Jazzhands

Oväntat

IMG_1479
Oväntad hjälp dyker upp i form av en vän.

En gång i tiden, när jag var yngre och hade längre hår men lika stora känslor, så tänkte jag, medan jag höll andan en stund, att han kanske var min framtid.
Eller skulle kunna vara det. I en annan framtid.
Men när jag hållit andan tills jag inte kunde hålla den längre och andades ut istället så visade sig snabbt att han inte var min framtid men han var då och där.

Och nu är han här och nu.
Och från ingenstans meddelar han mig att jag är värd att älska, full av hopp, styrka och energi. Ordagrant. Det är vad han meddelar mig, vad han tycker att jag måste veta och förstå.

Vi är inte del av varandras liv på något sätt. Men plötsligt finns han där och menar det han säger. För att han vill säga det. För att han tycker att mitt lidande är “orättvist”. Ja, det är ordet han använder. Att med det jag borde kunna se och känna att jag besitter så borde jag bara kunna ta ett andetag, resa mig och lämna “tönten ångest” bakom mig.

En oväntad vän och en oväntad värme. Jag vet inte hur mycket det eller han stillar min ångest direkt men jag tänker att detta ska jag minnas, förvara någonstans i en liten del av mitt hjärta, den enda som har plats för annat än ångest just nu, och ta fram någon gång framöver. Och se på den och se att den nog skiner lite.

  • Postad 2013-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Smaken av längtan

sophiedahl_style.com
Många gånger, i stunderna då läget inte är akut men när den darrande, brännande ångesten väntar om hörnet, så har jag vänt mig till kokböckerna.
De är som serietidningar eller äventyrsromaner för mig, en plats att längta till, som man önskar fanns på riktigt. Och som jag önskar att jag levde i.
Martha Stewart-världen med smak av amerikansk hemmafrustolthet och framgång. Fast inte utan ingredienser som  bitterhet, perfektionist och längtan efter något som en gång var.
Nigella med engelsk överklass men en underklang av sorg. Och mat, bakning och tillagning för att bedöva smaken av den.
Och så Sophie Dahl och hennes välbärgade bohemliv där hela familjen leker runt päronträdet medan köttpajen reder sig i ugnen.

Jag läser kokböcker innan sömnpillren bedövar mig. Tittar på bilderna, fantiserar och längtar.

För det är min dröm. Ett stort, hemtrevligt och rustikt kök där alla alltid skulle känna sig välkomna, där oväntade gäster svängde förbi, för att de visste att de fick, och där något nybakat alltid fanns till hands.
Att möta sin älskade efter jobbet, gå förbi hallarna, vilken spelar ingen roll, plocka ut råvaror och gå hem till ett kök som är levande och glatt. Det är min vackraste och klaraste dröm.

Josefins julklapp, Sophie Dahls kokobok, ligger på köksbordet och gör mig påmind om två saker.
1. Att jag har vänner. Som Josefin. Som snappat upp min önskan och gav mig boken.
2. Att jag fortfarande drömmer om ett kök där alla är välkomna.

Och när A kommer förbi, som han alltid gör, ser han kokboken och bläddrar förstrött i den medan kaffevattnet kokar. Jag säger att jag är så glad åt boken, att jag vill laga fina grytor, härlig mat, saker man snörar och stoppar in i ugnen tillsammans med stora kvastar med timjan. Jag vill verkligen det säger jag och pekar på en bild av en ugnsgrillad kyckling.

Men vem skulle jag laga mat till? Vem skulle gästa mig?

Det säger jag inte högt till A, det tänker jag bara. Men jag säger att jag vill laga grytor i vinter, rustika saker som smakar tryggt och ömt. Han säger att det ska jag göra naturligtvis och att det kan vi ju faktiskt göra tillsammans och då gråter jag så att köksbordet blir fullt av små, små pölar.

 

  • Postad 2013-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

De anhöriga

IMG_7213Anhörig. Detta sjukhusord. Det sitter på lappar, präntas på formulär.
Det är ett vackert ord, fint på något sätt att vara någons anhörig. Någon man tillhör.
Mina anhöriga läser pamfletter om hur det är att leva nära någon som är sjuk och den sjuka är jag. Det är jag man måste lära sig att leva med, på nytt.
De läser fina saker om mig, som att de kan hjälpa mig genom att i sin tur hjälpa mig att acceptera och bekräfta mina känslor. Jag som är sjuk. Och de måste sätta människan och inte sjukdomen i centrum. Var konkret, är ett annat råd till de anhöriga. Och skuldbelägg inte er själva för det här. Men det är det nog ingen chans för. Sjukdomen spirar ju i mig, som en rot som fått fäste och vägrar ruckas på. Sjukdomen är min egen. Liksom de är mina anhöriga. Och båda måste vi lära oss att leva med detta.  Hur det ska ske för min del vet jag faktiskt inte, jag ställer mig frågan varje dag innan jag sväljer mina piller.

  • Postad 2013-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen