥ esoteriskt, det handlade mer om att “go gonzo” när situationen kräver det. Hittills har ingen situation krävt det.

Jävla tidningsbudgetar.

  • Postad 2012-08-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Downside

Vi ska prata om semesterkilon. Om hur spansk ost orsakar dessa. Om hur jag ser bilder på mig själv som Julia tagit medan vi går längs playan eller runt skumma keltiska fornlämningar (semester! Game of Thrones! FÖRR I TIDEN!) och jag ser mig själv bakifrån och från sidan och ser att jag ser ut som någon jag skulle kunna håna. För att personen ser ut som den gör.

Jag är en perfekt kandidat till Passformen-bloggen. Mitt två-åriga-gudbarn petar mig i magen och jag svär att han hånler.

Vi mÃ¥ste prata om att det är förödande för mig att…
1. åka till länder med ostkultur
2. förlita mig pÃ¥ genetik och arv dvs tänka att äh, mamma är ju smal och mormor hade typ inga rynkor…
3. tro att några timmars gymbesök i veckan gör det ok att äta ett halvt kilo ost i veckan.

Allt detta och hur jag bara är en skugga, en strimma, av mitt forna jag (och då menar jag mig själv som 18-åring) ska vi prata om efter i morgon för då kommer jag hem igen, från Spanien. Med ett kilo manchego i bagaget.

Semesterkilon. Damn those semesterkilon.

  • Postad 2012-08-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Say (manchego) cheese!

Dags att Ã¥ka till manchego-ostens land igen, alltsÃ¥ Spanien. Eftersom jag sÃ¥g (om) min gamla favoritkomedi Titta vi flyger alldeles nyligen sÃ¥ är det kanske pÃ¥ sin plats med ett “guess I picked the wrong week to quit my manchego addiction”.

Min gudson bor i Santiago, så det primära syftet med resan är att peta honom i magen (han är två år) och kanske sno hans näsa. Jag ämnar också att köpa hem ett kilo manchego, osten som gud och änglarna äter.

Men fel vecka är det allt, ändÃ¥. Behöver tacka nej till flera viktiga möten och pressträffar. Missar bÃ¥de visningar (hade gärna sett Searching for Sugarman, till exempel) och “events”. Men sÃ¥ är det alltid. Frilansare har ofrivillig semester och är aldrig lediga. Guess I picked the wrong week to klaga över mitt yrkesval.

Ironin i detta, i den ofrivilliga semestern, är fortfarande närvarande. Hade jag vetat att jag skulle fÃ¥ sÃ¥ här mycket jobb sekunden “alla” kom tillbaka frÃ¥n semestern sÃ¥ hade jag kanske kunnat njuta mer av ledigheten i juli. Istället oroade jag mig för att tystnaden och bristen pÃ¥ uppdrag innebar slutet. Fattigdomen. Socialtjänsten.

Istället är jag nu begravd under jobb och stressad till max eftersom jag valt att resa bort samma vecka som i stort sett alla (vi snackar åtta, nio) deadlines sammanfaller.

In the words of Alanis Morrisette: Isn’t it ironic?

  • Postad 2012-08-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Pommes fritesen som sprängdes

Har laddat ned en tränings-app nu som jag blir trött bara av att mecka med. Man kan välja om man vill bli “strong“, “lean” eller “toned” och sen fÃ¥r man ett schema som visar vilka övningar man ska göra och hur länge.

Detta förklarar jag – demonstrerar till och med – för Linnéa medan jag äter biff med bea.
“Jag har ställt in träningsappen pÃ¥ advanced”, säger jag. “Eftersom jag tränar ett par gÃ¥nger i veckan”.

Vi har girls’ night, äter middag pÃ¥ kolgrillen. Sen kollar vi pÃ¥ Blommor av stÃ¥l (Dolly!) och äter glass. Jag tar mer glass. Äppelpajglass. Supergod. Det är ändÃ¥ inte lika illa som till exempel friterat. Nu Ã¥t jag visserligen det i helgen. Och i mÃ¥ndags. Men ändÃ¥. Snart: lean!

På gymmet springer jag fortfarande bara hälften så långt som jag gjorde i våras när jag var på topp. Å andra sidan går jag till gymmet oftare. Uppskattar old school-biffen i linne och bakvänd keps. Suckar åt duden som är där varenda gång, har proffsiga träningskläder, gärna pratar med tjejerna, gärna ger tips och råd men som man ser inte är särskilt vältränad även om han verkar utgå från att han är det.

För man kan inte fuska, det är det som är det tråkiga. Jag har halv-proffsiga träningskläder. Proffsiga skor, proffsig sport-bh, halvproffsiga byxor men amatörig t-shirt. Plus att jag svettas som en nybörjare. Alltså verkligen.
“Men det är bra att du svettas”, säger Linnéa. “DÃ¥ tror folk att du är vältränad”.

Det spelar ingen roll, man kan inte fuska. Jag må vara där flera gånger i veckan men alla ser att jag inte är vältränad. Att jag numera har en tränings-app kommer göra varken till eller från.

Jag tar med bea. Snart är det bara en tidsfråga innan jag är lean.

  • Postad 2012-08-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

“Alla bär hatt”

Har börjat på bok nummer två. Den ska heta Alla bär hatt (arbetstitel) och blir en episk familjekrönika som spänner över två generationer med teman som svek, klass och drömmen om att skapa sitt eget öde.

Jag skojar inte. Detta är min nästa bok. Jag har redan börjat.
Hybris? Nah.

Rent konkret sådär så kommer min koppling till Polen in i handlingen. Jag är halvpolsk, ett faktum som påverkat mig föga fram till för alldeles nyligen då jag liksom insåg att jag ju faktiskt är halvpolsk.

Har tidigare sett det mer som en detalj utan djupare värdering eller grund, ungefär som att jag har brunt hår och är allergisk mot katt. Bara något slags ointressant fakta som inte betyder något. Mormor hade kärlkramp, jag är halvpolsk.

Men med etnicitet, även om det i mitt fall är nÃ¥got slags andrahandsetnicitet, sÃ¥ kommer ett helt paket. Just det paketet har jag inte tidigare varit särskilt intresserad av att ta emot/hämta ut pÃ¥ Posten. Men med tanke pÃ¥ de teman som jag anser vara ganska närvarande i mitt liv – mitt dÃ¥liga samvete för att jag tjänar pengar, vilket jag kompenserar genom att ge bort saker hela tiden till exempel – inte är särskilt unika för just mig utan har funnits i min familj pÃ¥ flera nivÃ¥er när jag tänker efter, sÃ¥ känns det som en bok som väntar pÃ¥ att skrivas. Av mig.

Så jag började i typ förrgår. Jag har ju skrivit en bok redan så hur svårt kan det vara att skriva en till?

Alla bär hatt.

  • Postad 2012-08-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Regn en dag i augusti

Kan sakna en tid då trettioåringar fick spela gymnasieelever på film. Nu var Travolta visserligen bara (?) 28 när han spelade med i Grease men han ser ut som 40 vilket ändå understryker det hela.

Var inte Luke Perry 32 när han axlade den generationsdefinierande rollen som Dylan McKay? Tror det.

NÃ¥.

Idag är tiderna annorlunda. Ungdomsfixering etc. Vanligtvis ägnar jag inte en tanke Ã¥t frÃ¥gor som dessa men efter att ha sett filmen med jordens alla nu levande actionstjärnor i – minus Steven Segal – sÃ¥ är det pÃ¥ förekommen anledning.

Ungdomsfixeringen. Att inte lägga av i tid. Att tro sig yngre än man är. Att tro att alla andra ska tro att man är yngre än man är. Att Sylvester Stallone tror att hans Tom Jones-ögon lurar nÃ¥gon. Men jag kan inte hata pÃ¥ Stallone, han verkar ändÃ¥ mest sympatisk i dinosauriegänget, plus att han verkar vara den enda som tänker “okej, det är ett jobb”, biter ihop och gör det. Plus att han visat att han kan vara helt fantastisk (som i Coplands) vilket är mer än man kan säga om till exempel Chuck Norris och Jean Claude van Damme.

Det är inte helt osökt, tycker jag, att dra paralleller till dagens svenska kritikerscen. Det här med att jobba för länge, inte lägga av i tid etc. Skriva att Madonna är okej men inte lika bredbent som Springsteen och det är en dÃ¥lig grej. Skriva att Superman Returns är bra fast med mycket “swish” och “boom”.

Min skräck är att bli precis så. Ha på mig kepsen bak och fram för att det är tufft. Tappa greppet.

Har därför med viss oro tänkt att bristen pÃ¥ jobb här under sommaren kanske varit ett tecken, en liten subtil signal att nu är det kanske dags att börja lägga av och istället mer snegla Ã¥t Allers och Hemmets Veckotidning snarare än StyleBy och Rodeo. Detta cementeras ytterligare när HÃ¥kan, en kompis, säger “Är inte du lite Rodeobloggarnas grand old lady”.

Har haft dÃ¥ligt med jobb. Tänkt okej, men min tid är väl ute dÃ¥. Dags för yngre förmÃ¥gor att träda fram, kanske med “provocerande Ã¥sikter” eller “ett ungt sätt att skriva” etc.

Men min oro har tydligen varit obefogad. Bara de senaste 48 timmarna har jag fått en handfull uppdrag. Min jobbrist handlade inte om att jag sakta men säkert blir Sylvester Stallone. Den handlade om att folk, vanligt folk som har vanliga arbeten och inte sitter och tänker på sånt här eller ens går och ser dålig action mitt på dagen, har haft semester och nu kommit tillbaka till sina arbeten.

Liksom jag.

  • Postad 2012-08-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Universum talar

“The birds sing of the amazement which awaits”. Well, för all del men det är ändÃ¥ med blandade känslor jag mÃ¥ste meddela världen och Jazzhandsläsarna att Inte helt hundra inte kommer ut om en mÃ¥nad som planerat utan skjuts upp till februari.

Enbart marknadsstyrda skäl ligger bakom detta, det är inte sÃ¥ att jag börjar fÃ¥ iskalla fötter (de är snarare lite smÃ¥kalla bara, sÃ¥där kring tÃ¥rna) och skriker “Stoppa pressarna!” och har mig.

Å ena sidan: okej, då hinner den bli ännu mer klar så att det finns en faktiskt, fysisk bok att tala om och inte, som nu, ett manus.
Å andra sidan: Men helvete, jag har ju bokångest nu, ska den förlängas med sex månader alltså?
(Vilket i sig innebär ungefär fem gymbesök i veckan, löpning i frustration, så det är väl inte av ondo ur den aspekten men å andra sidan försämrad sömn och ökad oro).

Jaja. I vilket fall som helst. The birds sing of the amazement which awaits och så vidare. Vi får bara vänta lite, lite längre än planerat. Fem månader eller något sånt. Och för alla ni freaks/konspirationsteoretiker och romantiker där ute så kommer den alltså ut på typ samma dag som jag träffade en person som ändrat kursen på hela bokprojektet, till det bättre, och som gav boken ett slut. Så någon stor, universal masterplan utom min kontroll finns det väl med det hela.

  • Postad 2012-08-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

100 Days of Summer


Sensommardagar, när vinden rasslar lätt i björken och när skymningen kräver en extra tröja. När körsbären har samma mörkröda färg som läppar som fortsatt dricka vin på farstutrappan långt efter att middagen ätits upp och långt efter att glöden på grillen blivit vit och slocknat.

Ingenting känns länge nog.

 

  • Postad 2012-08-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarsucken

Vaknar lite latent stressad idag, med en stress som är nära besläktad med iver. För jag vet att sommarens sista suck är i antÃ¥gande. Brorsan är här pÃ¥ sällsynt Sverige-besök och jag ser honom när det dyker upp en ledig slot i hans ganska sÃ¥ späckade schema fullt med semlor, go-cart, rea-pÃ¥-svenska-märken-shopping och köttbullar. Jag kommer att sakna honom när han reser tillbaka till Nippon. Det blir alltid sÃ¥ här. “Va, är det pÃ¥ torsdag han Ã¥ker? Men det är ju bara om en vecka!”.

Har styrt upp en middag ikväll dÃ¥ han ska fÃ¥ strömming och potatismos. Mat har alltid varit en central grej i den Hainerska ömhetsbevisartraditionen. Att ge mat, göra mat, baka. Alla dessa bevis pÃ¥ kärlek och tillgivenhet. Mormor som sa att det mÃ¥ste alltid finnas mat över när man bjudit gästerna, annars har man lagat för lite. Mormor som blev ledsen om man inte tog en andra portion. DÃ¥ frÃ¥gade hon “Var maten inte god?” med besviken min.

Så därför blev det köttbulleberg när han kom hit och det blir strömming och potatismos ikväll. Däremellan semlor som specialbeställs på Gunnarssons och NK-bageriet (varför nöja sig med en?). Matminnen, matkärlek. Jag fyller hela kylen med mat som brorsan gillar. Det är så vi gör.

Och i helgen blir det en tur till Värmdö där vännerna fåren väntar. Årets kull, årets snälla och rara ögon, små klövar som pokar och talar om att de står där, om man skulle råka ha glömt, och gärna klappas. Jag vet, jag bara vet, att det kommer att bli sommarens sista suck. Några simtag under en sjunkande sol, smaken av sommargrillat med touch av tändvätska. Jag vet att det är sommarskymning nu, precis innan höstmorgonen. Jag har redan börjat stänga fönstret om natten för att det blir kallt.

Alltings flyktiga förgänglighet, sommarens sköra värme. Vaknar med en latent stress för snart är den över.

  • Postad 2012-08-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen