Idag har jag träffat…

Idag har jag träffat kända människor. En har skitstor käke och en mycket fascinerande lugg. Som en busig pojke fast han är runt fyrtio. Jag kunde inte låta bli att stirra på hans lugg hela tiden, och den där tesen som ramlar fram i pannan hela tiden. En skön look jag önskar fler fyrtioplussare anammade. Björn Ranelid-luggen kallar jag den. Jag är helt klart för.

Tyvärr hade han chinos. What’s up med dessa chinos? Fler och fler kändisar man träffar dyker upp i chinos. Vad är grejen? Är det stort i USA? Är det klädesplagget framför andra när man ska visa att man må vara känd skådespelare som kysst Julia Roberts men nog kan vara helt down to earth ändå? Fattar inte. Chinos, vad i helvete.

Sedan träffade jag en känd regissör. Han var fulare än jag trodde. Skum pottfrisyr. Gjorde mig besviken eftersom jag hade trott att han skulle ha en magikers elegans med tanke på den senaste filmen. Han hade i och för sig lång, svart rock. Och grå halsduk. Trés magiker.

Sedan kom filmens stjärna ut från studion och hälsade. han hade keps, vilket jag uppskattade. Och pandasmink runt ögonen vilket jag uppskattade mest av allt. Kändes som att stå och prata med typ Johnny Rotten eller nån. Varför jag nu behövde låtsas det när det faktiskt var en tvättäkta stjärna som stod framför mig. Faktiskt, och detta är hemligt, den första internationella stjärna jag skickat ett fanmail till. Jag var typ tolv och hade sett honom i Mio min Mio.
Det sa jag förstås inte.
Men jag snodde med mig en sten som låg utanför studion och som var en del av typ tio tusen andra stenar som användes i nån scen där en fet byggnad sprängs.

Ännu en dag i livet som frilansjournalist. Nu ska jag ta flyget hem.

Tankar om te för sexto spänn

Lyxhotell igen. Ständigt dessa lyxhotell. Jag älskar dem. Dessa stulna nätter på något femstjärnigt palats.
Ja, jag är på jobb igen. Det brukar bli så här. En natt eller två när man får en liten, liten smak i munnen av hur det är att tjäna sjukt mycket pengar. En kopp te kostar sjuttio spänn (det är inte på något sätt exceptionellt dyrt. På lyxhotellet i Paris kostade det hundra). Fatta hur förvånad man blir då, som lyxlirare, när man går förbi Krispi Kreme runt hörnet och inser att en kopp kostar fjorton spänn.
Nå.
Dessa lyxaftnar. Jag ligger ned i Kingsize-sängen som rymmer tre normalstora personer, och flippar runt på tvn. Jag som aldrig kollar på tv.
Jag tar på mig den supertjocka, vita hotellmorgonrocken och kollar utsikten. Jag är i London. Det är en riktigt skitig och rutten stad. Men här, fem trappor upp, med aromaljusens hypnotiserande doft som tränger in i hjärnan, verkar allt som på film. Jag älskar mitt jobb. Trots att tunnelbanan var paj och jag fick ta taxi. Trots att jag betalade sextio spänn för en biljett jag inte kunde använda. Trots allt, trots allt.
Men den största lyxen är ändå denna: inte en själ vet att jag är här. Eller varför.
Det sover jag gott på.

Jag vill krama Facebook

Liv Tyler? Typ vackrast i världen? Jag lik? I WISH!!!
Men tack, kära Facebook, för att du försöker smickra mig efter allt ont. Låt oss vara vänner igen. Låt oss aldrig bråka mer. Du är fantastisk.

Hårt mot hårt på fucking Facebook

Jag har börjat neka folk min vänskap. Eller, snarare har jag börjat bli mer generös. Nekat har jag gjort sedan start. Jag var hårdare då. Nu har jag mjuknat.

En fd chef och kollega har 284 vänner. Jag frågar mig; är det möjligt att ha så många vänner? Är man Mr. Popular då eller är man bara “Jaha, vi råkade sitta bredvid varandra i matsalen, jaha, du jobbar på ekonomiavdelningen, ja, då är vi väl vänner då?”
Jag kan omöjligtvis vara vän med över 200 personer. Jag säger kvalitet framför kvantitet. Jag nöjer mig enbart med det bästa, varför tumma på kraven vid vänskap?

Alla dessa gamla bekanta man inte träffar av en anledning poppar upp och kräver att jag mottar deras utsträckta hand. Jag säger nej. Gillar känslan av makt när jag trycker IGNORE. Sedan kommer de tillbaka för mer. En ofrivillig bekant har försökt bli min vän tre gånger nu. Jag säger IGNORE och det känns så bra och så peppande att jag vill gå runt med handen innanför västen och kalla mig Napoleon hela dagen.

Det är inte för att vara medvetet elak. “En tjej som är så kräsen beträffande valet av sina vänner…och så accpterar hon MIG!”. Det är snarare så.

Plus att jag ser det som att jag visar Facebook var skåpet ska stå. Man kan inte komma och påstå att jag ligger på 31:a (dvs SISTA plats) i frågan “Who would I rather marry” och sedan förvänta sig att jag ska vara generös, öppen och trevlig tillbaka.
Nej.
Facebook har varit hårt mot mig. Nu är jag hård tillbaka. Take THIS, dumma Facebook. Nu trycker jag på IGNORE!

Jämförelsevis är jag rolig

Jag har utvecklat en slags stasi-strategi där jag försöker ta reda på vilka som absolut inte tycker att jag är generös, söt eller har snygg kropp. Noll av sex personer anser det. Vilka är ni, era jävlar? Jag är visst generös! Tänker ni efter riktigt ordentligt så ska ni se att jag graciöst, utan att ens blinka, bjudit er på både en eller två koppar finkaffe ute nån gång. Parasiter är vad ni är.

Men jag är “mer berömd” och “dansar bra” enligt två personer på Facebook. Creds till er. Och vissa skulle hellre äta middag tillsammans med mig än någon annan som jag jämförts med. För att jag bjuder, no doubt!

Jag är skitsur över Facebook nu. Jävla Facebook. Snyltarvänner.

Och ni två personer som anser jag att är mer benägen att skolka kan jag ju bara säga att ni är totalt ute och cyklar. Jag har skolkat typ två gånger i mitt liv och det borde inte vara en överaskning för nån som känner mig på riktigt.
Så där har ni. Ni vet inte vad ni snackar om. Jag är skitrolig och har jättefint hår. Så det så.

Jag – en punktlig person

Det här med Facebook alltså. Jag, liksom alla andra i världen, har också hoppat på tåget. Och vad har man för det? Man får reda på exakt vad ens vänner tycker om en. Mina vänner anser att jag är punktlig och “most likely to suceed”. Det är ju trevligt.

Men av fem tillfrågade svarar noll personer att jag har bäst hår i bekantskapskretsen.
Noll personer skulle ta med mig för att shoppa kläder.
Noll personer tycker att jag är snygg
och noll personer vill ligga med mig.

Men alla tillfrågade är rörande överens om att jag är sjukt punktlig.
Jag hatar Facebook.

Dessa kaniner

Tre timmar David Lynch. Tre timmar skarpa telefonsignaler, röda sammetsdraperier, människor i kanindräkt, Killer Bob-skratt, kvinnor som skriker, kvinnor som gråter, kvinnor som springer i mörker med strålkastarljus i ansiktet.

Allt jag tänker är att herr Lynch verkligen testar sin publiks tålamod. Och så undrar jag om det bara är jag som tänker “Kejsarens nya kläder”. Eller, gamla kläder i det här fallet eftersom jag sett åtskilliga röda sammetsdraperier, lesbiska kyssar och Killer-Bobleenden i Lynchfilmer förut.

Men för den som håller ut i tre timmar kommer ändå belöningen: en liten apa som hoppar på ett lustigt sätt. Jag är övertygad om att Lynch kastat in den i den allra, allra sista scenen bara för att belöna alla som orkar sitta kvar. En gubbe längst ned i hörnet på biografen gick efter en halvtimme. Han missade apan.

Vad filmen handlar om? Din gissning är lika god som min. Jag har ingen aning.

Kvinna under påverkan

Vi hade alltid medicin hemma när jag växte upp. Eftersom mamma var farmaceut så var det inget konstigt med att svälja piller. Andra kids hade problem med det. Aldrig jag.

Ofta kunde man, på lördagsmorgnarna, höra ett försiktigt knackande på ytterdörren och sedan ljudet av någon granne som skulle förklara eller beklaga sig över någon åkomma. Typ ont i tån. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mamma hade varit läkare.
Men det fanns alltid det rätta pillret hemma. Oavsett om det var nässelfeber, allergi eller ont i foten. Hade man djungelfeber hade det säkert funnits bot i medicinkorgen för det också.

En gång tog jag lugnande. De låg bara där. Jag behövde dem. Efter ett tag åt jag dem som en annan äter Alvedon, typ när det börjar göra lite ont. Och sedan som man äter halstabletter. Det vill säga hela tiden, om man har ett paket i fickan. De finns där. Jag tar en.

Låt oss inte gå in på generande och smärtsamma detaljer utan bara konstatera att det givetvis slutade dåligt. Riktigt dåligt.
Nyckelorden här är “tillvänjning” och “abstinens”. Jag minns fortfarande de ofrivilliga darrningarna som fick mig att känna mig som en total förortspundare när jag gick över Hagsätra Torg för att gå hem till pappa och frossa av mig. Har jag sjunkigt lägre nånsin? Tveksamt. Jag hade typ mjukisbyxor, otvättat hår och sjukligt loj blick. Lägg till glansig panna och Ratso Rizzo-gång.

Vad är poängen med den här historien, tänker ni. Det här är ju bara genanta detaljer som inte hör hemma på den här trevliga bloggen.

Jo. Så här.

Man tror att man gör en bra grej, som ska dämpa smärta och ställa saker tillrätta. Men det orsakar bara mer smärta.

Det man äter lugnande för (oro, darrningar, ångest, panik) är också precis samma saker som uppstår vid abstinens.

Alltså: man äter lugnande för att dämpa sin panik. Man får panik av att äta lugnande.

Och översatt till poängen med historien:
Man gör en sak för att dämpa sin sorg.
Just den saken orsakar mer sorg.

Livets ironi. Mitt misstag. Att ingen gjort en film av just det här? Ring mig för perfekt stoff.