Jazzhands

Händelser i förväg

christmasvacation_1
Börjar känna den där pyssellängtan, den som är släkt med min julromantik. Jag lyssnar på julmusik, gör listor på folk som ska ha klappar och kort och börjar planera vad jag ska skicka vänner i utlandet. Bokar in bakdagar i kalendern då jag ska knåda deg till saffransbullar, saffransbiscotti och kanske något med mint. Och så ska jag handla en liten en, det gör jag varje år. Det är ett av mina få borgerliga drag, att hålla på vissa traditioner så där. A säger att det gör mig mer borgerlig än honom. Jag himlar med ögonen.
Men kanske blir man mer och mer borgerlig för varje år. Det fanns en tid då jag inte ens kunde förmå mig att gå in i Svenskt Tenn-butiken, tyckte den stod för så mycket dumt. Utvald smakkanon, dyrt, fult (jag menar elefanterna och tulpanerna här, de tycker jag fortfarande är vidriga). Nu handlar jag inte ens blomkrukor någon annanstans.
Vad jag menar är väl att dels förändras smaken, och konstigt vore väl annars (fatta att ha samma usla smak som när man var arton och tyckte allt blev finare om man målade det i guld). Och ju äldre jag blir desto större funktion fyller traditionerna. Jag har knappt någon egen familj, jag måste få skapa mig andra, egna hållpunkter. Fira födelsedagen jättestort, baka julgrejer så att jag har frysen full för resten av året…Det spelar ingen roll att det blir så, att saffransbullarna är för många och att antalet julkort jag får jämfört med de jag skickar är runt en procent. Det är lugnt. Det är ritualen som är viktigast, för mig. Tryggheten i den och känslan av att finnas i andras liv.

  • Postad 2015-11-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Avstånd

take me
Det är kväll för mig men dag för honom. Jag skriver till fotbollskillen att jag inte vill somna för jag vet att när jag vaknar kommer världen att ha blivit en sämre plats, en läskigare och sorgligare plats. Jag har precis hört om Paris och i samma takt som mina sömnpiller börjar verka stiger dödssiffrorna.
Han skriver att jag inte ska vara rädd. Jag är inte rädd, jag är bekymrad och ledsen. Och smått irriterad över det där “Pray for Paris” för skäl jag inte riktigt kan formulera ännu. Vilken gud är det vi ska be till för Paris? Och till vilken nytta? Och klingar det inte lite fel med tanke på Frankrikes sekulära tradition? Katolskt land, ja, men också ett land som verkligen stått upp för ateismen?
Hur som helst, jag somnar. Vaknar vid fyra, kollar sömndrucket några nyhetssidor och somnar om. Vid nio får jag ett sms från fotbollskillen som undrar om jag är vaken. Nu är det han som ska sova men är för bekymrad för att somna medan världen rasar ihop lite grann. Han skriver att han längtar tills jag vaknar om dagarna så att vi kan höras.
Och det gör jag med men kanske av andra skäl. För att det är fint och betryggande att jag kan lita på att vi hörs. Och för att jag vill ha någonting att se fram emot framöver, speciellt nu. När världen faller lite grann.

  • Postad 2015-11-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

När det närmar sig och växer

large
Vi pratar om när vi ska ses. Vilka dagar han kan ta ledigt. Om hur han kan komma till LA först, sen kanske jag vill komma till hans stad. Det finns en liten skog där som är full av eukalyptus. Det finns en diner där servitriserna har håret i såna där höga 60-talsfrisyrer. Jag vill dit.
Jag vet att det här är fantasistadiet. Där allting är möjligt och varför inte göra det, uppleva det med dig? Jag vet det. Men det är lugnt, för även om summan av allt detta blir några stressade dagar, några stunder då konversationen tryter eftersom vi ju faktiskt inte alls känner varandra, så är startsträckan värt det. Tiden som är just nu. Planerandet och drömmandet. Att det sällan till aldrig slutar som man planerar är jag högst medveten om men det är också, för mig, helt och hållet oväsentligt i minst en månad till.

  • Postad 2015-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

När det flyter

sesame
Ser film i Hornstull hela dagen, ringer A och frågar om vi ska sällskapa hem eftersom jag är i krokarna och han slutar väl snart. Han leder cykeln, jag går. Vi handlar mat på Lidl och han svänger ihop en sallad och säger att om det inte vore för honom skulle jag bara sätta i mig en massa strunt och det har han rätt i.
“Jag hade inte ställt mig och gjort en sallad idag, nej”, intygar jag.

Sedan kollar vi klipp med Freddie Mercury på YouTube. Jag dricker te. Han äter skorpor.
Jag har bestämt mig för att experimentera lite med blomkrukorna i vardagsrummet så jag har lånat ut den stora, gröna glaskrukan till A. “Långlån” som jag brukar säga halvt på skämt. “Kan inte jag få långlåna den här”. A ställer den på lite olika ställen i lägenheten, känner efter var den hör hemma. Till slut hamnar den på en liten byrå.
När det är dags att gå så provar jag en rock som hänger i hallen. Den passar bra, förutom att ärmarna är lite långa. Jag brukar sno kläder av A. Mina är aningen för små för honom men hans kläder brukar passa mig, jag har inget emot att de är lite, lite stora. Jag har flera gamla avlagda tröjor han tröttnat på.
Jag frågar om jag får långlåna rocken och det går bra. Och jag älskar dagar som dessa som börjar med film och sedan flyter, flyter, flyter som en lugn och glad bäck. Middag som flyter förbi, skratt och YouTube och en kopp te av bara farten. Ett plagg, inga problem med långlån, han vet att han kan hämta tillbaka den när han vill. Jag tycker dagar som dessa är livet, varandets själva kärna. Det ska flyta, då lever man som bäst.

  • Postad 2015-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Fotbollsfantasier

fotboll
Fotbollskillen hör inte av sig när han brukar. Klockan blir fem, till och med närmare sex. Han brukar höra av sig då, ibland ännu tidigare om han vaknat. Ja, men det är fredag och han är ledig, tänker jag. Och blir irriterad på att jag börjar tänka så, att jag ens bryr mig. Vaffan, han får väl höra av sig när han vill. Och jag ska fan inte tillåta mig hålla på och noja, det är slut på det nu. Vi hörs när vi hörs.
Men ändå, detta har hittills aldrig hänt. Han reste bort och träffade en kompis i en annan stad ju. Är kompisen en tjej? Är kompisen egentligen en dejt?
Men sluta nu, tänker jag och suckar åt min egen fånighet. Har du monopol på fotbollskillen eller? Han får väl träffa precis och exakt vem han vill. Han är inte skyldig dig någonting alls. Inte ens att höra av sig varje dag. Faktiskt inte.
Tänker jag.
Och skickar sms till honom och undrar hur han har det.
Och väntar svar.
Och får ett supersent svar. Han mår bra, är på väg hem från staden han besökt. Sitter i bilen. Kör.
Och jag får en ilande känsla av att något inte stämmer.
Baserat på vad? Ingenting.
Men sedan skickar han lite fina bilder, berättar om en skog som doftar eukalyptus dit vi (!) borde åka, han kan visa den för mig, och har jag ätit några kardemummabullar idag kanske?
Och jag bestämmer mig för att ett långdistansförhållande med någon man träffat i typ en kvart och som man inte ens är ihop med är nog det allra bästa för mig ändå.

  • Postad 2015-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fiktiva fäder (och riktiga)

Donald+Sutherland+Ordinary+People
Tror detta är världens bästa fiktiva far. Donald Sutherland i En familj som andra. Herregud, vilken fin pappa, full av svagheter, ömheter och visheter.
Och Donald Sutherland i Joe Wrights Stolthet och fördom. Världens bästa farsa i litteraturen överlag?
Och, i viss mån, Donald Sutherland som barnlös far i Don’t look now.

Donald Sutherland ter sig helt enkelt som världens bästa pappa. I alla fall på film, även om han verkar ganska cool i verkliga livet också.
Min egen pappa är död men jag tänker på honom ofta. Och på senare tid har jag också tillbringat mycket tid med en annan fiktiv farsa nämligen Jims far Nils i Åsneprinsen. Jag ska inte tjata mer om boken, jag har babblat tillräckligt om den, men det har ändå känts mjukt, varmt och spännande att konstruera (och dekonstruera) en pappa. Hur är en sådan?
Det har känts både smärtsamt och fint att utforska den frågan. Eller mer specifikt, hur är Jims pappa. Och vilken roll spelar han i formandet av Jim. Stor roll, såklart. Precis som alla pappor.
Och det är just det som smärtar. De är ju bara människor, stackarna, och ändå har de formandet av en annan människa på deras axlar. Och min egen pappa är borta, så vem formar mig nu? Han fortsätter att influera såklart eftersom han också finns inom mig. Men ändå. Det är tomt.

  • Postad 2015-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Njutningens timme

SPECTRE
Jag skyller på mobiltelefonerna. Innan de fanns så gjorde man upp planer och så höll man sig till dem. Sedan mobiltelefonernas intrång så är ett “Jag blir en kvart sen” eller “Måste ställa in ikväll!” helt okej eftersom man meddelar detta. Något sånt kan ha hänt ikväll, jag vet inte riktigt, men nu blev det så att jag gick och såg Spectre själv trots att sällskap var inplanerat och bokat.
Jaja, det som är bra med att se film på egen hand är att då är det ingen som klagar på att jag vill sitta på tredje eller fjärde raden. Vilket jag gjorde igår. Och njöt. Spectre är en helt underbar Bond-film. Jag vet att det inte är en enad kritikerkår som anser detta, det är snarare ett splittrad liten utbrytargrupp som räcker upp handen på frågan om detta är en fullträff. Men jag tycker nog det. Förutom att våldet är chockerande brutalt. Men jag gillar hur man knyter ihop säcken, blir personlig, utforskar Bonds eget huvud (till och med bokstavligen) och får honom (också bokstavligen) att göra upp med sitt förflutna.
Nå.
Att sedan Craig är fruktansvärt sexig är ju en annan grej. Exakt vad är det? Den fåordiga självsäkerheten såklart, i kombination med handlingskraft och torr humor. Och stil. Så fantastisk garderob filmen igenom. Mycket Tom Ford. Vore jag kille (med fet plånbok) skulle jag sno rakt av.
Är detta Craigs sista, och det är det nog (han börjar se gammal ut om inte annat) så känns det vemodigt men ändå värdigt.

  • Postad 2015-11-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

På andra sidan

vintage soccer
Det var tydligen många saker i omlopp där på återträffkvällen. Fotbollskillen berättar att han egentligen skulle jobbat den kvällen men i sista stund bytte han bort sitt skift. Så egentligen skulle vi inte setts.
Han säger att han såg min kommentar på reunion-sidan på Facebook, den där jag svarade på frågan om vem som rest längst för att komma. För tio år sedan, på senaste återträffen, så vann jag den utmärkelsen. Jag slog en kille som rest från Skottland. Ha! Killen jag snuvade på priset då visade sig vara en av fotbollskillens bästa vänner. Fotbollskillen säger att han såg min kommentar på FB-sidan och tänkte att om han gick på eventet skulle han prata med mig. Men det såg inte ut som om han skulle kunna gå.
Jag vet inte, kanske är det efterkonstruktioner detta. Men det gör mig ingenting. Vad är relationer och band om inte skapandet av den egna berättelsen?

  • Postad 2015-11-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Livslunken

manus
Möte med förlaget och förläggaren säger att manuset är typ klart nu. Typ. I alla fall från min och hennes sida. Nu ska några utvalda lektörer få läsa och komma med lite spontana intryck och åsikter bara och se om vi (jag) missat något absolut supervitalt. Då ändrar vi (jag). Sen är det bra. Sen blir det sättning och språklig korr och sen är det tryck. Adjöss med åsnan och sen hej åsnan.
Och alla de där författarklyschorna gäller fortfarande, jag älskar mina karaktärer. Jag känner hur de pratar genom mig och jag gillar att hänga med dem. Jag vet, det låter så vansinnigt pretentiöst och hade någon annan skrivit något liknande hade jag himlat med ögonen. Minst. Och ansett detta vara definitionen av överdrift. Men jag vet inte vad som hänt, en månad i Miami kanske? Plötsligt är det bara så. Att Jim och Mats och Vera lever. Och då kanske det är det perfekta läget att säga hej då till dem för den här gången?

  • Postad 2015-11-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tjugo år senare

romy
Det som hände var att jag och hon som tidigare hette Jennifer men som nu bytt namn stod och pratade när fotbollskillen kom fram och pratade med oss. Eller snarare med mig. Jag hade aldrig sett honom förut i hela mitt liv (fast vi gått i samma skola då).
Han bjöd oss, eller mig, på efterfest. Jag frågade var festen var och han sa att han inte hade adressen men om jag tog hans nummer och skickade ett meddelande så skulle han skicka adressen.
Jag och fd Jennifer drog ut, hon för att röka och jag för att kolla i årsboken hon släpat med sin till reunion. Jag slog upp fotbollskillen men kände inte igen honom alls. Inte så konstigt ändå. Dels var vår skola rätt stor (400 elever bara i min avgångsklass) och dels framgick det ju att han hade varit en sportkille och sådana hade jag ingenting med att göra under mitt år i Fresno.
Jennifer som nu har bytt namn sa att fotbollskillen verkligen ville att jag skulle komma på efterfesten. Hon sa att det var tydligt att han gillade mig. Jag fnös och skakade på huvudet. Sa att han inte var något för mig. Fotbollskille, för det första, och så…jag vet inte…Gullig, i och för sig. Rar och så. Men jag vet inte. Sa jag.
Och så bestämde vi oss att inte åka på efterfesten av flera olika skäl. Bland annat för att jag var beroende av skjuts och bland annat för att Jennifer som nu bytt namn hade ont i handlederna sedan bilolyckan och knaprade morfin.
Så jag åkte hem till panchona Pam och Andy. Helt okej för mig, jag hade haft en superkväll. Jag var egentligen rätt slut av att ha varit bara glad hela kvällen. Så det var helt lugnt för mig att skippa efterfesten, jag är ändå inte särskilt bra på att festa.
Jag kom hem, lade mig i sängen och bara log. Kom på att jag kanske skulle vara artig och meddela fotbollskillen att vi inte skulle ses. Det gjorde jag och vi har hörts varje dag sedan dess.

  • Postad 2015-11-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen