Jazzhands

Paralleller

Meerkat-momma-snuggles-her-baby
Mamma svimmar bakom ratten och kör bilen ned i diket. Airbagen knockar av henne glasögonen och slår upp hennes läpp. Hon förs till sjukhus och vaknar utan att se så bra. Man gör ju inte det utan glasögon.
Det finns inte mycket jag kan göra när hon ringer från sjukhussalen. Hon kan inte se så bra men hon vet inte var hon har extraparet och jag har hur som helst inga nycklar hem till henne. Hon ringer medan jag bakar småkakor, sockerkakor och päronpaj. Oreo-kakorna är redan klara. Det står en äppelpaj i ugnen. Linnéa är på plats, som alltid, och snart kommer en och annan gäst som jag har bjudit på fika.
Världar har en tendens att kollidera, kontraster har en speciell förmåga att göra sig påtagliga i de stunder då de blir som störst.
Det luktar underbart i mitt kök av kanel, vaniljstång, anis och nejlika som vi kastar ned i en kastrull med vin. Det är mulled wine. Ett slags doftkoncentrat av Den Här Tiden På Året.
Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för mamma. Jag önskar att jag hade kunnat ge henne ett par glasögon. Men jag har faktiskt ännu sämre syn än henne och hur som helst tror hon att hon får komma hem i morgon, hon mår ju faktiskt rätt så bra.
Men det får hon inte alls, säger läkarna, som vill fortsätta ha henne i salen. De tar prover och mäter saker och kollar. Hjärtrytm och blodtryck. Allt läskigt.
Och hon har ingen laddare med sig till mobilen, och hon undrar var glasögonen tog vägen. Kanske gick de inte helt sönder? Men på sjukhuset har man inte sett till några glasögon.
Jag äter bara en bit äppelpaj. Och lite kardemummakaka som jag svänger ihop i alla hast. Och det är inte ovanligt att bakning och oro korrelerar i mitt liv, ibland känner jag att det inte finns någonting annat att göra än att svänga ihop den mjukaste och mest väldoftande kaka. Men just i det här fallet råkade våra parallella världar bara ta sig de här uttrycken. Mamma svimmar och kör i diket medan jag tar ut småkakorna med hasselnöt ur ugnen. Och båda påminns vi om att livet är förgängligt.

  • Postad 2015-11-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Welcome to Snoozeville. Population: You

jvem6evwxxhhwa37n41g
Har varit supertrött de senaste dagarna. Det började nog med att jag sov så där löjligt dåligt i början av veckan, jag körde minimalt med piller och då blir det så. Sedan brassade jag på igår och i förrgår istället vilket resulterar i att jag de senaste dagarna istället varit dåsig mest hela dagen.
Har knappt gjort nÃ¥gonting alls av konstruktivt värde men har istället fikat länge med bra folk, pratat om tv-serier, uttrycket “sjuk humor” och killar som säger att tjejer har “bekräftelsebehov” och allt annat som gör livet värt att leva.
Har jobbat minimalt men har ändå lyckats få iväg en och annan text, obegripligt hur. Och skickat iväg månadens nätta lilla bunt med fakturor. Det kanske skojigaste med att vara egen företagare. Att skicka fakturor. Leka sekreterare åt sig själv. Numrera och specificera. Känna sig upprymd och viktig.
Och sedan har jag tagit en eftermiddagslur på soffan.

SÃ¥ när fotbollskillen sedan hör av sig när han vaknar och jag ligger och vilar, och frÃ¥gar “Vad har du gjort idag?” sÃ¥ vet jag att jag inte kan svara helt sanningsenligt, jag skulle lÃ¥ta som världens största excentriker. Jag skriver att jag ätit skorpor och administrerat viktiga saker. Det är inte en lögn men det är en modifierad sanning.

  • Postad 2015-11-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Uppklätt, nedklätt och den som betalar – sociala och regionala dejtingregler

first-date
Jennifer säger att hon upplever stora regionala skillnader i dejtingen. Mer uppklätt i vissa stater och städer, mer avslappnat på andra ställen. Som Kalifornien.
Nu bor hon i Tuscon i Arizona. Där klär man upp sig, enligt hennes erfarenhet. Om hon måste generalisera. Och det måste hon, enligt mig.
Sarah, däremot, som bor i en medelstor stad med småstadskänsla (Fresn0) i Kalifornien säger att hon anser att den som tagit initiativet till dejten ska betala för kalaset. Allt annat är konstigt.

  • Postad 2015-11-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Businessmöten och annat rituellt

office-meeting-boss-confusion-ss-1920
Varje gÃ¥ng jag har möte med min förläggare sÃ¥ fÃ¥r jag för mig att hon ska ha nÃ¥gon jobbig anmärkning, att hon ska dra en lÃ¥ng suck och med besviken min säga “Nu ligger det till sÃ¥ här att…” och sÃ¥ ska det uppdagas att man stött pÃ¥ nÃ¥gon slags problem med mig och/eller min text.

Vet inte varför jag tänker så. Dels är hon superrar och dels har hon, inte en enda gång hittills, sagt något sådant. Tvärtom, har alltid lämnat förlagets kontor med en slags förvånad, varm och härligt entusiastisk känsla. Så även idag när vi glatt konstaterade att vi ligger rätt bra till i tid, inte så himla mycket kvar att göra. Sätta texten, korra den när den är satt och lite sådana grejer. Jag sa att jag gärna vill dedikera boken, inte supersvårt att gissa till vem skulle jag tro, och det var lugnt. Det har varit min tanke hela tiden men jag har hållit lite hårt i den tanken. Idag släppte jag ut den.

Skickar ett mail till min amerikanska kompis Jennifer och frågar vad som gäller på amerikanska dejter egentligen. Nu för tiden. Har inte gått på en på tjugo år. Ja, jag är medveten om att jag låter som en eremit som befunnit sig i en bunker de senaste hundra åren.

Jennifer skickar ett svar där hon skriver att jag är bara för rolig. Slappna av. Det beror helt på personen. Såklart.

Ja, såklart. Men ändå.

  • Postad 2015-11-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

När smutsigt blir vackert

0254-18
Det är matchdag och jag frågar om han kommer att bli smutsig och lerig ute på fotbollsfältet.
Är det hett, frågar han.
Väldigt, svarar jag.
På morgonen när jag vaknar hittar jag ett foto på ett aningen lerigt, halvt smutsigt ben med en fotbollsstrumpa på i telefonen.
Det kan vara det raraste som hänt hela veckan.

  • Postad 2015-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det som krävdes

me
Så det som krävdes var alltså att lägga ned Tinder, skriva en roman och regelbunden långdistanskontakt med en Helt Vanlig Snubbe. Som råkar vara amerikan.
Sen blev det lugnt. Sen tystnade oron.
Regelbundenheten, gissar jag, har med det att göra. Inte vad som sägs men att det sägs. Det pålitliga, enträgna.
Och alltså, jag skrev en roman. Hallå, jag skrev en roman och den är rätt bra. Att vänta på att du, dude, ska svara på ett sms har jag ingenting till övers för numera. Jag skrev en roman, hur svårt är det för dig att svara på ett sms? Please.

Det var alltsÃ¥ det som krävdes. Till och med A pÃ¥pekar skillnaden. “Du verkar stabilare…pÃ¥ mer gott humör, mer konstant liksom.”

Ja, jag skrev en roman.

  • Postad 2015-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Sanna lögner

Ibland förvirrar jag mig själv. Det finns uttryck som jag tror är vedertagna och alldeles självklara (“alla säger sÃ¥”) och sÃ¥ visar det sig att det inte stämmer. Som “tjockislögn”, ett ord jag använt sedan tidernas begynnelse. Det syftar till lögner man tror pÃ¥ själv som används för att slippa gÃ¥ till gymmet och liknande, och som används för att för en själv ljuga om sin vikt och eventuella viktuppgÃ¥ng. Kraftig benstomme är känd sedan gammalt. Jag körde en “Jag bör inte köpa gymkort redan nu för jag kommer ju att vara bortrest i januari” när A föreslog en tur till gymmet.
På vinden hittar jag en gammal svart, stickad polo jag förträngt men i dessa Steve Jobs-tider tar jag ned den, tvättar den och sätter den på mig. Den är hyfsat liten. Jag tänker givetvis direkt att den krympt i tvätten. Möts av misstro när jag presenterar denna teori för Freddan. Jag synar och frågar om han anser att jag precis drog en tjockislögn.
Sedan googlar jag ordet “tjockislögn”. Fyra träffar varav tre frÃ¥n Jazzhands.

  • Postad 2015-11-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Drömtillvaron

dream
Hur farligt är det att drömma egentligen? Det borde finnas forskning på det. Man ska leva här och nu. Mindfulness. Men måste man inte också ha aspirationer och mål? Ja, drömmar alltså. Hur bör fördelningen däremellan se ut egentligen? Vart går gränsen mellan en härligt peppande målbild och den farligt förhöjda risken för besvikelse?

Jag och fotbollskillen har börjat odla de gemensamma drömmarna nu. Jag vet att det är skitfarligt. Ändå är det svårt att låta bli.
Skulle det inte vara fint om vi… Borde vi inte ta och… Tänk om vi kunde…
Och ja. Ja, det måste vi. Ja, det ska vi.
Och inget av det där kan man ju veta. Det är drömmar, ingenting mer. Bara drömmar. Det sköraste, det starkaste. Saker man hittar på för att förstärka ett band som egentligen inte finns.

När han föreslÃ¥r att vi bilar längs kusten och besöker nÃ¥gra av kuststäderna sÃ¥ kan jag ju självklart inte bromsa och säga “Ja, fast vi borde vänta med att prata om eventuella planer tills vi har setts och umgÃ¥tts i, säg tjugo timmar av effektiv tid i alla fall?”. Det gÃ¥r ju inte.
Och ändå vet jag att jag tar risker nu. Allt sånt här kickar ju igång känslor och erfarenheter som inte finns.

“Vi kommer att ha sÃ¥ kul”, tänker man. Hur vet man det? Det gör man ju inte.
“Jag gillar honom, vi passar sÃ¥ bra ihop”, tänker man. Detta vet jag ju heller ingenting om, vi har ju setts i typ tjugo minuter.
Allt det där är falskt. Det är projiceringar. Man börjar gilla någon baserat på de visioner och drömmar man har om personen i fråga. Det är ju riktigt superfarligt ju. Finns ingen forskning på detta?

  • Postad 2015-11-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Tre sidor långt

il_fullxfull.260598399
Till slut läste jag klart brevet. Han skriver fint. Det är ett vackert brev. Det handlar om att han börjar bli gammal och vuxen och tänker på vilka människor som inspirerar honom (hans mamma, hans bror, mig) och vilka människor han vill kommunicera med, göra stolta, berätta saker för (mig) och vilka som, efter alla dessa år, fortfarande får honom att drömma och känna sig som sitt sannaste jag (mig).

Därav kärlek. Därav orden. Därav viljan att säga dem till mig. Därav önskan.

Vi sågs ju när jag var där i september, jag träffade hans mamma och bror. Jag skrev svar till honom igår, det blev tre sidor. Jag fyllde dem med vänskaplig kärlek och värme. Jag skrev att han är min vän och jag vill att han fortsätter att vara det med allt vad det innebär, att man är delaktig i varandras liv. Och det vill jag vara, och det kändes fint att mena det och inte skriva något sådant bara för att vara snäll.
Sedan postade jag det, tänkte att han inte ska behöva vänta länge på ett svar på sitt brinnande brev. Nu är det gjort.

  • Postad 2015-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag var aldrig Holly, jag var Paul

audrey-hepburn-breakfast-at-tiffanys-girl-love-movie-quote-scene-text-Favim.com-791410
Och så händer ibland någonting som förändrar hela perspektivet. Det förskjuts, ungefär som när man kollar igenom ett kalejdoskop. Färgerna är desamma men mönstret är helt nytt.
Som när jag hittar ett kuvert med amerikanska frimärken pÃ¥ hallmattan. Jag öppnar det och hittar ett sex sidor lÃ¥ngt brev med en kärleksförklaring pÃ¥ första sidan. “Jag skrev ett brev precis som det här redan 2009 men jag vÃ¥gade inte skicka det till dig med rädsla för din reaktion”.
Men nu skickar han det och skriver att han älskar mig. Och jag blir ledsen, besviken och förvirrad.
Vi har ju varit goda vänner i tjugo Ã¥r nu. Han har snälla ögon, ett milt sätt och en lÃ¥gmäld humor. Jag minns till och med första gÃ¥ngen vi sÃ¥gs. Han satt framför mig i klassrummet, vände sig om och sa “Du är frÃ¥n Sverige, va? Hur är det där? Kallt, gissar jag. Bor det svarta i Sverige? Inte mÃ¥nga, va? Typ tvÃ¥? Jag gissar att de känner varandra…”.
Han jobbade extra någonstans, i ett kök tror jag, och köpte en present till mig en gång. En påse popcorn i regnbågens alla färger. Det här var 1994 och jag hade ingen aning om att popcorn kunde vara något annat än vita, ganska smaklösa saker. Jag vågade knappt äta de märkligt söta, underbara sakerna han gett mig.

När jag reste tillbaka till Sverige brevväxlade vi ett tag, det var kul. Vi skrev brev till varandra i kanske fem års tid ungefär. Han kallade mig CASH för det är mina initialer.
De senaste tjugo åren har vi setts runt fyra gånger under någon av mina resor till Kalifornien. Alltid hjärtligt, alltid kul. Och självklart har jag varit tacksam för vår vänskap och för att han alltid, alltid varit lika glad att se mig. Och jag honom. Men aldrig har jag tänkt tanken längre än så. Varken för egen del eller hans.
Vi kände varandra för tjugo år sedan, vi känner inte varandra som vi är idag.
Och att han skriver ett brev, ett handskrivet brev, träffar mig rakt i bröstet.

Hur han nu måste gå runt i limbo och vänta på svar, tänker jag. Jag har inte kunnat läsa resten av brevet men måste såklart göra det ikväll. Och sedan svara artigt men tydligt, på det där sättet som alltid smärtar mottagaren och känns precis så som jag vet att det känns. För jag har varit den som tar emot de orden många gånger.

  • Postad 2015-11-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen