Free Bubble Boy!

Kära dagbok,

Caroline

Det är du och jag nu, Sophie

Sophie Ellis Bextor berättar om sin Ebay-addiction i Marie Claire. Jag är alltså inte ensam. Sophie har köpt en stor glasstrut i plast till exempel. Vi är alltså lite på samma nivå där hon och jag.
I morgon ska jag tillbaka till krogen som kommer gå till historien som ögonbrynens palats. Måste checka in den där servitören igen. Kennet säger att jag borde fråga vem som “gör hans bryn”. Jag är inte lika säker. Argumentet är “Skulle inte du bli glad om nån frågade dig om dina ögonbryn?”
Kommer att tänka på en Seinfeldgrej där Elaine ska para ihop George med en kompis till henne och George vill ha en totalbeskrivning av kompisens utseende. Elaine går på med “…nice lips, eyebrows a woman would kill for…” och George svarar “Eyebrows? Who cares about eyebrows?”
Det är detta som får mig konfunderad. Ja, vem bryr sig om ett par välformade ögonbryn? Jag, uppenbarligen. Och servitören. Någon mer än jag som ser en viss diskrepans här?
För övrigt har jag jättedåligt samvete nu, över att ha skrattat åt The Bubble Boy-episode flera gånger nu. Helvete, han fanns ju på riktigt. Han levde i en bubbla i tolv år. Sedan gick han ut ur bubblan och dog två veckor senare. Han har arg, deprimerad och fick mystiska raseriutbrott. Precis som i Seinfeld alltså. Precis det man garvar åt. Att han freakar ur inne is in bubbla. Jag har skitdåligt samvete för det nu. Ska kolla på Ebay om jag kan hitta en T-shirt som stöder BubbleBoy på nåt vis. Om inte så kastar jag ut en julklappsönskan här och nu – t-shirt med The Bubble Boy på, please. Och ett par schyssta ögonbryn.

Att leva med ett beroende

Shit alltså, jag är beroende. Jag måste ha Traderasaker och jag måste ha Heroes. Inte en dag går förbi utan att jag loggar in på Tradera och/eller en viss Heroessida. Fast jag vet att chansen att hitta ett fynd eller ett helt nytt Heroesavsnitt är ungefär lika stor. Är det så här det är att vara nikotinberoende? Min sympati för alla som ringer Sluta Röka-linjen ökar.
Hörde en skön snubbe i sammetsjacka och långt Michael Bolton-hår på tunnelbanan. Han pekade på Åhlénsskivor-reklamen och sa till sin lite proprare bostadsrätt-på-söder-vän “Den där Salem Al Fakir tror jag du skulle gilla. Ett underbarn från Huddinge som blandar musikstilar hej vilt, totalt prestigelöst. Han garvar hela tiden. Verkar vara en helt underbar människa. Sådär man önskar att alla musiker var.”
Jag fick en plötsligt lust att trycka Michael Bolton-mannens hand. Eller i alla fall presentera honom för Kennet.

Kognitiv terapi?

Har vunnit två tidningsställ på Tradera. Två. Jag har redan ett hemma. Nu kommer jag att ha tre. Ja, så är det att leva med tvångstankar.
Åt på nyöppnad restaurang. Bistro Noveau. Jag och A var de enda utan päls och/eller V-ringad lammullströja. Trevligt ställe. Men bäst av allt var servitörens ögonbryn! Alltså, jag kunde inte sluta stirra. Ögonbryn to die for! Perfekt formade bågar, underbart jämna färg. Om Dita von Teese hade varit man och fortsatt mån om sina bryn hade de sett ut som vår servitörs.
Försökte smygkolla med hjälp av spegeltricket. Kolla fast via speglarna på väggen. Jag var fascinerad. Och lite nedstämd. Jag har hittills tagit great pride i mina egna typiska Hainer-bågar. Men fan alltså, nu ligger man i lä. Jävla schlagerfestival. Jävla “helhetskoncept”-tänkande Engfors. Metrosexualitet, grooming och what have you. Det har gått för långt när man blir out-brynad av en smal, elegant servitör. Jag gav honom en hundring i dricks för att på ett subtilt sätt signalera att jag erkände mig besegrad. Han svarade med att ge notan till A istället för mig. Jag tror vi förstod varandra.

Rockens roll i dagens filmklimat

Rock är grejen. Rockar syns överallt. Typ alla filmer jag sett det här året, och halva förra. Rockar överallt. Men alla bär inte upp den lika snyggt. Här är de fem bästa rockbärarna just nu:

1. Clive Owen i Children of Man
2. Christian Bale i The Prestige
3. Hugh Jackman i The Prestige
4. Ben Affleck i Hollywoodland
5. Demi Moore i Bobby (badrock)

Riktigt dåliga rockbärare:
1. Männen från “kommunen” i Den nya människan.

Elaka rockbärare:
1. Kapten Vidal i Pans labyrint
2. Doktor Berg i Den nya människan (doktorsrock)

Dåliga rockfilmer:
1. Tenacious D
2. Dreamgirls (soulfilm snarare men whatever)

Borde ha rock men har det inte:
1. Adrian Brody i Hollywoodland

Det vackra folket

Vilka är alla dessa snygga människor? Hade en Carrie Bradshaw-dag igår. Gled in till kontoret i min nya, svindyra knytblus eftersom jag inte skulle ha tid att gå hem innan kvällens festligheter. Hade möte med Robban och Yasse om Ztv-programmet vi ska göra. Hörde mig själv säga minst tre gånger “Alltså jag är inte förstahandsvalet men i värsta fall kan jag ställa mig framför kameran”. En gång för mycket för att det inte skulle låta desperat antar jag. Dammit.
Rusade sedan iväg till en visning av ytterligare en mongofilm på svenska: Den nya människan. Vad är det med folk? Vad är det med svenska skådespelare och regissörer? Varför måste allt låta så teatraliskt hela tiden? Det blir fan inte mer äkta då. Lyckligtvis hade jag Kennet med mig som är en klippa vad gäller att pricka av upcoming klichéer. Han räknade ut redan under filmens första inledande minut (sant!) vem som skulle få ihop det med vem och vem som slutligen skulle hamna på dårhuset.
Såg en film till direkt efteråt bara för att vara snäll. Om en vit lärarinna som tar sig an en klass med ghettokids utan framtid. Där kunde till om med jag, utan Kennets hjälp, räkna ut hur det skulle sluta.
Sedan Carrie Bradshaw-fika med te, biscotti och laptop innan det var dags för NK Stil-smygläsning på Operakällaren. Känner mig så otroligt obekväm på såna tillställningar. Trots knytblus. Lyxproblem? Ja. Allt jag kan tänka på är vilka alla snygga människor är. Alla snygga tjejer, oh my God. Bjuds de in för att de är snygga? Går de för att de vet att de är snygga?
Försökte fråga runt vilka som var där. Ingen visste.
Var du där? Är du snygg? Tell me. I want to know.

Saker jag ska sluta be om ursäkt för att jag gillar

1. Bruce Springsteen
2. Charlotte i Sex and the City
3. Harry Potter
4. När personer halkar på banaskal
5. Ross i Vänner
6. Kända artisters julskivor
7. Fynda på EBay
8. Zoolander
9. Mjölk till maten
10. The O.C.

Trubadurspecial: Intervju med Erik Hedtjärn, musikant

Erik Hedtjärn är 100% musikant. Han behärskar intrument av olika slag, mest gitarr och piano. Han sjunger också, och har olika band. Han har också en dotter som heter Ellen. Men det är i egenskap av musikant som Erik här kommenterar Kennets trubadurframsteg.

Är du trubadur?
– Inte längre. Men jag har varit. Det var i början av 90-talet. I början hade jag en låt som handlade om Carl Bildt. Jag sjöng den på Västerlånggatan. Jag kommer inte ihåg texten – om jag försökte och lyckades skulle jag skämmas. Min trubadurhit hette Hallå Dolly. Den utspelade sig i San Fransisco. Och så hade jag en annan bra låt som var på skånska.

Fru och fyra ungar
hade Håkan som jobba nätter
Han hade råd till hyran
mat och cigaretter
Nu säger vi nej
Igen
Nej varenda en
Nu säger vi nej
Igen
Nej till arbetsgivaren

Vilket råd skulle du, som musikant, ge Kennet? Vad bör han tänka på för att lyckas?
– För det första tycker jag att estradör är bättre än musikant. Och däri tror jag att nyckeln till framgång ligger. Han ska inte fokusera så mycket på det här med gitarrspelet. Ingen bryr sig om hur Fred Åkerström spelade gitarr. Han har t.o.m. en låt där han sjunger om att han är halvkass på att spela. Fördelen med att kunna spela är att det är billigare om man kan kompa själv. Jag har förresten hört att Kennet gillar Dolly. Han borde göra trubadurversioner av Dolly på svenska – då kommer han att lyckas.

Hur viktiga är kläderna för trubaduren?
– Jag tycker att det är en jättefin satsning han har gjort med kläderna. Det finns en trubadur som heter Sid. Han kallar sig estradör. Han har plommonstop och kostym och snusnäsduk runt halsen. Det är bra. Han är omsorgsfull. Det är bra att Kennet tänker på sånt. Dessutom tycker jag att han borde sy ett fodral till gitarren i samma tyg som byxorna.

Rättelse: Manchettknappar!

Tydligen känner jag inte bara en utan två personer med manchettknappar. Kennet och Alexander. Några fler? Kanske behöver jag inte hjälp. Bara fler vänner med manchettknappar.