Jag tar en chansning och fotar “mannen som står bakom mig” (Jag bara VET att han står där!) precis sekunderna innan han sätter sig ned bredvid mig (!) och vår intervju börjar. Han dricker espresso. Hans kostym är mycket riktigt klädsamt för kort. Han lägger håret bakom öronen ganska ofta. Han slickar sig om läpparna innan han talar. Ja, nu tycker jag att jag känner honom så pass bra att vi kan skippa efternamnen. Jag ger er – Wes!

Coola killar på röda mattan. Coolast är mannen till vänster, anser jag. Han med flugan alltså.

Någon är inte så lite glad över sin Wes-autograf som knappt går att urskilja.

Wes och Adrien Brody på presskonferensen för The Darjeeling Limited. Kaoset utbröt direkt efter frågestunden. Ingenting emot när Brad Pitt var där men i alla fall. Jason Schwarzman sitter bredvid Wes med syns inte. Bredvid honom sitter Bill Murray som verkar sjukt poppis bland italienarna. De uttalade hans namn på ett lustigt sätt. De flesta verkade vilja åt honom. Skumt.

"Höjdpunkten!"

"Höjdpunkten!"

Go Wes

Okej, slutsnackat om Wes. (Eller? Folkets vilja, min lag) Jag har ramat in hans autograf nu. Kanske hänger jag den bredvid Matt Groening, kanske bestämmer jag mig för att det är töntigt.

Faktum kvarstår: nu är jag tillbaka från Venedig och det riktiga jobbet börjar. Att kryssa mellan lyxhotellen tar sin tid och planering men ärligt talat, det är inte så mycket att klaga över. I alla fall inte jämfört med transkribering som är den kanske tristaste delen av jobbet, alla gånger.

Tråkiga saker är en stundande flytt, min brorsas alldeles för korta visit från Japan och allmän oro som jag tror går ut på att det var en och en halv månad sedan min pappa dog och jag har egentligen inte gråtit så mycket över det, men om jag till exempel tar upp hans gamla klocka, håller den i handen och kanske luktar lite på den, blir jag alldeles vek, måste sätta på musik och kanske till och med lämna lägenheten och gå ut.

Annars är det bra, tror jag. Kände mig så ytterst priviligerad och – ja, proffsig – i Venedig där jag verkade vara den enda månadsmagasinsfrilansaren. Jag fick lust att klä mig i dräkt. Eller vad proffsiga människor nu har. Köpte en fejkad Chloéväska av en gatuförsäljare som gav mig “special price” dessutom (30 Euro), kände att det var det minsta jag kunde göra.

Såg en del från dagspressen, som jag inte vågade hälsa på. Men ingen frilansräv förutom Gunnar Rehlin men TT Spektra räknas inte. De är ju alltid med.
Och förresten gjorde han tv.

Borde ladda upp lite bilder för att ändå visa poängen. Alltså, hur stort det var. Alltså hela vattenfestivalen fast i filmform. Det är stort.

Och här hemma öser regnet ned. Kanske passande. Skulle jag göra ett filmklipp om hur jag känner alldeles precis nu, efter att ha lagt på luren från A, som sovit borta i natt, och efter att ha packat upp det sista från Venedigveckans stjärnbeströdda bagage, och denna sista dag med brorsan, så skulle det bli just så här; jag i soffan, med en kopp kallt te framför mig. Regn utanför. Och Bruce Springsteens I’m on Fire i bakgrunden.

“Did he go and leave you all alone? Oh, I’ve got a bad desire…oh oh oh, I’m on fire”. Medan regner strilar ned för fönstret. Ja, det är tyvärr en sån dag idag.

Sista natten med Venedigganget

Slut pa jobb, slut pa intervjuer. Idag gjorde jag min sista. Nu vantar beachen, de mystiska granderna och en hel del gelato. Basta intrvjun hittills blev otippat Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far from Heaven och nu Bob Dylan-filmen I’m not there). Trevligare an vantat: Heath Ledger. Ocksa otippat bra intervju med Adrien Brody. Jag har traffat honom forut, da var han lite trott, svar och allmant butter pa ett konstnarligt New York-satt. Nu var han glad och trevlig och garvade.
Men hojdpunkten var sjalvklart Wes. Kan jag saga nagonting annat? Nej, det kan jag inte. Man kan inte ljuga nar det kommer till Wes. Jag ska rama in hans autograf. Man ser inte vad det star. Jag skulle kunna saga att det star George Clooney eller Jaques Chirac. Men det gor jag inte. Det star Wes Anderson och jag vill inte ha nagon annan autograf i varlden. Forutom Shakespeares som tydligen ar vard miljarder.
Na.
Slut pa jobb, slut pa filmhang. Maste saga att det ar cool med mig, jag vet att jag kommer tillbaka nasta ar. Jag bara maste.

Tio minuter fran Heath Ledger

Ja, tio minuter fran Heath Ledger. Igar var jag fem meter fran Woody Allen. Men ingenting slar femtio centimenter fran Wes Anderson.
Wes Anderson. Jag dor. Wes! Jag till och med dromde om honom i natt, sa nervos ar jag infor att traffa honom igen idag. Jag bad om autograf. Jag tycker det ar totalt oproffsigt, det far verkligen inte handa. Man ska inte gora sa. Jag har bett om autograf “i tjansten” endast tre ganger i mitt liv; Todd Solondz, Matt Groening och nu – Wes Anderson. Det ar en samling som heter duga.
Men Wes Anderson. Jag dor. Jag holl pa att svimma bara pa presskonferensen iar och idag ar det intervjutajm. Jag dor. Jag dor. Jag har Goonies-trojan pa mig, det enda som duger i sana har tillfallen.
Wes, ah Wes. Sag The Darjeeling Limited igar kvall. Mycket bra, men inte Tenenbaumsniva. Spela roll, det ar Wes. Sa jag att jag fick hans autograf?
Antalet pizzaslices jag atit pa fem dagar: cirka tio.

Det är ett tufft jobb men nån måste göra det…

Satan i gatan. Låt oss spola framåt. Förbi att jag blir hämtad i limo på flygplatsen av en kostymklädd chaufför med Adrien Brody-utseende. Vi spolar också fram privattaxibåten från fastlandet till Venedig, som kör mig ända fram till lyxhotellet som ligger precis vid vattnet med egen brygga.
Vi kör från festivalen istället. Satan i gatan, som sagt. Det är vattenfestivalen all over again, fast bara med filmgrejor. Stånd med filmer, filmgrejor, t-shirts och kylskåpsmagneter…och så matstånd med pizza och smörgåsar. Var är jag? Stockholm 1998? Nej, Venedig filmfestival. I fucking love it. Eller, på svenska – jag älskar det, för fan.
Jag bär mitt ackrediteringskort runt halsen som vore det ett pärlhalsband. Jag utnyttjar allt. I detta nu utnyttjar jag pressens wifi-hörna med gratis internet. Annars utnyttjar jag alla gratis koppar te, alla stickers och alla presskonferensminuter jag får tillgång till. Igår var det In the Valley of Elah med Charlize Theron och Paul Haggis som imponerade mest, även om intervjun med Tilda Swindon gick som en dans. Citat: “Låt oss vara ärliga. Jag var aldrig menad att spela den snygga tjejen, eller hur?”.

Opeppad på att åka hit? Jag borde ha stryk.