Senaste Harry Potter-filmen, folks, är den kanske bästa hittills. Det beror inte på att kidsen nu äntligen lärt sig agera. Inte heller att man dragit ned på de långtråkiga Quidditchmatcherna.

Nej, det beror på att man piskat upp tempot lite. Många flygningar, färre idiotförklaringar (“Så du säger att jag kan dra tillbaka tiden med den här klockan och därmed resa tillbaka till tillfället innan det här hände och ställa allt tillrätta”?).

Det beror också på Jim Broadbent, en skönt jovialisk men stundtals tragisk lärare som plirar med ett öga.

Kasta också in att kidsen blivit könsmogna och det öppnar upp för många fler tillfällen för komik, känslor och sköna pinsamheter. Yes! Magiker är precis som vi!

Det gör att man är mer intresserad av dem som personer än att fundera på de logiska luckorna i magi.
Till exempel:  om det räcker med att bara uttala en fras och svinga med trollspöt för att det ska funka – hur kan viss magi då vara svårare än annan? Formlerna är inte längre ju svårare de är.

Bara som exempel. På saker man nu inte känner sig lika lockad att fundera över.

På tal om det: tyvärr råkade jag ramla över en nakenbild på Daniel Radcliffe igår, helt ofrivilligt, när jag skulle skriva om när vi sågs. Ofrivilligt. Så viss tankedistrahering förekom under filmen ändå, även om det inte rörde sig om magi.

Ofrivilligt som sagt.

• Postad 2009-07-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None