Jazzhands

“Forget it Jake, it’s Chinatown…”

chinatown_quote

Det regnar över LA idag. Det passar mig faktiskt rätt sÃ¥ bra. Ã… ena sidan har solen den där inbyggda känslan av att man “borde gÃ¥ ut” och “göra nÃ¥got”. Ett skandinaviskt symptom. Och visst har det en viss effekt ocksÃ¥, varmt solljus mot ansiktet öppnar upp för lite mindfulness-tänkande om att man är här och nu, jag är LA, staden som jag ser som min, och jag känner doften av nybakade mandelcroissanter frÃ¥n Bouchon Bakery och jag lever.
Men jag gråter, jag har ett stort hål i mitt hjärta som alltid finns där, ibland växer det och ibland krymper det. Att jag brottats med depressioner i flera omgångar borde inte komma som en överraskning för vana Jazzhandsläsare. Eller Inte helt hundra-läsare för den delen även om just den biten är rätt så nedtonad och gravt underdriven i boken. Jag bär helt enkelt på en kronisk sjukdom och ibland gör den att jag vill dö. Även om det är sol ute och även om jag är i LA och även om jag kunde, om jag hade aptit, äta en gudomlig mandelcroissant. Jag har ett chip i hjärnan som hela tiden låter mig veta att döden är närvarande, och meddelar att valet är mitt.
Regnet ger mig mer tillåtelse att vara. Att försöka, verkligen försöka, sätta mig på ett café, beställa te med vad som försöker vara ett amerikanskt leende, och gå in i texten, någonting, vad som helst som är utom mig och inte inom mig. Det finns mycket jag skulle kunna mindfullnessa om och vara glad och tacksam över. Att jag inte, som farbrorn jag såg igår, har en sjukdom som gör att jag måste andas genom en syrgastub. Att jag har ett bokkontrakt. Att jag har en fin lägenhet. Att jag har ett jobb som tillåter mig att vara i LA. Jag vet, jag vet. Jag borde känna glädje över detta. Hade det varit någon annan hade jag ruskat om denne och sagt DU har så mycket att LEVA FÖR. Men jag hade också vetat att det inte spelat någon som helst roll. Ångest bryr sig inte om omständigheter. Ångest bara är. Precis som vädret. Precis som regnet som faller över LA idag när jag sitter på det venezuelanska caféet och försöker att andas. Det kommer och går som den vill och det är fruktansvärt att aldrig någonsin kunna vara beredd.

  • Postad 2013-10-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Jag lever/jag lever inte

images
Det går upp och ned. Det är papegojsvaret som jag upprepar igen och igen när någon vänlig själ frågar. Jo tack, det går upp och ned.
Men så är det, det är det ärliga svaret utan varken överdrift eller underdrift. Och det hör ju också sjukdomen till. De tunga morgnarna som inte klaras utan tre olika mediciner som gör mig å ena sidan slö, för slö för att känna dunket och flämtet, men å andra också rätt hopplös. Så mycket dag kvar på dagen, så lite ork. Om morgnarna vill jag helt enkelt inte leva. Så är det. Men kanske klarar jag mig en timme till. En timme till. Kanske om jag tar mig ut, om jag sätter mig bland folk. Ett anonymt, nervöst ansikte bland andra anonyma, inte så nervösa ansikten. Om jag tar en kopp te och tänker på andningen. Den svala inandningen, där i lungan, kom igen lite djupare och inte bara på ytan, försök igen. Försök. Och sen värmen i utandningen, stillheten i utandningen. En sekund av stillhet. Försök fånga den igen. Sekunden. En minut till. Jag lever en minut till. Tio minuter till. Jag lever tio minuter till. Jag försöker att leva en timme till.
Men så kan en lucka uppstå någon gång där under eftermiddagen när morgonen är förbi och solen skiner på klockan som visar att nu är jag i alla fall på andra sidan morgonen, den delen av dagen som är på väg mot kvällens stillhet. Det är den stillheten, den stunden jag försöker fånga, försöker ratta in som när man letar efter en klar signal på radion. Få in den där signalen som gör att man kan andas utan att flämta och tänka på döden. Funkade igår, funkade i förrgår. I en timme satt jag i parken och andades. Åt en croissant. Kunde till och med skriva. Hittade den, hittade signalen, hittade språket, tonen. I en timme satt jag i skuggan, omgiven av gräs, människor och sol och tänkte inte på döden utan livet. Igår och i förrgår. Och då började ändå båda dagarna med gråt och förtvivlan. Sådan är sjukdomen, sådan ser den ut. Denna jävla sjukdom. Den som är dödlig om man inte behandlar den väl, den som är förödande hur man än behandlar den. Men sen kommer kvällen och då får jag ta min armé av sövande, lugnande, ångestdämpande och orosdämpande och då kan jag kanske inte direkt skriva, det blir jag för trött för, men låta kroppen vila. Och kanske också hjärnan. Och sedan tar jag min insomningstablett och är glad och tacksam över att ännu en dag är över.

in-a-lonely-place-end-title-still

  • Postad 2013-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

A black eyed dog he called at my door

Så här är det med ångest, den smakar metall. Den sitter fastskruvad över bröstet som en metallskena över tanden i tandställningen som man drar åt lite, lite, lite i taget. Som en sträckbänk. Mer och mer pressar den på så att metallsmaken når halsen och sedan munnen.
Smaken är kall men känslan är brännande och varm. Som ett upphettat metallblock pressat, pressat mot bröstkorgen.
Ångest betyder säkert massor med olika saker beroende på vem man pratar med men för mig är ångest en brännande, rivig rörelse i bröstet som strålar ut i armarna, gör dem alldeles matta, som strålar ut i ryggen och förlamar den, och som brinner upp i halsen och fattar ett tag om den och gör det svårt att andas. Andningen blir till flämtningar, flämtningarna får pulsen att slå snabbare och hjärnan svarar med att säga att nu är det fara, nu är det fara för ditt liv, Caroline. Men vilket liv? Så här orkar ju ingen leva. Säger min hjärna och får min puls att höjas ännu mer. Döden får inte vara ett alternativ. Men vilket alternativ finns till ångesten när den väl sparkar in alla dörrar, tränger sig på och tar över andningen, känslorna och den flämtande, gapande, kämpande känslan av överlevnad.

Jag har haft Ã¥ngest förut. Jag har haft kliniska depressioner förut. De har tagit mellan tre till sex mÃ¥nader att fÃ¥ bukt med. Är man optimist sÃ¥ tänker man “ja, men sen försvann de ju” men det har jag inte rÃ¥d att kosta pÃ¥ mig den här gÃ¥ngen. Jag har inte det. Jag har inte orken det kostar att vara optimist. Det är dyrt, det kräver massor i energi och tankekraft. Jag är fattig pÃ¥ sÃ¥nt just nu, mitt kapital räcker bara till att gÃ¥ upp ur sängen, gÃ¥ ut i kvarteret, sätta mig och räkna minuterna tills jag fÃ¥r ta min nästa dos medicin.

Jag är tacksam, det är jag, för vänners råd om att gå ut i solen, röra på sig, handla ett doftljus, köpa något lyxigt eller vad det nu kan vara och visst vet jag att man menar väl, visst vet jag att det är av välmening och visst vet jag att för vissa människor så är det en hjälp, det är ingenting jag förringar. Det skulle det  vara för mig också, om jag vågar vara optimist, om den dagen kom då jag orkade mer än att bara existera, bara gå runt med ångestens händer om min hals, utan känslan att det inte finns en utväg.

  • Postad 2013-10-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Fre 4 oktober

“If you know someone who’s depressed, please resolve never to ask them why. Try to understand the blackness, lethargy, hopelessness, and loneliness they’re going through. Be there for them when they come through the other side. It’s hard to be a friend to someone who’s depressed, but it is one of the kindest, noblest, and best things you will ever do.”

———-

 “Choking with dry tears and raging, raging, raging at the absolute indifference of nature and the world to the death of love, the death of hope and the death of beauty, I remember sitting on the end of my bed, collecting these pills and capsules together and wondering why, why when I felt I had so much to offer, so much love, such outpourings of love and energy to spend on the world, I was incapable of being offered love, giving it or summoning the energy with which I knew I could transform myself and everything around me.”

– Stephen Fry

  • Postad 2013-10-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Förr

caroline-hainer-k-composite-magazine

En intervju från en tid som inte längre finns.
Foto av Emily Dahl.

  • Postad 2013-10-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kanske

Nick_Drake

Kanske åker jag till Santa Monica idag.
Men jag tror inte det. Jag tror att jag stannar i kvarteret.
Precis som igår.
Precis som i förrgår.
För jag orkar ingenting annat.
Igår glömde jag att äta lunch.
Sen glömde jag att äta middag.
Men tyvärr glömmer jag aldrig att jag existerar.

  • Postad 2013-10-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen