Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som cp-tysken som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna “för jag fattade inte det” när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit “because she always asks me for help around the house”.
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen…ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade “I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask…but can I take a photo?”

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah “Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!”. Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ “Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland”. Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

Pirates arrr cool

Bra printdag. Galet bra, faktiskt. Hamnade i samma grupp som en snubbe som droppade några idiotgrejor som vanligt (som att fråga Bill Nighy varför hans rollfigur slåss med britterna “för jag fattade inte det” när det är ganska obvious i filmen) men han drog sedan efter Bill och Geoffrey Rush. Då blev det party. Alla journalisterna, med mig och en liten irländare i spetsen I must say, freakade ur och började diskutera filmen ganska ivrigt. Det är alldeles för många frågor kvar. Totally confusing.

Det gjorde att intervjuerna blev helt underbara. Det verkar dessvärre inte som om de blir upplockade. Synd, för de är skitbra. Särskilt Chow Yun-Fat, galningen. Han fyller 52 idag så jag gratulerade honom och han kysste mig på handen, sedan började han massera en stackars tysk journalistfarbrors axlar, gick bordet runt och hälsade på alla och tog i hand. Sedan snackade vi födelsedagsfirande och han berättade att hans fru skickat honom ett litet sömnadskit “because she always asks me for help around the house”.
Allt var totally cool.

En liten tjej från Malaysia var helt urfreakad, för Chow är tydligen MAJOR i vissa (alla?) asiatiska länder. Hon darrade. Jag lovar. Hon satt och darrade, det var som om Brando kom in, eller James Dean eller nåt. Hon fick inte fram ett ord. När Chow tog henne i handen…ja, det var obeskrivligt. Och sedan gjorde hon en no-no som ingen journalist får göra. Hon skämdes så. Hon höll händerna framför aniktet och frågade “I am so sorry, I am so sorry but I must ask, my family and my friends really want me to ask…but can I take a photo?”

Sånt får man inte göra. Det är no-no. Det är som att fråga efter autograf. Just dont do it.

Men Chow bah “Visst, det är min födelsedag. In fact, jag vill ta kort med alla er!”. Så en efter en fick vi sitta bredvid honom och låta oss bli fotograferade. Vi var fem i rummet så det var väl ingen biggie, men i alla fall. Så nu har jag ett asskönt kort på mig och Chow där vi hänger lite tillsammans. Det ska jag skicka till min brorsa (EY, dude! Hör du mig!) så att han kan skryta för sina japanska och kinesiska vänner om mig.

Mitt mål är att folk ska skryta om mig. Därför vill jag berätta att i morgon är det Disneyland, Johnny och röda mattan som gäller. Stay tuned för fler saker att skryta om mig om. Ni kan säga att ni känner mig, det är helt okej. Typ “Min kompis träffar Johnny Depp i morgon, i Disneyland”. Det är ok, go ahead. Se till att era vänner läser Jazzhands sen bara. Deal?

Victory at the hotel

Vad hade jag att vara rädd för? För det första blev jag sminkad av en ytterst feminin man med läppglans som sa att jag var old Hollywood glamour eftersom jag insisterar på eyeliner och röda läppar (“love the eyeliner, dahlin'”). Det gjorde mig lugn.

Sedan: ALLA, precis ALLA kommenterade min t-shirt! Till och med kameramännen gjorde tummen upp och typ frågade var jag köpt den. Bäst var Geoffrey Rush som bah “The Goonies, is that a rockband?” Sen bah “Oh, the film! Yes! The film!”.

Succé.

Fick värsta mjukstarten eftersom jag fick börja med Bill Nighy. Han var snäll, så snäll. Skulle gärna ha honom som typ morbror. Han bad mig hälsa Helena Bergström. “Give her my heart”. Kände dåligt samvete för min sågning av hennes film. Han kommenterade också min t-shirt. “That is a lovely t-shirt, Caroline”.

Galen Chow Yun Fat! Han var helt jävla mad! Vilket jag älskade naturligtvis. Han tog över intervjun totalt och började fråga mig galna frågor om Sverige, som om vi äter mycket lax. Jag sa ja. Han undrade om den kom från havet eller industrier. Jag sa att jag hoppades att den kom från havet. Han sa “Vänta, jag vill göra en grej”. Sedan plockade han bort en ögonfrans från min kind. Totally mad. Sedan gick han på lunch och han krävde lax av sina assistenter. “I want salmon now”. Mad.

Nu återstår bara att se om nån vill köpa mina intervjuer. De är guld. Okej, inte Orlando (trött och på dåligt humör) och inte regissören Gore Verbinski men annars. Bill Nighy, Jerry Bruckheimer, Naomi Harris, Geoffrey Rush och Chow Yun Fat. Alla någonstans mellan hyfsade och strålande. Jag är en stjärna. Köp mina intervjuer nu.

I morgon: fler pirater.

Nu ska jag fira min totala dominans framför kameran med typ en frozen yoghurt. Eller ett par nya jeans.

Panic at the Hotel

För det första: jag trodde inte att jag skulle bli rörd och gråtmild av Pirates of the Caribbean III, men det blev jag. Vad är det med mig? Gråtmild och full av popcorn kände jag plötsligt för att bära svärd.

För det andra: ska göra mitt livs första tv-intervjuer om en timme! Fuck! Fuck! Fuck! Jag håller på att freaka ur. Jag är inte alls lika fresh som de andra tv-tjejerna. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Som alltid vid sådana tillfällen ska man välja “det man är bekväm i” vilket blir min Goonies-tröja i så fall. Det passar väl ok, det står NEVER SAY DIE på den, och så är det en dödskalle med korsade svärd. De kommer att tycka att jag är en idiot.

Hur ska jag få materialet i tid? Fuck! Allt rasar samman. Var är valiumpillrena när man behöver dem. Å andra sidan – valium i tv är kanske inte så bra.

Fuck! Nu måste jag komma på några bra frågor till Chow Yun Fat och jag är skiträdd för honom. Och Geoffrey Rush som jag bara kan se som lite småäcklig numera efter den där snuskrullen med Kate Winslet, och Peter Sellers-filmen. Men min vanliga slip-of-the-mind lär jag väl fråga honom varför han är så äcklig.

Jag är också rädd för Jerry Bruckheimer. Den enda jag inte är rädd för är Bill Nighy. Ser fram emot Bill Nighy. FUCK!

Vem är SARAGE?

En bra grej med femstjärniga hotell är att det oftast finns en “house car” som kör en dit man vill. På Four Seasons har de en, vad jag trodde var en Bentley. Jag bad dem köra mig till närmaste busstation eftersom jag skulle vidare. I LA är det bara lowlife som tar bussen. Det är skitsorgligt. Insåg efter ett par turer att det var en Rolls Royce som droppade av mig vid busstationen varje dag. Verkligen Simple Life…
På Beverly Hilton är det en svart BMW så det känns mer ok. När jag kom tillbaka i den efter en tur i Century City så stod världens, alltså verkligen, längsta limo utanför. Såg ingen kliva på eller av med registreringsskyten är SARAGE. Är det nån som får några clues av det?
Jag tippar att en hel skolklass skulle kunnat sitta sidledes i den limon. En sån som man läser om har simbassäng och man fattar inte hur det går till för man kan inte se framför sig hur stor en sån limo skulle kunna vara. Så stor var den. Lätt.

Nu blir det pirater.

Idag hamburgare, i morgon pirater

Att ha VISA känns som att ha VIP stämplat i pannan. Istället för den vanliga skepsisen får man “Welcome back Miss Hainer” i passkontrollen. En tår i ögat. Bless Us of A.
Sedan totalt trafikstopp på vägen till Beverly Hills. Halv sex är ingen bra tid att ta taxi på. Us of A är galet.

Bor på The Beverly Hilton denna gång. Å ena sidan känns det wack att jag i och med detta bidrar till systrarna Hiltons fortsatta lyxleverne, med rattfylla och allt vad det innebär. Å andra sidan går det inte att förneka att det finns mycket som talar för att jag ska stanna här; femtiotalsfonten i logon, svartvita bilder på filmstjärnor på väggarna och en silkesmorgonrock istället för den gamla hederliga frottén. Om jag bara inte såg ut som sju svåra år efter äckliga flygresan…

Roomservice med burgare och chokladglass. Så typiskt att jag skäms. Pinsamt! Men herregud, jag behövde mat och nu behöver jag vila. I morgon blir det pirater för hela slanten. Förhoppningsvis lite känslosam shopping i Paper Source innan, pappersaffären som är så vacker och välsorterad att jag får ta näsduk med mig för att torka tårarna. Jag har någn weird hang-up på papper och pappersaffärer. De gör mig emotionellt svag.

Såg en t-shirt med Jack Bauer på, förresten. Det stod “Guns don’t take out terrorists, Jack Bauer does.” Vet inte hur jag ställer mig till den. Jag vill ha en 24-ryggsäck. Eller penna. Helst med Tony Almeida på.

Nå. Dags för skräp-tv och jet lag-sömn. Imorgon blir det pirater, som sagt. And loads of it.

What’s eating Caroline Hainer?

1. Såg Next med Nic Cage för Citys räkning. Förvånas ständigt av Nic Cage. Tror att jag ogillar honom, men kommer ihåg att jag gillade honom i Arizona Dream. Såg Adaptation och tänkte “Jag ogillar ju Cage men det här är bra!”. När har jag egentligen ogillat Cage? Är det bara något jag har fått för mig?
Ser Next och tänker “Blimey, Nic Cage i en svart t-shirt är pretty hot”. Då har det gått för långt. Bör börja ogilla honom igen.

2. Såg Snygg naken eller vad det heter. Det går ju egentligen inte alls ut på att acceptera sin kropp utan att trolla bort kilona. Det var mycket “Se där! Nu blev du genast fem kilo lättare!”.
I vilken fall som helst blev jag typ inspirerad av den där konstiga programledaren med “I shall kill again”-ögonen. Han yrkade på markerade midjor. Även på stl. 42:or. Och det funkade. Det kommer bli mitt sommar-motto nu. Markerade midjor. So freakin’ fresh!

3. c/o Stockholm med överpriser och sjukt otrevlig personal eller ett enormt Gina Tricot, med fem olika sorters färger på trikålinnen? Jag tar nog snobb-Stockholm i alla fall, trots allt.
“Kan du hjälpa mig välja färg på läppstift?”
“Nej, jag har inte tid, du får be min kollega. Men det är möjligt att hon inte heller har tid med dig just nu.”

4. I morgon åker jag till LA. Frozen yoghurt here I come. Har köpt en liten mini-Volvo i nyckelringsstorlek till Jason Reitman. Hoppas han har tid att ses.

What's eating Caroline Hainer?

1. Såg Next med Nic Cage för Citys räkning. Förvånas ständigt av Nic Cage. Tror att jag ogillar honom, men kommer ihåg att jag gillade honom i Arizona Dream. Såg Adaptation och tänkte “Jag ogillar ju Cage men det här är bra!”. När har jag egentligen ogillat Cage? Är det bara något jag har fått för mig?
Ser Next och tänker “Blimey, Nic Cage i en svart t-shirt är pretty hot”. Då har det gått för långt. Bör börja ogilla honom igen.

2. Såg Snygg naken eller vad det heter. Det går ju egentligen inte alls ut på att acceptera sin kropp utan att trolla bort kilona. Det var mycket “Se där! Nu blev du genast fem kilo lättare!”.
I vilken fall som helst blev jag typ inspirerad av den där konstiga programledaren med “I shall kill again”-ögonen. Han yrkade på markerade midjor. Även på stl. 42:or. Och det funkade. Det kommer bli mitt sommar-motto nu. Markerade midjor. So freakin’ fresh!

3. c/o Stockholm med överpriser och sjukt otrevlig personal eller ett enormt Gina Tricot, med fem olika sorters färger på trikålinnen? Jag tar nog snobb-Stockholm i alla fall, trots allt.
“Kan du hjälpa mig välja färg på läppstift?”
“Nej, jag har inte tid, du får be min kollega. Men det är möjligt att hon inte heller har tid med dig just nu.”

4. I morgon åker jag till LA. Frozen yoghurt here I come. Har köpt en liten mini-Volvo i nyckelringsstorlek till Jason Reitman. Hoppas han har tid att ses.

Festligheter

Fest i fredags. Slavisk man med snusnäsduk runt halsen i baren. Planscher med Roxette, Beatles och bikinitjejer på väggarna.

– Har du någon alkoholfri drink? frågar jag.
– Nej. säger slaviske bartendern.
– Kan du blanda till en?
– Nej.
– Okej, då tar jag en läsk.
– Då måste jag gå upp för trappan.
– Är det ett problem?
– Vad ska du ha för nån?
– Cola Light?
– Jag måste gå upp för trappan.
– Okej?
– Det kan ta tid. Bara så du vet.

Senare på kvällen frågade han min kompis hur det stod till. Kompisen sa bra. Då sa slaviske mannen “En av oss måste vara full och en av oss måste vara nykter” och rapade högt och länge.

Cosbytröjor åt alla

Här ligger Popfakta: Cosbytröjan uppe. Mitt, och Stealing Shots program för Ztv.