Jazzhands

Stora tacksamhetsinlägget

thankful
Sedan säger jag ju inte detta så ofta som jag borde: tack.
Till er.
Till dig. Du som läser, du som kommenterar och ger mig råd och en klapp på axeln. Ni är min hejarklack.
Och jag tror skälet till att jag inte tackar så ofta som jag borde är att jag fortfarande förvånas över att ni finns. När jag startade den här bloggen jannuari 2007 hade jag inga som helst förhoppningar om läsare. Faktum är att den inte ens var en tanke. Jag skrev för att jag ville skriva, för att samla lite skoj, inte så mycket allvar. Sedan blev det att jag skrev grejer jag liksom inte hade utrymme för någon annanstans. Sedan dog pappa snabbt och oväntat och plötsligt blev bloggen någonting annat. En livlina och ett bevis på att jag levde trots att jag kände mig död. En dokumenterad smärta, ett sätt att försöka dra ur smärtan och föra över den i text. Där och då förändrades Jazzhands.
Idag är jag stolt över min blogg, det är mitt bevis på att man kan överleva de allra svåraste personliga katastroferna som dödsfall och klinisk depression. Det är ett bevis för mig att jag utvecklas, att jag finns.
Att andra skulle vilja läsa det, följa den utvecklingen är för mig fortfarande en tanke som fyller mig med ödmjukhet. Tacksamhet. Förvåning.
Så tack. Jag tycker om att ha er vid min sida, jag har med värme tagit till mig era goda råd och era klappar på axeln. Tack.

  • Postad 2016-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 16

Etiketter None

Socialantropologi

IMG_2148
Jag och Sheila åker till en av stadens skönaste diners. The 101 Coffee Shop. Dyr för att vara diner, mer av det hippa slaget än det genuina med servitriser över sextio och priser från 1985. Men det var vad jag behövde igår kväll, och hon med. En rejäl hamburgertallrik (maten är toppen där) och till efterrätt…en banana split, varför inte. Jag var så mätt när jag rullade iväg därifrån att jag höll på att somna i bilen på väg tillbaka hem.
Sheila lyssnade på min redogörelse av resan och nickade entusiastiskt och skrek “wow” och “woooow” på valda ställen.
Socialantropologen i mig älskar att analysera kulturella markörer. Sheila säger att det är “ovanligt för en amerikansk man” att öppna upp sitt hem sådär och så tidigt, att ge mig en extranyckel, att träffa hans vänner. Hon säger att hon är imponerad och att hela den här historien gett henne hopp om att det finns softa killar kvar i världen. Som är singlar. Och som hon kan träffa.
Jag äter min hamburgare på rekordtid, vet inte varför jag är så hungrig. Har ju inte gjort någonting fysiskt ansträngande direkt. Åkt tåg.
Jag skickar meddelanden till fotbollskillen innan jag somnar. Han är rar, han skickar en bild på hans gamla fotbollströja som jag sov i och skrev att den ser så ensam ut och att den är ledsen nu.

  • Postad 2016-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen